Bibel 2000 (B2000)
5

Sången om vingården

51Jag vill sjunga en sång om min älskade vän,

en sång om min vän och hans vingård.

Högt uppe på en bördig sluttning

hade min vän en vingård.

2Han luckrade upp den och plockade sten

och planterade ädelt vin.

Han byggde ett vakttorn,

han högg ut ett presskar.

Han väntade sig söta druvor,

men vingården gav honom sura.

3Döm nu, Jerusalems män och Judas folk,

döm mellan mig och min vingård!

4Vad mer kunde göras för min vingård,

som jag inte redan har gjort?

Jag väntade söta druvor —

varför gav den mig sura?

5Nu skall jag låta er veta

vad jag tänker göra med min vingård.

Jag skall ta bort stängslet,

så att den blir skövlad,

jag skall riva muren,

så att den blir nertrampad.

6Jag skall låta den förfalla:

där skall inte beskäras, inte hackas,

tistel och törne skall ta överhand.

Och molnen skall jag förbjuda

att fälla sitt regn över den.

7Herren Sebaots vingård är Israel,

Judas folk hans älskade plantering.

Han väntade oväld men fann våld,

väntade rätt men fann orättvisa.

Verop

8Ve er som samlar hus efter hus

och lägger åker till åker,

tills ingen mark finns kvar

och ni ensamma äger landet!

9Detta har Herren Sebaot uppenbarat för mig:

Sannerligen, de många husen skall stå öde,

stora och ståtliga, men tomma.

10En vingård på tio plogland

skall ge en enda lägel vin,

en hel tunna utsäde

skall ge en enda skäppa korn.

11Ve dem som störtar upp i ottan

för att få sig ett rus

och blir sittande långt fram på kvällen

heta av vin!

12Där hörs lyra och harpa, tamburin och flöjt,

medan vinet flödar på deras fester.

Men Herrens verk ser de inte,

vad han gör märker de inte.

13Därför skall mitt folk föras bort,

ty de saknar förstånd.

Stormännen skall dö av hunger,

den larmande hopen försmäkta av törst.

14Därför öppnar dödsriket sitt gap,

spärrar upp sina breda käftar,

och stadens förnäma skall störta dit ner,

hela den högljudda, larmande hopen,

de som nu festar i staden.

15Därför kuvades människan,

därför tvangs hon på knä,

och de stolta tvangs att sänka blicken.

16Men Herren Sebaot visade sig i sin storhet

när han fällde sin dom,

Gud, den Helige, framstod i sin helighet

när rättvisa skipades.

17Där skall lammen vallas som på en äng,

bland de dräptas ruiner skall killingar beta.

18Ve dem som drar till sig straffet med lögnens rep

och straffdomen med falskhetens lina,

19de som säger:

»Må han skynda sig,

må han snart utföra sitt verk,

så att vi får se det.

Må det komma, må det ske,

det som Israels Helige har bestämt,

så att vi får uppleva det.«

20Ve dem som kallar ont för gott och gott för ont,

som gör mörker till ljus och ljus till mörker,

surt till sött och sött till surt!

21Ve dem som är visa i egna ögon

och anser sig själva kloka!

22Ve dem som är hjältar i att dricka

och mästare i att blanda sitt vin!

23De friar den skyldige för mutor

och vägrar den oskyldige hans rätt.

24Men som halmstrån förtärs av lågan

och hö sjunker samman i elden

skall deras rot murkna

och löven virvla bort som stoft.

De har förkastat Herren Sebaots lag,

Israels Heliges ord har de föraktat.

25Därför vredgades Herren på sitt folk,

han lyfte handen och slog det.

Då bävade bergen

och liken låg på gatorna som avskräde.

Ändå lade sig inte hans vrede,

hans hand är alltjämt lyft.

Fienden från fjärran

26Han skall höja fälttecknet för ett folk i fjärran,

locka det hit från jordens ände.

I rasande fart skall det komma,

27ingen är trött eller snubblar,

ingen dåsar, ingen sover.

Inget bälte lossnar,

ingen skorem brister.

28Deras pilar är vässade,

bågarna spända.

Hästarnas hovar är hårda som flinta,

vagnshjulen virvlar som vinden.

29Deras rytande är som lejonets,

de ryter som unga lejon.

Morrande griper de bytet

och släpar i väg det,

och ingen kan rädda det.

30Den dagen skall man höra ett rytande

som när havet ryter.

Blickar man ut över landet

råder mörker och nöd,

ljuset förmörkas av töcken.