Bibel 2000 (B2000)
35

Vägen tillbaka till Sion

351Öknen och ödemarken skall jubla,

det förtorkade landet glädjas och blomma.

Som en äng med liljor 2skall öknen blomma,

den skall glädjas och fröjda sig.

Libanons glans skall skänkas den,

Karmels och Sharons härlighet,

och folket får skåda Herrens glans,

vår Guds härlighet.

3Ge styrka åt kraftlösa armar,

stadga åt skälvande knän!

4Säg till de förskrämda:

»Fatta mod, var inte rädda!

Se, er Gud är här,

hämnden kommer,

Guds vedergällning.

Han kommer själv för att rädda er.«

5Då skall de blindas ögon öppnas

och de dövas öron höra.

6Då skall den lame hoppa som en hjort

och den stumme brista ut i jubel.

Vatten bryter fram i öknen,

bäckar i ödemarken.

7Förbränt land skall bli till sjö,

törstande mark till källsprång.

Där nu schakalerna ligger och vilar

skall säv och papyrusgräs växa.

8Där skall gå en banad väg,

den skall kallas den heliga vägen.

Ingen oren får beträda den.

[---]

9Där finns inga lejon,

där kommer inga rovdjur.

Men de återlösta vandrar där,

10de som Herren friköpt vänder åter.

De kommer till Sion med jubel,

krönta med evig glädje.

Fröjd och glädje följer dem,

sorg och suckan flyr.

36

Assyriens kung Sanherib angriper Juda och Jerusalem

361Under Hiskias fjortonde regeringsår angrep den assyriske kungen Sanherib alla de befästa städerna i Juda och intog dem. 2Från Lakish skickade han sin stabschef i spetsen för en stor här mot kung Hiskia i Jerusalem. Stabschefen stannade vid kanalen från Övre dammen, på vägen till Valkarfältet. 3Eljakim, Hilkias son, kungens förste minister, gick ut till honom tillsammans med kungens sekreterare Shevna och kanslern Joach, Asafs son. 4Då sade den assyriske stabschefen åt dem att framföra detta budskap till Hiskia: »Så säger den store konungen, Assyriens konung: Hur kan du känna dig så säker? 5Tror du att munväder är lika mycket värt i krig som klokhet och styrka? Vem är det du hoppas på, när du sätter dig upp mot mig? 6Du litar förstås på stöd av Egypten, denna brutna stav som tränger in i handen och genomborrar den när man stöder sig på den. Sådan är farao, kungen av Egypten, för alla som hoppas på honom. 7Men du kanske svarar mig: Vi litar på Herren, vår Gud! — Var det inte hans offerplatser och altaren som Hiskia avskaffade när han befallde Juda och Jerusalem att tillbe vid altaret här? — 8Ingå nu ett vad med min herre konungen: han ger dig 2 000 hästar om du kan skaffa ryttare till dem. 9Hur skulle du kunna stå emot en enda av min herres obetydligaste tjänare? Och du sätter din lit till vagnar och hästar från Egypten! 10Dessutom har jag inte kommit för att angripa och förhärja detta land mot Herrens vilja: Herren har själv befallt mig att angripa detta land och förhärja det.«

11Eljakim, Shevna och Joach svarade då den assyriske stabschefen: »Tala till oss på arameiska, herre — vi förstår det språket — tala inte hebreiska till oss när folket på muren hör på.« 12Stabschefen svarade: »Tror du det är till din herre och till dig som min herre har skickat mig med detta budskap? Nej, det är till dem som sitter här på muren och som kan bli tvungna att äta sin avföring och dricka sin urin — de lika väl som ni.« 13Och stabschefen stod kvar och ropade högt på hebreiska: »Hör detta budskap från den store konungen, Assyriens konung. 14Så säger konungen: Låt inte Hiskia bedra er, han kan inte rädda er. 15Låt inte Hiskia övertala er att hoppas på Herren och inbilla er att Herren kommer att rädda er och att denna stad inte kommer att falla i den assyriske kungens våld. 16Lyssna inte på Hiskia! Så säger konungen: Gör upp i godo med mig och ge er åt mig, så får var och en av er äta frukten från sin vinstock och sitt fikonträd och dricka vattnet från sin brunn. 17Sedan kommer jag och hämtar er till ett land som är likt ert eget, ett land med säd och vin, ett land med bröd och vingårdar. 18Låt inte Hiskia lura er med sitt ’Herren skall rädda oss!’ Har de andra folkens gudar räddat sina länder ur den assyriske kungens våld? 19Var är nu Hamats och Arpads gudar och var är Sefarvajims gudar? Och fanns det några gudar som räddade Samaria ur mitt våld? 20Vilken av dessa länders alla gudar har räddat sitt land ur mitt våld eftersom ni tror att Herren skulle rädda Jerusalem?« 21Men de teg och svarade inte ett ord. Kungen hade nämligen förbjudit dem att svara honom.

22Nu kom Eljakim, Hilkias son, kungens förste minister, sekreteraren Shevna och kanslern Joach, Asafs son, till kungen med kläderna sönderrivna. De berättade vad den assyriske stabschefen hade sagt.

