Bibel 2000 (B2000)
39

Sändebuden från Babylonien

391När kungen av Babylonien, Merodak-Baladan, Baladans son, hörde att Hiskia varit sjuk men blivit återställd skickade han ett brev och en gåva till honom. 2Hiskia gladde sig åt sändebudens ankomst och visade dem sitt förrådshus med silver och guld, kryddor och välluktande oljor samt hela sin rustkammare och allt som rymdes i hans skattkamrar. Det fanns inte något i palatset eller i hela riket som han inte visade dem. 3Då kom profeten Jesaja till kung Hiskia och frågade honom vad männen hade sagt och varifrån de kom. »De har kommit till mig från ett fjärran land«, svarade Hiskia, »från Babylonien.« — 4»Vad fick de se i ditt palats?« frågade Jesaja. Hiskia sade: »Allt som finns i mitt palats. Det finns inte något i mina skattkamrar som jag inte visade dem.« 5Då sade Jesaja: »Hör Herren Sebaots ord: 6Det kommer en dag då allt som finns i ditt palats skall föras bort till Babylonien, allt som dina fäder har samlat fram till nu. Ingenting skall lämnas kvar, säger Herren. 7Bland de söner som kommer att födas åt dig, ditt eget kött och blod, skall några tvingas till hovtjänst i den babyloniske kungens palats.« 8Hiskia svarade: »Det är ett gott ord som du har kommit med från Herren.« Han tänkte att så länge han själv levde skulle det råda fred och trygghet.

40

Tröstande ord till Guds folk

401Trösta, trösta mitt folk,

säger er Gud.

2Ge nytt mod åt Jerusalem,

kungör att hennes träldom är över,

att hennes skuld är sonad,

att Herren straffat henne dubbelt

för alla hennes synder.

3En röst ropar:

Bana väg för Herren genom öknen,

gör en jämn väg i ödemarken för vår Gud!

4Alla dalar skall höjas,

alla berg och höjder sänkas.

Oländig mark skall jämnas

och branter bli till slätt.

5Herrens härlighet skall uppenbaras,

och alla människor skall se det.

Herren har talat.

6En röst sade: Förkunna!

Jag frågade: »Vad skall jag förkunna?«

Människan är som gräset,

förgänglig som blomman på ängen.

7Gräset torkar, blomman vissnar,

när Herrens vind går fram.

Ja, folket är gräs.

8Gräset torkar, blomman vissnar,

men vår Guds ord består i evighet.

9Gå upp på ett högt berg

med ditt glädjebud, Sion,

ropa ut ditt glädjebud

med hög röst, Jerusalem.

Ropa, var inte rädd,

säg till Judas städer:

Er Gud kommer!

10Herren Gud kommer i all sin styrka,

han härskar med mäktig arm.

Sin segerlön har han med sig,

de han vunnit går framför honom.

11Som en herde vallar han sin hjord.

Han tar upp lammen i sin famn

och bär dem i sina armar,

han driver tackorna varligt.

Guds storhet

12Vem mäter upp havet i sin kupade hand

och himlens vidd med sina fingrar?

Vem häller jordens mull i ett mått,

väger bergen och höjderna på våg?

13Vem kan styra Herrens tankar,

vem ger honom råd och kunskap?

14Vem rådgör han med, vem kan ge honom vishet

och lära honom den rätta vägen,

skänka honom kunskap

och leda honom till insikt?

15Folken är som droppar ur ett ämbar,

som dammkorn i en vågskål.

Fjärran länder väger lätt som stoft.

16Libanons skog räcker inte till ved,

dess djur förslår inte till brännoffer.

17Alla folk är som intet för honom,

som mindre än intet räknar han dem.

18Med vem vill ni jämföra Gud,

vad vill ni likna honom vid?

19En gudabild som konstnären gjuter,

som guldsmeden täcker med guld

och förser med kedjor av silver?

20[---]

Man väljer trä som inte murknar

och anlitar en skicklig konstnär,

som kan ställa upp sin gudabild stadigt.

21Förstår ni inte, hör ni inte?

Har det inte sagts er från begynnelsen,

har ni inte vetat det sedan jordens grund blev lagd?

22Han tronar ovan jordens rund,

de som bor på den är som myror.

Han breder ut himlen som en duk,

spänner upp den som ett tält att bo i.

23Han gör furstar till intet,

utplånar jordens härskare.

24Knappt har de såtts, knappt planterats,

knappt har de hunnit slå rot,

så andas han på dem och de vissnar,

stormen för bort dem som boss.

25Med vem vill ni jämföra mig,

vem är min like? säger den Helige.

26Lyft blicken mot skyn och se:

Vem har skapat allt detta?

Han som mönstrar stjärnornas här

och låter dem tåga fram,

han som ropar upp dem alla.

Så väldig är hans makt och hans styrka

att ingen av dem uteblir.

