Bibel 2000 (B2000)
4

41Sju kvinnor skall den dagen

gripa tag i samme man och ropa:

»Vi skaffar själva vår mat

och håller oss själva med kläder,

om vi bara får tillhöra dig!

Befria oss från vår vanära!«

En framtid för de räddade

2Den dagen skall det som Herren låter växa vara en prydnad och en heder för dem i Israel som räddats, och landets gröda skall vara deras stolthet och ära. 3Och den som är kvar i Sion, den som sparats i Jerusalem, skall kallas helig, var och en i Jerusalem som är skriven bland dem som skall leva. 4Men först skall Herren med domens ande och reningens ande tvätta bort Sions döttrars smuts och skölja Jerusalem rent efter dess blodsdåd. 5Över hela Sions berg och festförsamlingen där skall Herren skapa ett moln om dagen och en rök och ett flammande eldsken om natten. Ja, över allt skall hans härlighet vara en skärm, 6ett tak som ger skugga under dagens hetta, tillflykt och skydd mot regn och skyfall.

5

Sången om vingården

51Jag vill sjunga en sång om min älskade vän,

en sång om min vän och hans vingård.

Högt uppe på en bördig sluttning

hade min vän en vingård.

2Han luckrade upp den och plockade sten

och planterade ädelt vin.

Han byggde ett vakttorn,

han högg ut ett presskar.

Han väntade sig söta druvor,

men vingården gav honom sura.

3Döm nu, Jerusalems män och Judas folk,

döm mellan mig och min vingård!

4Vad mer kunde göras för min vingård,

som jag inte redan har gjort?

Jag väntade söta druvor —

varför gav den mig sura?

5Nu skall jag låta er veta

vad jag tänker göra med min vingård.

Jag skall ta bort stängslet,

så att den blir skövlad,

jag skall riva muren,

så att den blir nertrampad.

6Jag skall låta den förfalla:

där skall inte beskäras, inte hackas,

tistel och törne skall ta överhand.

Och molnen skall jag förbjuda

att fälla sitt regn över den.

7Herren Sebaots vingård är Israel,

Judas folk hans älskade plantering.

Han väntade oväld men fann våld,

väntade rätt men fann orättvisa.

Verop

8Ve er som samlar hus efter hus

och lägger åker till åker,

tills ingen mark finns kvar

och ni ensamma äger landet!

9Detta har Herren Sebaot uppenbarat för mig:

Sannerligen, de många husen skall stå öde,

stora och ståtliga, men tomma.

10En vingård på tio plogland

skall ge en enda lägel vin,

en hel tunna utsäde

skall ge en enda skäppa korn.

11Ve dem som störtar upp i ottan

för att få sig ett rus

och blir sittande långt fram på kvällen

heta av vin!

12Där hörs lyra och harpa, tamburin och flöjt,

medan vinet flödar på deras fester.

Men Herrens verk ser de inte,

vad han gör märker de inte.

13Därför skall mitt folk föras bort,

ty de saknar förstånd.

Stormännen skall dö av hunger,

den larmande hopen försmäkta av törst.

14Därför öppnar dödsriket sitt gap,

spärrar upp sina breda käftar,

och stadens förnäma skall störta dit ner,

hela den högljudda, larmande hopen,

de som nu festar i staden.

15Därför kuvades människan,

därför tvangs hon på knä,

och de stolta tvangs att sänka blicken.

16Men Herren Sebaot visade sig i sin storhet

när han fällde sin dom,

Gud, den Helige, framstod i sin helighet

när rättvisa skipades.

17Där skall lammen vallas som på en äng,

bland de dräptas ruiner skall killingar beta.

18Ve dem som drar till sig straffet med lögnens rep

och straffdomen med falskhetens lina,

19de som säger:

»Må han skynda sig,

må han snart utföra sitt verk,

så att vi får se det.

Må det komma, må det ske,

det som Israels Helige har bestämt,

så att vi får uppleva det.«

20Ve dem som kallar ont för gott och gott för ont,

som gör mörker till ljus och ljus till mörker,

surt till sött och sött till surt!

21Ve dem som är visa i egna ögon

och anser sig själva kloka!

22Ve dem som är hjältar i att dricka

och mästare i att blanda sitt vin!

23De friar den skyldige för mutor

och vägrar den oskyldige hans rätt.

24Men som halmstrån förtärs av lågan

och hö sjunker samman i elden

skall deras rot murkna

och löven virvla bort som stoft.

De har förkastat Herren Sebaots lag,

Israels Heliges ord har de föraktat.

25Därför vredgades Herren på sitt folk,

han lyfte handen och slog det.

Då bävade bergen

och liken låg på gatorna som avskräde.

Ändå lade sig inte hans vrede,

hans hand är alltjämt lyft.

Fienden från fjärran

26Han skall höja fälttecknet för ett folk i fjärran,

locka det hit från jordens ände.

I rasande fart skall det komma,

27ingen är trött eller snubblar,

ingen dåsar, ingen sover.

Inget bälte lossnar,

ingen skorem brister.

28Deras pilar är vässade,

bågarna spända.

Hästarnas hovar är hårda som flinta,

vagnshjulen virvlar som vinden.

29Deras rytande är som lejonets,

de ryter som unga lejon.

Morrande griper de bytet

och släpar i väg det,

och ingen kan rädda det.

30Den dagen skall man höra ett rytande

som när havet ryter.

Blickar man ut över landet

råder mörker och nöd,

ljuset förmörkas av töcken.

6

Herren kallar Jesaja till profet

61Det år då kung Ussia dog såg jag Herren. Han satt på en hög och upphöjd tron, och hans mantelsläp fyllde templet. 2Serafer stod ovanför honom, var och en med sex vingar: med två vingar skylde de ansiktet, med två skylde de kroppen och med två flög de. 3Och de ropade till varandra:

Helig, helig, helig

är Herren Sebaot!

Hela jorden är full av hans härlighet.

4Ropet kom trösklarna att skaka i sina fästen, och templet fylldes av rök. 5Jag sade:

Ve mig! Jag är förlorad,

ty jag har orena läppar

och jag bor bland ett folk med orena läppar,

och mina ögon har sett

Konungen, Herren Sebaot.

6En av seraferna flög fram till mig med ett glödande kol som han hade tagit från altaret med en tång. 7Med det vidrörde han min mun och sade: »När detta vidrör dina läppar blir din skuld borttagen och din synd sonad.« 8Och jag hörde Herrens röst. Han sade: »Vem skall jag sända, vem vill vara vår budbärare?« Jag svarade: »Jag, sänd mig!« 9Då sade han:

»Gå och säg till detta folk:

’Ni skall höra men ingenting förstå,

ni skall se men ingenting fatta.’

10Förstocka detta folk,

täpp till deras öron,

täck för deras ögon,

så att de ingenting ser,

ingenting hör,

ingenting förstår

och inte vänder om och blir botade.«

11Jag frågade: »Hur länge, Herre?« Han svarade:

»Tills städerna ligger i ruiner

och ingen bor i dem,

tills husen står tomma

och åkrarna ligger övergivna.«

12Herren skall föra människorna långt bort,

och landet skall lämnas öde.

13När en tiondel ännu är kvar

skall också den tillintetgöras,

så som man bryter upp stubben

efter en terebint eller ek.

— Ett heligt släkte är den stubben.