Bibel 2000 (B2000)
27

271Den dagen skall Herren med sitt svärd,

sitt hårda, väldiga, skarpa svärd,

slå Leviatan, den snabba ormen,

Leviatan, den ringlande ormen,

han skall dräpa draken i havet.

Herrens vingård

2Sjung den dagen om den härliga vingården!

3Jag, Herren, har vård om den.

Träget vattnar jag den,

jag vårdar den natt och dag,

så att den inte drabbas av något ont.

4Jag hyser ingen vrede mot den,

men ger den mig tistel och törne,

då går jag till angrepp mot den

och sätter eld på alltsammans.

5Eller också tar man sin tillflykt till mig

och söker fred med mig,

ja, söker fred med mig.

Herren skall samla sitt folk

6När den tiden kommer skall Jakob slå rot,

Israel skall blomstra och frodas

och frukterna uppfylla världen.

7Blev de slagna som den som slog dem,

dräpta som de som dräpte dem?

8Nej, du gick till rätta med folket

genom att skrämma upp och jaga bort dem,

du svepte bort dem med din storm,

din heta östanvind.

9Därför kan Jakobs skuld sonas,

och detta är den lösen som tar bort hans synd:

att han låter altarnas stenar bli till flisor,

att asherapålar och rökelsealtaren

aldrig reses mer.

10Den befästa staden ligger öde,

en övergiven boplats,

folktom som öknen.

Där betar kalvar,

där ligger de och vilar.

11När grenarna är torra

kommer kvinnorna och bryter dem

och gör upp eld.

Detta är ett folk utan förstånd,

därför har deras skapare ingen misskund,

han som gjort dem visar ingen nåd.

12Den dagen skall Herren klappa kornen ur axen,

från Eufrat ända till Egyptens gränsflod,

och en efter en skall ni plockas samman,

alla ni israeliter.

13Den dagen skall det stora hornet ljuda,

och alla skall komma,

de som gick förlorade i Assyrien,

de som skingrades i Egypten,

och de skall tillbe Herren

på Jerusalems heliga berg.

28

Dom över Samaria

281Ve Efraims drinkares stolta krona,

den härliga prydnadens vissnande blomster

som kröner de vintyngdas hjässa!

2Se, Herren är stark och väldig,

lik en hagelby, en förhärjande storm,

lik skyfall och översvämning.

Med handen slår han till marken,

3med fötterna trampar han ner

Efraims drinkares stolta krona.

4Med den härliga prydnadens vissnande blomster

som kröner hjässan över den bördiga dalen

går det som med ett försommarfikon:

så snart någon får se det

blir det plockat och uppätet.

5Den dagen skall Herren Sebaot bli till en härlig krona och en ärekrans för dem som är kvar av hans folk. 6Han skall ge en rättens ande åt dem som skipar rätt och styrka åt dem som driver fienden ut genom porten.

Mot de styrande i Jerusalem

7Men också här raglar man av vin,

vinglar man av öl.

Präster och profeter raglar av öl,

är omtöcknade av vin.

De vinglar av öl,

de raglar när de har sina syner,

vacklar när de fäller sina domar.

8Borden är täckta av spyor,

ingenstans finns en ren fläck.

9»Vem vill han undervisa,

för vem vill han tolka budskapet?

För barn som nyss blivit avvanda,

som just har tagits från bröstet?

10Abrakadabra, abrakadabra,

lite här, lite där!«

11Ja, på obegripligt språk

och främmande tungomål

skall Herren tala till detta folk,

12han som sade till dem:

»Här är viloplatsen, låt den trötte vila!

Här är vederkvickelse.«

Men de ville inte lyssna.

13För dem blir Herrens ord

abrakadabra, abrakadabra,

lite här, lite där.

Då skall de snava och falla omkull,

de skall krossas, snärjas och fångas.

14Hör därför Herrens ord,

ni som tar munnen så full,

ni som härskar över detta folk i Jerusalem.

15Ni säger: »Vi har slutit fördrag med döden,

ett avtal med dödsriket:

när stormfloden kommer

skall den inte nå oss.

Vi har gjort lögn till vårt värn,

bländverk till vår tillflykt.«

16Därför säger Herren Gud:

Se, jag lägger en grundsten på Sion,

en sten som håller provet,

en utvald hörnsten som säker grund.

Den som har tro förhastar sig inte.

17Jag skall göra rätten till mätsnöre

och rättfärdigheten till sänklod.

Hagel skall utplåna lögnens värn,

er tillflykt spolas bort av vattenmassor.

18Då upphävs ert fördrag med döden,

ert avtal med dödsriket gäller inte mer.

När stormfloden kommer

slår den er till marken.

19Var gång den kommer

drar den er med sig.

Morgon efter morgon kommer den,

ja, dag och natt.

Att förstå budskapet blir en fasa.

20Bädden är för kort när man sträcker ut sig,

täcket för smalt när man kryper ihop.

