Bibel 2000 (B2000)
29

Ve över Ariel

291Ariel, Ariel, ve dig,

stad som David belägrade!

Foga år till år,

låt högtid följa på högtid!

2Jag skall gå till storms mot Ariel,

och där skall bli gråt och jämmer.

Ariel blir min altarhärd.

3Jag skall som David belägra dig,

omringa dig med belägringstorn

och kasta upp vallar mot dig.

4Krälande i stoftet talar du då,

dina ord är en viskning ur gruset.

Spöklikt hörs din röst från jorden,

ur gruset stönar du fram dina ord.

5Stoft blir då hela din sturska hop,

agnar i vinden hopen av våldsmän.

Snabbt och plötsligt skall det ske:

6Herren Sebaot skall själv gripa in mot staden

med dunder och dån och larm,

med piskande storm och förtärande eld.

7Men som en dröm, en syn om natten,

blir då hela den hop av folk

som dragit i strid mot Ariel,

alla belägringstorn och vallar

och de som gått till storms mot staden.

8Som när den hungrige drömmer att han äter

men vaknar och känner att magen är tom,

som när den törstige drömmer att han dricker

men vaknar matt och med torr strupe,

så skall det bli med hela den hop av folk

som drog i strid mot Sions berg.

9Förstummas av häpnad!

Famla i blindo,

druckna, fast inte av vin,

raglande, fast inte av öl!

10Herren har låtit er falla i dvala.

Han har slutit era ögon

— det gäller profeterna —

och täckt över era huvuden

— det gäller siarna.

11För er har all profetia blivit som orden i en förseglad bokrulle: ger man den till en som är läskunnig och ber honom läsa, så svarar han: »Det kan jag inte, den är förseglad.« 12Och ger man den till en som inte är läskunnig och ber honom läsa, så svarar han: »Jag kan inte läsa.«

13Herren sade:

Detta folk nalkades mig med ord,

deras läppar ärade mig,

men deras hjärtan var långt ifrån mig,

deras gudsfruktan var inlärda människobud.

14Därför skall jag än en gång

slå detta folk med förundran

genom förunderliga gärningar.

Då är det slut med de visas vishet,

de förnuftigas förnuft är borta.

15Ve dem som i dolda djup

vill gömma sina planer undan Herren

och utför sina gärningar i mörkret,

dem som säger:

»Ingen ser oss, ingen vet!«

16Ni vänder allting upp och ner!

Är leran jämställd med krukmakaren?

Skall verket säga om mästaren:

»Han har inte gjort mig«?

Skall det som formats av lera

säga om honom som formade det:

»Han kan ingenting«?

Den kommande förvandlingen

17Snart, om en liten tid,

skall Libanon bli till en trädgård

och trädgårdar räknas som skog.

18Den dagen skall de döva höra

när man läser ur bokrullen,

och de blindas ögon skall se,

fria från dunkel och mörker.

19De förtryckta skall ständigt glädjas över Herren,

de fattigaste jubla över Israels Helige.

20Ty då är det slut med tyrannerna,

borta är de hänsynslösa,

utplånade alla som hade ont i sinnet,

21de som anklagade oskyldiga inför domstolen,

snärjde dem som förde rättvisans talan

och med lögner fällde den som var utan skuld.

22Så säger Herren till Jakobs folk,

han som räddade Abraham:

Nu skall Jakob slippa att blygas,

nu skall han inte mer rodna av skam.

23När han — hans barn — ser vad jag utför bland dem

skall de hålla mitt namn heligt.

Jakobs Helige skall de hålla helig,

bäva för Israels Gud.

24De förvillade skall få insikt,

de missnöjda lära sig en läxa.

30

Egypten kan inte ge hjälp

301Ve er, trotsiga söner,

säger Herren.

Ni genomför planer mot min vilja,

ni sluter fördrag mot min önskan.

Så hopar ni synd på synd.

2Utan att rådfråga mig

far ni ner till Egypten

för att söka stöd hos farao,

beskydd från Egypten.

3Men faraos stöd blir er till skam,

Egyptens beskydd till nesa.

4När stormännen kommer till Soan

och sändebuden når fram till Hanes,

5kommer de alla att stå där besvikna

över ett folk som inte kan hjälpa,

inte kan bli dem till nytta och hjälp,

bara till skam och besvikelse!

6Djuren i Negev. Ett budskap.

Genom farans och skräckens land,

bland rytande lejon,

ormar och flygande drakar,

för de sina skatter på åsnans rygg,

sina gåvor på kamelens puckel,

till ett folk som inte kan hjälpa,

7till Egypten, vars hjälp är luft och vind.

Därför kallar jag det

»Rahav, den kvästa«.

Folket vägrar att lyssna till Herren

8Gå och skriv ner det på en tavla inför dem,

pränta det i en bokrulle,

så att det bevaras för kommande dagar

som ett vittnesbörd för all framtid.

9Ty detta är ett motsträvigt folk,

barn som är trolösa,

som vägrar att lyda vad Herren befallt.

10Till siarna säger de:

»Sluta upp med era syner!«

och till profeterna:

»Sluta predika det rätta för oss!

Förkunna något behagligt,

profetera förföriskt!

11Vik av från leden,

lämna vägen!

