Ve över Ariel

29¹Ariel, Ariel, ve dig,

stad som David belägrade!

Foga år till år,

låt högtid följa på högtid!

²Jag skall gå till storms mot Ariel,

och där skall bli gråt och jämmer.

Ariel blir min altarhärd.

³Jag skall som David belägra dig,

omringa dig med belägringstorn

och kasta upp vallar mot dig.

⁴Krälande i stoftet talar du då,

dina ord är en viskning ur gruset.

Spöklikt hörs din röst från jorden,

ur gruset stönar du fram dina ord.

⁵Stoft blir då hela din sturska hop,

agnar i vinden hopen av våldsmän.

Snabbt och plötsligt skall det ske:

⁶Herren Sebaot skall själv gripa in mot staden

med dunder och dån och larm,

med piskande storm och förtärande eld.

⁷Men som en dröm, en syn om natten,

blir då hela den hop av folk

som dragit i strid mot Ariel,

alla belägringstorn och vallar

och de som gått till storms mot staden.

⁸Som när den hungrige drömmer att han äter

men vaknar och känner att magen är tom,

som när den törstige drömmer att han dricker

men vaknar matt och med torr strupe,

så skall det bli med hela den hop av folk

som drog i strid mot Sions berg.

⁹Förstummas av häpnad!

Famla i blindo,

druckna, fast inte av vin,

raglande, fast inte av öl!

¹⁰Herren har låtit er falla i dvala.

Han har slutit era ögon

— det gäller profeterna —

och täckt över era huvuden

— det gäller siarna.

¹³Herren sade:

Detta folk nalkades mig med ord,

deras läppar ärade mig,

men deras hjärtan var långt ifrån mig,

deras gudsfruktan var inlärda människobud.

¹⁴Därför skall jag än en gång

slå detta folk med förundran

genom förunderliga gärningar.

Då är det slut med de visas vishet,

de förnuftigas förnuft är borta.

¹⁵Ve dem som i dolda djup

vill gömma sina planer undan Herren

och utför sina gärningar i mörkret,

dem som säger:

»Ingen ser oss, ingen vet!«

¹⁶Ni vänder allting upp och ner!

Är leran jämställd med krukmakaren?

Skall verket säga om mästaren:

»Han har inte gjort mig«?

Skall det som formats av lera

säga om honom som formade det:

»Han kan ingenting«?

Den kommande förvandlingen

¹⁷Snart, om en liten tid,

skall Libanon bli till en trädgård

och trädgårdar räknas som skog.

¹⁸Den dagen skall de döva höra

när man läser ur bokrullen,

och de blindas ögon skall se,

fria från dunkel och mörker.

¹⁹De förtryckta skall ständigt glädjas över Herren,

de fattigaste jubla över Israels Helige.

²⁰Ty då är det slut med tyrannerna,

borta är de hänsynslösa,

utplånade alla som hade ont i sinnet,

²¹de som anklagade oskyldiga inför domstolen,

snärjde dem som förde rättvisans talan

och med lögner fällde den som var utan skuld.

²²Så säger Herren till Jakobs folk,

han som räddade Abraham:

Nu skall Jakob slippa att blygas,

nu skall han inte mer rodna av skam.

²³När han — hans barn — ser vad jag utför bland dem

skall de hålla mitt namn heligt.

Jakobs Helige skall de hålla helig,

bäva för Israels Gud.

²⁴De förvillade skall få insikt,

de missnöjda lära sig en läxa.

Egypten kan inte ge hjälp

30¹Ve er, trotsiga söner,

säger Herren.

Ni genomför planer mot min vilja,

ni sluter fördrag mot min önskan.

Så hopar ni synd på synd.

²Utan att rådfråga mig

far ni ner till Egypten

för att söka stöd hos farao,

beskydd från Egypten.

³Men faraos stöd blir er till skam,

Egyptens beskydd till nesa.

⁴När stormännen kommer till Soan

och sändebuden når fram till Hanes,

⁵kommer de alla att stå där besvikna

över ett folk som inte kan hjälpa,

inte kan bli dem till nytta och hjälp,

bara till skam och besvikelse!

⁶Djuren i Negev. Ett budskap.

Genom farans och skräckens land,

bland rytande lejon,

ormar och flygande drakar,

för de sina skatter på åsnans rygg,

sina gåvor på kamelens puckel,

till ett folk som inte kan hjälpa,

⁷till Egypten, vars hjälp är luft och vind.

Därför kallar jag det

»Rahav, den kvästa«.

Folket vägrar att lyssna till Herren

⁸Gå och skriv ner det på en tavla inför dem,

pränta det i en bokrulle,

så att det bevaras för kommande dagar

som ett vittnesbörd för all framtid.

⁹Ty detta är ett motsträvigt folk,

barn som är trolösa,

som vägrar att lyda vad Herren befallt.

¹⁰Till siarna säger de:

»Sluta upp med era syner!«

och till profeterna:

»Sluta predika det rätta för oss!