21Herren skall resa sig som på Perasims berg,

visa sin vrede som i Givons dal.

Han skall utföra sin gärning, en underlig gärning,

fullborda sitt verk, ett säreget verk.

22Sluta upp att ta munnen så full,

så att inte era bojor stramas åt.

Ty jag har hört om en förödelse över hela jorden,

beslutad av Herren Gud Sebaot.

Liknelse från bondens liv

23Vänd er hit och hör när jag talar,

lyssna, hör mina ord!

24Bereder bonden ständigt sin åker,

plöjer och harvar han bara?

25Sår han inte när han fått marken jämn?

Han sprider svartkummin, strör ut spiskummin,

sår vete och hirs, korn och emmer.

26Hans Gud lär honom rätta sättet,

det är han som vägleder honom.

27Ingen tröskar svartkummin med släde

eller spiskummin med tröskvagn.

Svartkummin klappar man ut med käppen,

spiskummin med staven.

28Och brödsäden, skall den krossas?

Bonden tröskar den inte i det oändliga,

låter inte vagnshjulen rulla över den,

krossar inte den utbredda säden.

29Även detta kommer från Herren Sebaot.

Underbara är hans beslut,

stor hans visdom.

29

Ve över Ariel

291Ariel, Ariel, ve dig,

stad som David belägrade!

Foga år till år,

låt högtid följa på högtid!

2Jag skall gå till storms mot Ariel,

och där skall bli gråt och jämmer.

Ariel blir min altarhärd.

3Jag skall som David belägra dig,

omringa dig med belägringstorn

och kasta upp vallar mot dig.

4Krälande i stoftet talar du då,

dina ord är en viskning ur gruset.

Spöklikt hörs din röst från jorden,

ur gruset stönar du fram dina ord.

5Stoft blir då hela din sturska hop,

agnar i vinden hopen av våldsmän.

Snabbt och plötsligt skall det ske:

6Herren Sebaot skall själv gripa in mot staden

med dunder och dån och larm,

med piskande storm och förtärande eld.

7Men som en dröm, en syn om natten,

blir då hela den hop av folk

som dragit i strid mot Ariel,

alla belägringstorn och vallar

och de som gått till storms mot staden.

8Som när den hungrige drömmer att han äter

men vaknar och känner att magen är tom,

som när den törstige drömmer att han dricker

men vaknar matt och med torr strupe,

så skall det bli med hela den hop av folk

som drog i strid mot Sions berg.

9Förstummas av häpnad!

Famla i blindo,

druckna, fast inte av vin,

raglande, fast inte av öl!

10Herren har låtit er falla i dvala.

Han har slutit era ögon

— det gäller profeterna —

och täckt över era huvuden

— det gäller siarna.

11För er har all profetia blivit som orden i en förseglad bokrulle: ger man den till en som är läskunnig och ber honom läsa, så svarar han: »Det kan jag inte, den är förseglad.« 12Och ger man den till en som inte är läskunnig och ber honom läsa, så svarar han: »Jag kan inte läsa.«

13Herren sade:

Detta folk nalkades mig med ord,

deras läppar ärade mig,

men deras hjärtan var långt ifrån mig,

deras gudsfruktan var inlärda människobud.

14Därför skall jag än en gång

slå detta folk med förundran

genom förunderliga gärningar.

Då är det slut med de visas vishet,

de förnuftigas förnuft är borta.

15Ve dem som i dolda djup

vill gömma sina planer undan Herren

och utför sina gärningar i mörkret,

dem som säger:

»Ingen ser oss, ingen vet!«

16Ni vänder allting upp och ner!

Är leran jämställd med krukmakaren?

Skall verket säga om mästaren:

»Han har inte gjort mig«?

Skall det som formats av lera

säga om honom som formade det:

»Han kan ingenting«?

Den kommande förvandlingen

17Snart, om en liten tid,

skall Libanon bli till en trädgård

och trädgårdar räknas som skog.

18Den dagen skall de döva höra

när man läser ur bokrullen,

och de blindas ögon skall se,

fria från dunkel och mörker.

19De förtryckta skall ständigt glädjas över Herren,

de fattigaste jubla över Israels Helige.

20Ty då är det slut med tyrannerna,

borta är de hänsynslösa,

utplånade alla som hade ont i sinnet,

21de som anklagade oskyldiga inför domstolen,

snärjde dem som förde rättvisans talan

och med lögner fällde den som var utan skuld.

22Så säger Herren till Jakobs folk,

han som räddade Abraham:

Nu skall Jakob slippa att blygas,

nu skall han inte mer rodna av skam.

23När han — hans barn — ser vad jag utför bland dem

skall de hålla mitt namn heligt.

Jakobs Helige skall de hålla helig,

bäva för Israels Gud.

24De förvillade skall få insikt,

de missnöjda lära sig en läxa.