Babylons kommande olycka

47¹Stig ner och sätt dig i stoftet,

du arma jungfru Babylon!

Ner från tronen, sätt dig på marken,

arma Kaldeen!

Aldrig mer skall du kallas

den bortskämda och fina.

²Hämta kvarnen och mal mjöl,

ta av dig slöjan.

Dra upp kjolarna och blotta benen,

vada genom vattnet.

³Ditt sköte skall blottas,

din skam bli sedd.

Jag vill ta hämnd,

ingen kan hindra mig.

⁴Han som friköper oss,

hans namn är Herren Sebaot,

Israels Helige.

⁵Sitt tyst, försvinn i mörkret,

arma Kaldeen!

Aldrig mer skall du kallas

rikenas drottning.

⁶Jag blev vred på mitt folk,

försköt min egendom

och lämnade dem i ditt våld.

Du visade inget förbarmande,

ditt ok tyngde även de gamla.

⁷Du sade: »Jag är drottning för tid och evighet.«

Du gjorde dig inga bekymmer,

tänkte inte på hur det kunde sluta.

⁸Hör nu på, du som lever i överdåd,

som tronar så säker och tänker:

»Ingen är som jag!

Aldrig skall jag sitta som änka

eller mista mina barn.«

⁹Bådadera skall drabba dig.

Samma dag, på ett ögonblick

blir du både barnlös och änka.

I fullt mått drabbar det dig,

trots alla dina trollkonster

och dina besvärjelsers kraft.

¹⁰Du kände dig säker i din ondska,

du tänkte: »Ingen ser mig.«

Din klokhet och kunskap ledde dig vilse,

och du tänkte:

»Ingen är som jag!«

¹¹Men en olycka skall drabba dig

som du inte kan besvärja,

ett ont skall hemsöka dig

som du inte förmår avvärja.

Plötsligt drabbas du av en förödelse

som du aldrig kunnat ana.

¹²Fortsätt bara med dina besvärjelser

och alla de där trollkonsterna

som du har hängett dig åt från din ungdom.

Kanske gör de nytta,

kanske kan du skrämma bort olyckan.

¹³Du är trött av alla rådslag.

Må nu himlaskådarna komma till din hjälp,

stjärntydarna som varje månad förkunnar

vad som skall hända dig.

¹⁴Nej, de är som boss,

elden förtär dem.

De kan inte rädda sig undan lågorna.

Det blir ingen värmande glöd,

ingen brasa att sitta vid.

¹⁵Så går det med dina trollkarlar,

som du har hängett dig åt från din ungdom.

De irrar bort åt olika håll.

Ingen räddar dig.

Israels tidigare trolöshet

48¹Hör detta, Jakobs ätt,

ni som bär namnet Israel

och härstammar från Juda,

ni som svär vid Herrens namn

och prisar Israels Gud,

men utan ärlighet och trohet.

²De uppkallar sig efter den heliga staden

och stöder sig på Israels Gud,

vars namn är Herren Sebaot.

³Det som en gång hände hade jag förutsagt,

jag förkunnade det och gav det till känna.

Plötsligt handlade jag, och det skedde.

⁴Jag vet att du är hård,

din nacke av järn,

din panna av brons.

⁵Därför förutsade jag det,

förkunnade det innan det skedde,

för att du inte skulle säga:

»Det var min gudabild som gjorde det,

mitt gjutna beläte som befallde det.«

⁶Här ser du allt detta som du har hört.

Berätta nu om det!

Nu förkunnar jag något nytt för dig,

något förborgat som du inte känner till.

⁷Det skapades just nu, inte för länge sedan,

du har inte hört om det förrän i dag,

för att du inte skulle säga:

»Det visste jag.«

⁸Du fick inget höra, inget veta,

inget blev yppat för dig i förväg.

Jag vet ju att du är trolös,

du heter avfälling alltsedan du föddes.

⁹För mitt namns skull behärskar jag min vrede,

för min äras skull har jag tålamod med dig

och utplånar dig inte.

¹⁰Jag har smält dig, men inte för att få silver,

prövat dig i lidandets ugn.

¹¹För min skull, för min egen skull handlar jag —

mitt namn skall inte vanhelgas.

Jag delar inte min ära med någon.

Herren har tagit Kyros i sin tjänst

¹²Hör på mig, Jakob,

Israel, som jag har kallat!

Jag är Gud,

jag är den förste och jag är den siste.

¹³Min hand lade jordens grund,

min högra hand spände ut himlen.

När jag kallade på dem stod de där.

¹⁴Samlas nu alla och lyssna!

Vem av de andra förkunnade detta,

att den som Herren älskar

skall utföra det han vill

mot Babylon och Kaldeens folk?

¹⁵Jag, jag sade det,

jag kallade honom, jag sände honom

och gav honom framgång.

¹⁶Kom hit till mig och hör detta:

Sedan allt började har jag talat öppet,

när något skedde fanns jag där.

Nu har Herren Gud sänt mig,

och hans ande …

Israels lydnad och lycka

¹⁷Så säger Herren, din befriare,

Israels Helige:

Jag är Herren, din Gud,

som ger dig nyttig undervisning

och leder dig den väg du skall gå.

¹⁸Om du ändå lydde mina bud!

Då skulle din lycka bli som en flod,

som havets vågor din framgång.

