Bibel 2000 (B2000)
34

Dom över Edom

341Kom, alla folk, och lyssna,

hör på, alla länder!

Må världen och allt den rymmer lyssna,

jorden och allt den frambragt.

2Herren rasar mot alla folk,

hans vrede flammar mot hela skaran.

Han viger dem åt förintelse,

lämnar dem att slaktas.

3De som stupat skall bli liggande

och stanken stiga från liken,

bergen skall dränkas i blod.

4Himlens stjärnor skall falna,

himlen rullas ihop som en bokrulle,

alla dess stjärnor vissnar och faller

som vissna löv från vinrankan,

som skrumpna fikon från trädet.

5»På himlen syns mitt svärd,

nu far det ner över Edom

för att straffa det folk jag vigt åt förintelse.«

6Herrens svärd dryper av blod,

det dryper av fett,

av blod från lamm och bockar,

fett från baggars njurar.

Ty Herren håller offerfest i Bosra,

en stor slakt i Edoms land.

7Även vildoxar faller,

unga tjurar och väldiga bestar.

Landet mättas med blod

och marken göds av fett.

8Det är en hämndens dag för Herren,

ett vedergällningens år för Sions försvarare.

9Edoms bäckar förvandlas till tjära

och myllan till svavel,

hela landet blir brinnande tjära.

10Natt och dag skall det brinna,

oupphörligt skall röken stiga.

Från släkte till släkte skall landet ligga öde,

aldrig i evighet skall någon sätta sin fot där.

11Pelikaner och rördrommar skall överta det,

ugglor och korpar skall bo där.

Mätsnöret skall spännas över landet

och stenlodet sänkas,

allt blir öde och tomt.

12Ingen kung skall koras där,

inga furstar finnas mer.

13I palatsen växer törne,

tistlar och snår fyller borgarna.

Där stryker schakaler omkring,

där har uvar sina bon.

14Det blir ett tillhåll för ökendjur och hyenor,

en plats där gastar möts.

Där håller också Lilit till

och finner en plats att vila.

15Där bygger skriktrastar bo och lägger ägg,

ruvar och kläcker tryggt sina ungar.

Där samlas också glador i flockar.

16Sök i Herrens bok, läs och se efter:

ingen av dem har uteblivit,

ingen enda saknas.

Ty Herren själv har så befallt,

hans ande för dem samman.

17Han utskiftar deras lott,

med mätsnöre mäter han ut deras del.

De skall äga landet för alltid,

bo där från släkte till släkte.

35

Vägen tillbaka till Sion

351Öknen och ödemarken skall jubla,

det förtorkade landet glädjas och blomma.

Som en äng med liljor 2skall öknen blomma,

den skall glädjas och fröjda sig.

Libanons glans skall skänkas den,

Karmels och Sharons härlighet,

och folket får skåda Herrens glans,

vår Guds härlighet.

3Ge styrka åt kraftlösa armar,

stadga åt skälvande knän!

4Säg till de förskrämda:

»Fatta mod, var inte rädda!

Se, er Gud är här,

hämnden kommer,

Guds vedergällning.

Han kommer själv för att rädda er.«

5Då skall de blindas ögon öppnas

och de dövas öron höra.

6Då skall den lame hoppa som en hjort

och den stumme brista ut i jubel.

Vatten bryter fram i öknen,

bäckar i ödemarken.

7Förbränt land skall bli till sjö,

törstande mark till källsprång.

Där nu schakalerna ligger och vilar

skall säv och papyrusgräs växa.

8Där skall gå en banad väg,

den skall kallas den heliga vägen.

Ingen oren får beträda den.

[---]

9Där finns inga lejon,

där kommer inga rovdjur.

Men de återlösta vandrar där,

10de som Herren friköpt vänder åter.

De kommer till Sion med jubel,

krönta med evig glädje.

Fröjd och glädje följer dem,

sorg och suckan flyr.

36

Assyriens kung Sanherib angriper Juda och Jerusalem

361Under Hiskias fjortonde regeringsår angrep den assyriske kungen Sanherib alla de befästa städerna i Juda och intog dem. 2Från Lakish skickade han sin stabschef i spetsen för en stor här mot kung Hiskia i Jerusalem. Stabschefen stannade vid kanalen från Övre dammen, på vägen till Valkarfältet. 3Eljakim, Hilkias son, kungens förste minister, gick ut till honom tillsammans med kungens sekreterare Shevna och kanslern Joach, Asafs son. 4Då sade den assyriske stabschefen åt dem att framföra detta budskap till Hiskia: »Så säger den store konungen, Assyriens konung: Hur kan du känna dig så säker? 5Tror du att munväder är lika mycket värt i krig som klokhet och styrka? Vem är det du hoppas på, när du sätter dig upp mot mig? 6Du litar förstås på stöd av Egypten, denna brutna stav som tränger in i handen och genomborrar den när man stöder sig på den. Sådan är farao, kungen av Egypten, för alla som hoppas på honom. 7Men du kanske svarar mig: Vi litar på Herren, vår Gud! — Var det inte hans offerplatser och altaren som Hiskia avskaffade när han befallde Juda och Jerusalem att tillbe vid altaret här? — 8Ingå nu ett vad med min herre konungen: han ger dig 2 000 hästar om du kan skaffa ryttare till dem. 9Hur skulle du kunna stå emot en enda av min herres obetydligaste tjänare? Och du sätter din lit till vagnar och hästar från Egypten! 10Dessutom har jag inte kommit för att angripa och förhärja detta land mot Herrens vilja: Herren har själv befallt mig att angripa detta land och förhärja det.«

11Eljakim, Shevna och Joach svarade då den assyriske stabschefen: »Tala till oss på arameiska, herre — vi förstår det språket — tala inte hebreiska till oss när folket på muren hör på.« 12Stabschefen svarade: »Tror du det är till din herre och till dig som min herre har skickat mig med detta budskap? Nej, det är till dem som sitter här på muren och som kan bli tvungna att äta sin avföring och dricka sin urin — de lika väl som ni.« 13Och stabschefen stod kvar och ropade högt på hebreiska: »Hör detta budskap från den store konungen, Assyriens konung. 14Så säger konungen: Låt inte Hiskia bedra er, han kan inte rädda er. 15Låt inte Hiskia övertala er att hoppas på Herren och inbilla er att Herren kommer att rädda er och att denna stad inte kommer att falla i den assyriske kungens våld. 16Lyssna inte på Hiskia! Så säger konungen: Gör upp i godo med mig och ge er åt mig, så får var och en av er äta frukten från sin vinstock och sitt fikonträd och dricka vattnet från sin brunn. 17Sedan kommer jag och hämtar er till ett land som är likt ert eget, ett land med säd och vin, ett land med bröd och vingårdar. 18Låt inte Hiskia lura er med sitt ’Herren skall rädda oss!’ Har de andra folkens gudar räddat sina länder ur den assyriske kungens våld? 19Var är nu Hamats och Arpads gudar och var är Sefarvajims gudar? Och fanns det några gudar som räddade Samaria ur mitt våld? 20Vilken av dessa länders alla gudar har räddat sitt land ur mitt våld eftersom ni tror att Herren skulle rädda Jerusalem?« 21Men de teg och svarade inte ett ord. Kungen hade nämligen förbjudit dem att svara honom.

22Nu kom Eljakim, Hilkias son, kungens förste minister, sekreteraren Shevna och kanslern Joach, Asafs son, till kungen med kläderna sönderrivna. De berättade vad den assyriske stabschefen hade sagt.