Herren hjälper, inte människor

31¹Ve dem som drar ner till Egypten efter hjälp!

De sätter sin lit till hästar,

förtröstar på stridsvagnarnas mängd

och den väldiga hopen av vagnskämpar.

Till Israels Helige vänder de sig inte,

de söker inte Herrens hjälp.

²Han är den som är vis.

Han låter ofärden komma

och ändrar inte det han har sagt,

han griper in mot de ondas anhang

och mot dem som hjälper ogärningsmän.

³Egypterna är människor, inte gudar,

deras hästar är kött, inte ande.

När Herren lyfter sin hand

vacklar den som skulle hjälpa

och faller den som sökte hjälp.

Båda går under på samma gång.

⁴Så sade Herren till mig:

Som lejonet morrande vakar över sitt byte

och inte skräms av ropen,

inte kryper ihop för skriken

när herdarnas uppbåd kommer,

så skall Herren Sebaot vara

när han stiger ner för att strida

mot Sions berg, mot Sions höjd.

⁵Likt en svävande fågel

skall Herren Sebaot skydda Jerusalem,

skydda och hjälpa,

skona och rädda.

⁶Vänd om till honom som Israel så svekfullt avföll från! ⁷Den dagen skall alla förkasta gudarna av silver och guld, dem som ni har gjort åt er i synd.

⁸Assyrien skall falla för svärdet,

men inte en människas svärd,

bli till byte för ett svärd

som inte bärs av en dödlig.

De skall fly för svärdet,

de unga männen skall tvingas till slavtjänst.

⁹Den de litade på förgås av skräck,

deras furstar flyr från fälttecknet.

Detta är ett ord från Herren,

han som har en eld på Sion,

en ugn i Jerusalem.

När rättfärdigheten råder

32¹Rättvist skall en gång en konung regera,

furstar härska med rättfärdighet.

²Alla skall de vara som värn mot stormen

och skydd mot slagregn.

De skall vara som bäckar i öknen,

som klippblockets skugga i solpinat land.

³Då skall de seendes ögon inte slutas,

de hörandes öron skall lyssna.

⁴De obetänksamma skall få förstånd,

de stammande tala flytande och klart.

⁵Dåren skall inte mer kallas ädel,

skurken inte kallas storsint.

⁶Dårens ord är idel dårskap

och alla hans avsikter onda.

Han handlar gudlöst

och talar förvänt om Herren.

Den hungrige låter han svälta,

den törstande vägrar han vatten.

⁷Onda är skurkens vapen,

skändliga är hans planer,

när hans lögner fäller den hjälplöse,

hans ord den fattige i rätten.

⁸Men den ädles planer är ädla,

han träder upp för allt som ädelt är.

Dom och räddning för Jerusalem och Israel

⁹Sorglösa kvinnor, hör mina ord,

ni obekymrade, lyssna till mig.

¹⁰En dag skall ni darra, ni obekymrade,

när skördetiden är förbi

och ingenting har bärgats.

¹¹Bäva, ni sorglösa,

darra, ni obekymrade,

klä av er nakna,

bind säcktyg om livet.

¹²Klaga över åkrarna, de härliga åkrarna,

över de dignande vingårdarna,

¹³klaga över mitt folks marker,

där törne och tistel skall ta överhand,

ja, över husen där glädjen bor

i den jublande staden.

¹⁴Palatset skall ligga övergivet,

den brusande staden bli tom.

Ofelhöjden och tornet blir öde fält för alltid,

en tummelplats för vildåsnor,

en betesplats för hjordar —

¹⁵tills ande från ovan utgjuts över oss.

Då skall öknen bli till en trädgård

och trädgårdar räknas som skog.

¹⁶Rätten skall bo i öknen,

rättfärdighet i trädgården.

¹⁷Rättfärdighetens verk är fred och välstånd,

dess frukt beständig ro och trygghet.

¹⁸Mitt folk skall få bo i ett fredligt land,

i hem där de känner sig trygga

och får vila sorglösa.

¹⁹Men skogen skall fällas

och staden jämnas med marken.

²⁰Lyckliga ni som kan så vid alla vatten

och låta oxar och åsnor ströva fritt!

Herren träder fram i sin höghet

33¹Ve dig som härjar

men inte själv har härjats!

Ve dig som förråder

utan att själv ha blivit förrådd!

När du härjat nog skall du själv härjas,

när du slutat förråda blir du själv förrådd.

²Herre, förbarma dig över oss,

till dig står vårt hopp.

Var vårt stöd varje ny dag,

vår hjälp i nödens stund!

³Folken flyr för det väldiga dånet,

inför din höghet skingras de alla.

⁴Plundrare går fram som gräshoppor,

som en gräshoppssvärm går de lös på allt.

⁵Upphöjd är Herren som bor i himlen,

han fyller Sion med rätt och rättfärdighet.

⁶[---]

En skatt som ger räddning är vishet och insikt,

gudsfruktan är hans rikedom.

⁷Hör, på Ariels gator klagar folket,

fredsbudbärarna gråter bittert.

⁸Vägarna ligger öde,

där färdas ingen.

Fördrag har brutits,

vittnena frågar man inte efter,

och en människa räknas som intet.

⁹Landet sörjer och förtvinar,

Libanon blygs och svartnar,

Sharon har blivit som en öken,

Bashan och Karmel ligger kala.

¹⁰Nu träder jag fram i min höghet, säger Herren,

nu visar jag mig i min makt.

¹¹Ni är havande med hö, ni föder halm,

min andedräkt skall förtära er som eld.

¹²Folken skall brännas till aska,

eldas upp som avhugget törne.

¹³De som är fjärran får höra vad jag gjort,

de som är nära förnimmer min makt.

¹⁴Syndarna bävar i Sion,

de gudlösa grips av skräck:

»Vem kan bo vid en förtärande eld,

vid ständigt brinnande lågor?«

¹⁵Den som lever rättfärdigt

och talar sanning,

den som skyr vad som vinns med våld

och slår ifrån sig när han erbjuds mutor,

den som inte vill höra talas om dråp

och inte vill se åt det som är ont.

¹⁶Han får bo på höjderna,

klippfästet skall vara hans tillflykt,

han skall ha nog med bröd

och aldrig sakna vatten.

Återkomsten till Sion

¹⁷Du skall få skåda en konung i all hans glans,

du skall se det fjärran landet.

¹⁸Då minns du skräckens tid —

var är nu han som räknade,

var är nu han som vägde?

Var är nu han som räknade tornen?

¹⁹Det grymma folket ser du inte mer,

folket som talade så underligt,

ett främmande, obegripligt språk.

²⁰Se, här är Sion, våra högtiders stad!

Du får skåda Jerusalem, en trygg boplats,

ett tält som aldrig skall rivas,

vars pluggar aldrig rycks upp,

vars linor inte slits av.

²¹Nej, där är Herren vår väldige Gud.

Där flyter strömmar, breda floder,

men inga roddarfartyg går där fram,

inga ståtliga krigsskepp.

²²Herren är vår härskare,

Herren vår hövding,

Herren vår konung,

han är den som räddar oss.

²³Slaka hänger dina tåg,

masten är inte fäst,

seglet inte spänt.

Då kan den blinde ta rikt byte

och den halte vara med och plundra.

²⁴Ingen i staden skall säga: »Jag är sjuk«,

ty folkets synd är förlåten.