¹⁹Din avkomma skulle bli som sanden,

dina ättlingar som sandkornen.

Ditt namn skulle inte utplånas

utan alltid stå inför mig.

Hem från Babylon

²⁰Lämna Babylon,

fly från Kaldeen!

Berätta det med jubel, förkunna det

och låt det bli känt över hela jorden

att Herren har befriat sin tjänare Jakob.

²¹De behövde inte törsta

när han förde dem genom ödemarken.

Han lät vatten flöda ur klippan,

han klöv klippan, så att vatten strömmade fram.

²²De gudlösa får aldrig någon lycka,

säger Herren.

Herrens tjänares uppgift

49¹Hör på mig, ni fjärran länder,

lyssna, ni avlägsna folk!

Herren kallade mig

redan i moderlivet,

han nämnde mig vid namn

redan i min mors sköte.

²Han gjorde min tunga till ett skarpt svärd

och gömde mig under sin skyddande hand,

han gjorde mig till en vass pil,

som han förvarade i sitt koger.

³Han sade till mig:

Du är min tjänare, Israel,

genom dig skall jag visa min härlighet.

⁴Jag tänkte:

Förgäves har jag ansträngt mig,

fruktlöst och fåfängt förött min kraft.

Ändå skall Herren ge mig min rätt,

min lön finns hos min Gud.

⁵Nu har Herren talat,

han som skapade mig till sin tjänare

redan i moderlivet,

för att jag skulle föra Jakob tillbaka

och låta Israel samlas hos honom.

Så skulle jag vinna ära inför Herren

och min Gud vara min styrka.

⁶Han säger:

Det är inte nog att du är min tjänare,

som upprättar Jakobs stammar

och för tillbaka Israels överlevande,

jag skall göra dig till ett ljus för andra folk,

för att min räddning skall nå över hela jorden.

Herren räddar sitt folk

⁷Så säger Herren,

Israels befriare, Israels Helige,

till den som är föraktad och avskydd av alla,

till härskarnas tjänare:

Kungar skall se det och resa sig,

furstar se det och falla på knä,

därför att Herren är trofast,

Israels Helige som utvalde dig.

⁸Så säger Herren:

Jag bönhör dig när nådens tid är inne,

jag hjälper dig på räddningens dag.

Jag skyddar dig,

och genom dig ingår jag ett förbund med mitt folk.

Landet skall bli upprättat

och de övergivna jordlotterna utskiftas.

⁹Till de fångna säger jag: »Gå ut!«

och till dem som sitter i mörkret: »Kom fram!«

De skall finna bete längs vägarna,

alla kala höjder skall bli betesmark.

¹⁰De skall inte hungra eller törsta,

ökenvind och sol skall inte bränna dem.

Han som förbarmar sig över dem skall leda dem

och föra dem till flödande källor.

¹¹Jag förvandlar alla berg till väg,

bygger vägarna högt däruppe.

¹²Se, de kommer från fjärran,

från norr och väster

och från Assuans land.

¹³Jubla, himmel, och gläd dig, jord,

brist ut i jubel, alla berg!

Ty Herren tröstar sitt folk,

han förbarmar sig över de plågade.

Sions kommande upprättelse

¹⁴Sion sade:

»Herren har övergett mig,

Gud har glömt mig.«

¹⁵Glömmer en kvinna sitt lilla barn,

bryr hon sig inte om den hon själv har fött?

Och även om hon skulle glömma,

glömmer jag aldrig dig.

¹⁶Nej, ditt namn är skrivet i mina händer,

jag tänker ständigt på dina murar.

¹⁷De som skall bygga upp dig kommer skyndande,

de som rev ner och förstörde drar bort.

¹⁸Lyft blicken och se dig omkring!

Alla samlas och kommer till dig.

Så sant jag lever, säger Herren,

du skall bära dem som smycken,

snöra dem om dig som en brudgördel.

¹⁹Du ligger i ruiner, ödelagd,

landet är förhärjat.

Men nu blir du för trång att bo i,

skövlarna är borta.

²⁰Barnen från din barnlöshets tid

skall du få höra säga:

»Här är för trångt för mig.

Flytta på dig, så att jag får plats.«

²¹Då skall du säga för dig själv:

»Vem har fött dessa åt mig?

Jag var ju barnlös och ofruktsam.

Jag var förvisad och förskjuten,

vem fostrade dem?

Jag var lämnad ensam,

var fanns de då?«

²²Så säger Herren Gud:

Jag ger tecken till folken,

höjer mitt baner för länderna,

och de skall komma med dina söner i famnen,

bära hit dina döttrar på ryggen.

²³Kungar skall vårda dem

och drottningar amma dem.

De skall falla ner på sina ansikten inför dig

och kyssa dammet av dina fötter.

Då skall du inse att jag är Herren.

De som hoppas på mig blir inte svikna.

²⁴Kan man rycka bytet från den starke,

kan fången räddas undan den grymme?

²⁵Så säger Herren:

Ja, fången skall ryckas från den starke,

bytet räddas undan den grymme.

Jag skall strida mot den som strider mot dig,

jag skall rädda dina barn.

²⁶Dina förtryckare skall äta sitt eget kött och blod,

berusa sig som på vin.

Då skall allt levande inse

att jag, Herren, är den som räddar dig,

att Jakobs Mäktige befriar dig.