37

371När kung Hiskia hörde det rev också han sönder sina kläder, svepte sig i säcktyg och gick till Herrens hus. 2Sedan sände han sin förste minister Eljakim, sekreteraren Shevna och prästernas äldste, klädda i säcktyg, till profeten Jesaja, Amos son, 3med denna hälsning: »Så säger Hiskia: Detta är en dag av plåga, tuktan och skam. Fostren är fullgångna, men kraften att föda saknas. 4Kanske har Herren, din Gud, hört vad den assyriske stabschefen sade, när hans herre, kungen av Assyrien, skickade honom för att smäda den levande Guden. Och kanske straffar Herren, din Gud, honom för detta som han hört. Be därför en bön för den rest som är kvar.«

5När kung Hiskias män kom till Jesaja 6fick de följande svar med sig tillbaka: »Så säger Herren: Låt dig inte skrämmas av de smädelser mot mig som du hörde av den assyriske kungens män. 7På en ingivelse från mig kommer han att lyssna till ett rykte som får honom att återvända till sitt land. Där skall jag låta honom falla för svärd.«

8Den assyriske stabschefen vände tillbaka. Han hade fått veta att kungen av Assyrien brutit upp från Lakish och fann honom nu i färd med att belägra Livna. 9Sanherib nåddes av underrättelsen att Tirhaka, kungen av Kush, hade dragit i fält mot honom.

Än en gång skickade den assyriske kungen sändebud till Hiskia och befallde dem: 10»Så här skall ni säga till Hiskia, kungen av Juda: Låt inte din Gud, som du sätter din lit till, förleda dig att tro att Jerusalem skall slippa falla i händerna på den assyriske kungen. 11Du har ju själv hört hur de assyriska kungarna ödelagt alla länder. Varför skulle då du bli räddad? 12De folk som mina fäder förgjorde, Gosan, Harran, Resef, Edens folk i Telassar — blev de räddade av sina gudar? 13Var är kungen av Hamat och kungen av Arpad? Var är kungarna av Lair, Sefarvajim, Hena och Avva?«

14Hiskia tog emot brevet av sändebuden och läste det. Sedan gick han till Herrens hus och bredde ut det inför Herren 15och bad: 16»Herre Sebaot, Israels Gud, du som tronar på keruberna, du ensam är Gud och råder över alla riken på jorden. Du har gjort himmel och jord. 17Hör mig, Herre, och lyssna till min bön, öppna dina ögon och se. Hör hur Sanherib smädar den levande Guden i brevet han har skickat. 18Det är sant, Herre: Assyriens kungar har skövlat alla länder 19och kastat deras gudar i elden. Men de var inga gudar, bara människoverk av trä och sten. Därför kunde de förstöras. 20Rädda oss nu, Herre, vår Gud, ur hans våld, så att alla riken på jorden får veta att du ensam är Herren.«

Jesajas profetia mot Sanherib

21Då skickade Jesaja, Amos son, detta budskap till Hiskia: »Så säger Herren, Israels Gud, som du har bett till när det gäller Sanherib, Assyriens kung. 22Detta är de ord Herren riktar mot honom:

Jungfrun Sion föraktar och hånar dig.

Jerusalem, den unga flickan, skakar på huvudet åt dig.

23Vem är det du har smädat och skymfat,

mot vem har du höjt din röst

och kastat stolta blickar?

Mot Israels Helige!

24Genom dina tjänare har du smädat Herren:

Du sade: ’Med mina många vagnar

har jag utfört stora bedrifter.

Jag drog fram över bergens krön,

det fjärran Libanons höjder.

Jag fällde dess högsta cedrar,

dess yppersta cypresser.

Jag nådde dess bortersta höjder,

där skogen står tät.

25Jag grävde efter vatten

och drack ur okända flöden.

Egyptens alla floder torkade ut

där min fot hade trampat.’

26Har du då inte hört

att jag för länge sedan planlagt detta,

skapat det i en fjärran urtid?

Nu har jag låtit det komma:

det blev din lott att förvandla

befästa städer till ruiner.

27Invånarna stod där handfallna,

förkrossade och uppgivna.

De var som örter på marken,

som den spirande grönskan,

som gräset på taken

under den brännande östan.

28Du må stå eller sitta,

du må gå eller komma

— jag vet vad du gör.

29Du rasar mot mig,

och jag märker ditt övermod.

Därför skall jag sätta en krok i din näsa

och betsel i din mun

och leda dig tillbaka samma väg du kom.

30Och detta är det tecken du får: I år skall ni äta det självsådda och nästa år det som växer vilt. Men det tredje året skall ni så och skörda, plantera vingårdar och äta deras frukt. 31Den rest av Juda som räddas skall på nytt slå rot och bära frukt. 32Ty en rest skall komma från Jerusalem, en skonad skara från Sions berg. Herren Sebaots lidelse skall utföra detta.

33Därför säger Herren så om kungen av Assyrien: Han skall inte komma in i denna stad, inte skjuta någon pil mot den, inte lyfta sin sköld mot den och inte kasta upp någon belägringsvall. 34Den väg han kom skall han vända tillbaka. I denna stad kommer han inte in, säger Herren, 35ty jag skall värna denna stad och rädda den för min och för min tjänare Davids skull.«

Jerusalem räddas och Sanherib får sitt straff

36Herrens ängel drog ut och tillintetgjorde 185 000 man i det assyriska lägret; nästa morgon låg de där alla, döda.

37Kung Sanherib av Assyrien bröt upp och vände tillbaka till Nineve och stannade där. 38En gång när han tillbad i sin gud Nisroks tempel högg hans söner Adrammelek och Sareser ner honom med svärd, varefter de flydde till landet Ararat. Sanheribs son, Assarhaddon, blev kung efter honom.