Låt oss slippa Israels Helige!«

12Därför säger Israels Helige:

Eftersom ni har förkastat detta ord,

stött er på våld och falskhet

och satt er lit till sådant,

13skall denna er synd

bli som sprickan i en hög mur:

den går allt djupare och vidgar sig,

tills plötsligt hela muren rasar.

14Det blir som när en kruka krossas

och går i tusen bitar,

så att man inte kan finna en skärva

stor nog att krafsa ut glöd från härden

eller skopa upp vatten ur dammen.

Lugn och tillit ger styrka

15Så sade Herren Gud, Israels Helige:

Vänd om och var stilla,

då kan ni räddas,

genom lugn och tillit

vinner ni styrka.

— Men ni ville inte.

16Ni sade:

»Nej, på hästar skall vi flyga fram.«

Ja, hastig blir er flykt.

»På snabba springare skall vi rida.«

Ja, snabba skall era förföljare vara.

17Tusen skall darra för en endas härskri,

när fem höjer härskri skall ni fly,

tills det som är kvar av er

blir som baneret på bergets krön,

som fälttecknet uppe på höjden.

Herren välsignar sitt folk

18Nu väntar Herren på att få visa er nåd, nu vill han uppenbara sin höghet genom att förbarma sig över er. Ty Herren är en rättvis Gud, lyckliga de som sätter sitt hopp till honom! 19Sions folk, du som bor i Jerusalem, gråt inte mer. Han skall visa dig nåd när du ropar till honom, så snart han hör din bön skall han svara. 20Herren har låtit dig leva på svältkost, men nu skall du inte vänta förgäves på höstregnet mer. — Nej, du skall rikta blicken mot dina lärare 21och lyssna på dina vägvisare som säger: »Här är vägen, följ den!« när ni vill vika av åt höger eller vänster. 22Silvret och guldet som du har täckt dina snidade och gjutna gudabilder med, det skall du behandla som orent, du skall kasta ut det som något besudlat och kalla det träck. — 23Han skall ge dig regn när du sår på din åker, och markens gröda skall bli rik och frodig. Dina hjordar skall den dagen få beta på vidsträckta ängar. 24Oxarna och åsnorna, dina arbetsdjur, skall få äta surfoder av säd som rensats med vanna och skovel. 25På alla berg och höjder skall vattenströmmar välla fram på den stora slaktens dag, dagen när torn skall falla. 26Månen skall lysa som solen, och solens ljus bli sju gånger starkare, som sju dagars ljus. Så skall det bli den dag då Herren förbinder sitt sargade folk och läker såren efter slagen det fått.

Assyrierna drabbas av Herrens vrede

27Se, Herrens namn kommer från fjärran,

hans vrede brinner, tung faller hans dom.

Harm strömmar från hans läppar,

hans tunga är som förtärande eld.

28Hans andedräkt är som en strid flod

som når människorna till halsen.

Han skakar folken i ofärdens såll,

lägger betsel i deras mun och för dem vilse.

29Men ni skall få sjunga, så som man sjunger under en natt då man helgar sig till högtid, ni skall få glädja er som när man med flöjtspel går upp till Herrens berg, till honom som är Israels klippa. 30Herren låter höra sin majestätiska stämma, man ser hans arm slå med rasande vrede — förtärande eld, skyfall, slagregn och hagel. 31Herrens stämma sätter skräck i assyrierna, han slår dem med sin stav. 32[---] 33Tofet ligger redo sedan länge, ja, det väntar på kungen. Herren har gjort eldstaden djup och vid och fyllt den med ved. Som en svavelström skall hans andedräkt sticka bålet i brand.
31

Herren hjälper, inte människor

311Ve dem som drar ner till Egypten efter hjälp!

De sätter sin lit till hästar,

förtröstar på stridsvagnarnas mängd

och den väldiga hopen av vagnskämpar.

Till Israels Helige vänder de sig inte,

de söker inte Herrens hjälp.

2Han är den som är vis.

Han låter ofärden komma

och ändrar inte det han har sagt,

han griper in mot de ondas anhang

och mot dem som hjälper ogärningsmän.

3Egypterna är människor, inte gudar,

deras hästar är kött, inte ande.

När Herren lyfter sin hand

vacklar den som skulle hjälpa

och faller den som sökte hjälp.

Båda går under på samma gång.

4Så sade Herren till mig:

Som lejonet morrande vakar över sitt byte

och inte skräms av ropen,

inte kryper ihop för skriken

när herdarnas uppbåd kommer,

så skall Herren Sebaot vara

när han stiger ner för att strida

mot Sions berg, mot Sions höjd.

5Likt en svävande fågel

skall Herren Sebaot skydda Jerusalem,

skydda och hjälpa,

skona och rädda.

6Vänd om till honom som Israel så svekfullt avföll från! 7Den dagen skall alla förkasta gudarna av silver och guld, dem som ni har gjort åt er i synd.

8Assyrien skall falla för svärdet,

men inte en människas svärd,

bli till byte för ett svärd

som inte bärs av en dödlig.

De skall fly för svärdet,

de unga männen skall tvingas till slavtjänst.

9Den de litade på förgås av skräck,

deras furstar flyr från fälttecknet.

Detta är ett ord från Herren,

han som har en eld på Sion,

en ugn i Jerusalem.