27Jakob, hur kan du tala så,

Israel, hur kan du säga:

»Jag vandrar osedd av Herren,

min Gud tar sig inte an min sak.«

28Har du inte förstått, inte hört?

Herren är en evig Gud,

han har skapat hela jorden.

Han blir inte trött, han mattas inte.

Ingen pejlar djupet av hans vishet.

29Han ger den trötte kraft,

den svage får ny styrka.

30Unga män kan bli trötta och mattas,

ynglingar snava och falla,

31men de som litar till Herren får ny kraft,

de får vingar som örnar.

De springer utan att bli trötta,

vandrar utan att mattas.

41

Herren har kallat Kyros

411Var tysta inför mig, ni fjärran länder,

lägg handen för munnen, alla folk!

Må de stiga fram och få ordet.

Låt oss mötas till rättegång.

2Vem har från öster manat fram

den man som segrar vart han går?

Vem lämnar folken i hans våld

och låter honom störta kungar?

Hans svärd gör dem till stoft,

hans båge gör dem till boss i vinden.

3Han förföljer dem och drar oskadd fram,

hans fötter snuddar knappt vid marken.

4Vems verk är detta, vem har gjort det?

Han som i begynnelsen kallade fram släktena,

jag, Herren, som var den förste

och som ännu för de sista är densamme.

5Fjärran länder ser det och bävar,

hela jorden darrar.

De har kommit samman.

6Alla hjälper varandra

och sporrar sina kamrater.

7Guldsmeden sporras av gjutaren,

klensmeden av den som hamrar.

Han berömmer lödningen

och spikar fast gudabilden,

så att den står stadigt.

Tröst och löften till Israel

8Israel, du min tjänare,

Jakob, som jag har utvalt,

ättling till Abraham, min vän,

9du som jag hämtade från jordens ände,

kallade från dess bortersta hörn —

till dig sade jag: Du är min tjänare,

jag har utvalt dig, jag förskjuter dig inte.

10Var inte rädd, jag är med dig.

Ängslas inte, jag är din Gud.

Jag ger dig styrka och hjälper dig,

stöder och räddar dig med min hand.

11Alla som vänder sin vrede mot dig

får blygas och stå med skam.

De män som ligger i fejd med dig

skall bli till intet och förgås.

12De män som har slagits med dig

skall du söka men inte finna.

De män som fört krig mot dig

skall bli till intet, ett ingenting.

13Ty jag är Herren, din Gud,

jag tar dig vid handen

och säger till dig:

Var inte rädd, jag hjälper dig.

14Var inte rädd, Jakob, lilla kryp,

Israel, du stackars mask.

Jag hjälper dig, säger Herren,

Israels Helige är din befriare.

15Jag gör dig till en skarpeggad trösksläde,

en ny med vassa taggar.

Du skall tröska bergen till stoft,

höjderna till agnar.

16Du skall vanna dem, vinden skall ta dem,

en stormvind skall skingra dem.

Men du skall glädjas över Herren,

över Israels Helige får du jubla.

17De fattiga och svaga söker vatten — förgäves.

Tungan torkar av törst.

Jag, Herren, hör deras bön,

Israels Gud sviker dem inte.

18Floder skall rinna fram på kala höjder,

källor springa upp på slätten.

Jag gör öknen rik på vatten,

gör det torra landet till oaser.

19Ceder planterar jag i öknen,

akacia, myrten och vildoliv,

jag sätter cypresser i ödemarken

tillsammans med almar och pinjer.

20Så skall alla se och veta,

besinna och förstå,

att Herrens hand har utfört detta,

att Israels Helige skapat det.

Herrens överlägsenhet över avgudarna

21Lägg fram er sak, säger Herren,

anför era bevis, säger Jakobs konung.

22Må de stiga fram och förklara för oss

allt som sker.

Förklara det förflutna,

så att vi kan begrunda det

och förstå det som har skett.

Eller tala om för oss vad som skall hända,

23berätta vad som skall ske härnäst,

så att vi förstår att ni är gudar.

Gör något, gott eller ont,

så att vi alla kan se och skåda.

24Nej, ni är ingenting,

det ni gör är mindre än intet.

Avskyvärd är den som väljer er.

25Jag manade fram en man från norr,

från öster kallade jag honom.

Han trampar på furstar som på jord,

som en krukmakare trampar sin lera.

26Vem berättade det i förväg, så att vi visste,

förutsade det, så att vi såg att det slog in?

Ingen förutsade, ingen förkunnade,

inte ett ord hördes från er.

27Jag är den förste som säger det till Sion,

jag sänder en glädjebudbärare till Jerusalem.

28Jag ser mig omkring, men ingen är här,

jag talar, men ingen vet råd,

ingen kan svara på mina frågor.

29Nej, de är ingenting, de uträttar intet.

Dessa beläten är luft och tomhet.