Förkunna något behagligt,

profetera förföriskt!

¹¹Vik av från leden,

lämna vägen!

Låt oss slippa Israels Helige!«

¹²Därför säger Israels Helige:

Eftersom ni har förkastat detta ord,

stött er på våld och falskhet

och satt er lit till sådant,

¹³skall denna er synd

bli som sprickan i en hög mur:

den går allt djupare och vidgar sig,

tills plötsligt hela muren rasar.

¹⁴Det blir som när en kruka krossas

och går i tusen bitar,

så att man inte kan finna en skärva

stor nog att krafsa ut glöd från härden

eller skopa upp vatten ur dammen.

Lugn och tillit ger styrka

¹⁵Så sade Herren Gud, Israels Helige:

Vänd om och var stilla,

då kan ni räddas,

genom lugn och tillit

vinner ni styrka.

— Men ni ville inte.

¹⁶Ni sade:

»Nej, på hästar skall vi flyga fram.«

Ja, hastig blir er flykt.

»På snabba springare skall vi rida.«

Ja, snabba skall era förföljare vara.

¹⁷Tusen skall darra för en endas härskri,

när fem höjer härskri skall ni fly,

tills det som är kvar av er

blir som baneret på bergets krön,

som fälttecknet uppe på höjden.

Herren välsignar sitt folk

¹⁸Nu väntar Herren på att få visa er nåd, nu vill han uppenbara sin höghet genom att förbarma sig över er. Ty Herren är en rättvis Gud, lyckliga de som sätter sitt hopp till honom! ¹⁹Sions folk, du som bor i Jerusalem, gråt inte mer. Han skall visa dig nåd när du ropar till honom, så snart han hör din bön skall han svara. ²⁰Herren har låtit dig leva på svältkost, men nu skall du inte vänta förgäves på höstregnet mer. — Nej, du skall rikta blicken mot dina lärare ²¹och lyssna på dina vägvisare som säger: »Här är vägen, följ den!« när ni vill vika av åt höger eller vänster. ²²Silvret och guldet som du har täckt dina snidade och gjutna gudabilder med, det skall du behandla som orent, du skall kasta ut det som något besudlat och kalla det träck. — ²³Han skall ge dig regn när du sår på din åker, och markens gröda skall bli rik och frodig. Dina hjordar skall den dagen få beta på vidsträckta ängar. ²⁴Oxarna och åsnorna, dina arbetsdjur, skall få äta surfoder av säd som rensats med vanna och skovel. ²⁵På alla berg och höjder skall vattenströmmar välla fram på den stora slaktens dag, dagen när torn skall falla. ²⁶Månen skall lysa som solen, och solens ljus bli sju gånger starkare, som sju dagars ljus. Så skall det bli den dag då Herren förbinder sitt sargade folk och läker såren efter slagen det fått.

Assyrierna drabbas av Herrens vrede

²⁷Se, Herrens namn kommer från fjärran,

hans vrede brinner, tung faller hans dom.

Harm strömmar från hans läppar,

hans tunga är som förtärande eld.

²⁸Hans andedräkt är som en strid flod

som når människorna till halsen.

Han skakar folken i ofärdens såll,

lägger betsel i deras mun och för dem vilse.

Herren hjälper, inte människor

31¹Ve dem som drar ner till Egypten efter hjälp!

De sätter sin lit till hästar,

förtröstar på stridsvagnarnas mängd

och den väldiga hopen av vagnskämpar.

Till Israels Helige vänder de sig inte,

de söker inte Herrens hjälp.

²Han är den som är vis.

Han låter ofärden komma

och ändrar inte det han har sagt,

han griper in mot de ondas anhang

och mot dem som hjälper ogärningsmän.

³Egypterna är människor, inte gudar,

deras hästar är kött, inte ande.

När Herren lyfter sin hand

vacklar den som skulle hjälpa

och faller den som sökte hjälp.

Båda går under på samma gång.

⁴Så sade Herren till mig:

Som lejonet morrande vakar över sitt byte

och inte skräms av ropen,

inte kryper ihop för skriken

när herdarnas uppbåd kommer,

så skall Herren Sebaot vara

när han stiger ner för att strida

mot Sions berg, mot Sions höjd.

⁵Likt en svävande fågel

skall Herren Sebaot skydda Jerusalem,

skydda och hjälpa,

skona och rädda.

⁶Vänd om till honom som Israel så svekfullt avföll från! ⁷Den dagen skall alla förkasta gudarna av silver och guld, dem som ni har gjort åt er i synd.

⁸Assyrien skall falla för svärdet,

men inte en människas svärd,

bli till byte för ett svärd

som inte bärs av en dödlig.

De skall fly för svärdet,

de unga männen skall tvingas till slavtjänst.

⁹Den de litade på förgås av skräck,

deras furstar flyr från fälttecknet.

Detta är ett ord från Herren,

han som har en eld på Sion,

en ugn i Jerusalem.