Bibel 2000 (B2000)
24

Dom över jorden

241Herren skall föröda jorden,

han skall ödelägga den,

härja hela dess yta,

skingra dess inbyggare.

2Då går det prästen som folket,

husbonden som slaven,

matmodern som pigan,

köparen som säljaren,

långivaren som låntagaren,

borgenären som gäldenären.

3Öde och förödd blir jorden,

skövlad och plundrad.

Detta är vad Herren har talat.

4Jorden sörjer och vissnar,

hela världen förtorkar och vissnar,

jordens höjder förtorkar.

5Jorden har vanhelgats av dem som bor där:

de har överträtt lagarna,

kränkt rätten,

brutit det eviga förbundet.

6Därför fräter förbannelse jorden

och de som bor där får bära sitt straff.

Därför blir jordens invånare färre,

bara en liten rest blir kvar.

7Vinet sörjer,

vinstocken vissnar,

de förr så glada suckar.

8Borta är tamburinernas muntra ljud,

det är slut med fest och glam,

borta är lyrans muntra toner.

9Ingen sjunger vid dryckeslag,

vinet har en bitter smak.

10Staden ligger skövlad och öde,

alla hus har bommats till.

11Där ute hörs klagoskrin, vinet är slut.

Glädjen har slocknat,

all fröjd har flytt ur landet.

12Bara förödelsen är kvar i staden,

porten är slagen i spillror.

13Ty det skall bli på jorden, bland folken,

som när oliverna skördats

och de sista druvorna plockats.

14De höjer glädjerop

och jublar över Herrens majestät,

de ropar högt i väster.

15Ära Herren också i öster,

ära i kustländerna

Herrens, Israels Guds, namn!

16Från jordens ände hör vi lovsång,

en hyllning till den rättfärdige.

Jag sade:

»Ve mig, jag förgås, ve mig!«

Förräderi! Förrädare förråder!

Förrädare förråder!

17Fara, fallgrop och fälla

väntar er som bor på jorden.

18Den som flyr för faran

skall falla i gropen,

och den som tar sig upp ur gropen

skall fastna i fällan.

Dammluckorna i höjden öppnas,

jordens grundvalar skälver.

19Jorden brister och skakar,

den skakar och skälver,

den skälver och rister.

20Jorden raglar som en drucken,

svajar som ett fallfärdigt ruckel.

Den dignar under sin skuld,

faller och reser sig aldrig mer.

21Den dagen skall Herren hålla räfst i höjden med höjdens här och på jorden med jordens kungar. 22De skall samlas ihop och kastas i fängelsehålan, de skall hållas inspärrade bakom lås och bom, och när en lång tid har gått kommer räfsten. 23Då skall månen blygas och solen blekna, ty nu är Herren Sebaot konung på Sions berg och i Jerusalem, och de äldste får möta hans härlighet.

25

Herren gör slut på sitt folks förnedring

251Herre, du är min Gud,

jag vill lova dig och prisa ditt namn.

Du har utfört dina allvisa planer,

dina löften från fordom står orubbligt fast.

2Du har gjort en stenhög av staden,

en ruin av fästningen.

Främlingarnas borg är förstörd

och skall aldrig mer byggas upp.

3Därför skall starka folk ära dig,

grymma hedningar frukta dig.

4Du blev en tillflykt för den svage,

en tillflykt för den fattige i hans nöd,

skydd mot slagregn, skugga i hetta.

Våldsmännens raseri är som ett iskallt slagregn

5och som hettan i öknen.

Du gör slut på främlingarnas larm

och tystar våldsmännens sång.

6Herren Sebaot skall på detta berg

hålla gästabud för alla folk,

ett gästabud med feta rätter och starkt vin,

med feta, mustiga rätter och starkt, klarat vin.

7På detta berg skall han utplåna

den slöja som höljer alla folk,

det dok som skyler alla folkslag.

8Han skall utplåna döden för alltid.

Herren Gud skall torka tårarna från alla kinder

och göra slut på sitt folks förnedring

överallt på jorden.

Herren har talat.

9Den dagen skall man säga:

Se, detta är vår Gud,

den räddare vi hoppades på.

Detta är Herren som vi hoppades på,

låt oss jubla av glädje,

han kom till vår räddning.

10Herren håller sin hand över detta berg.

Moab skall trampas ner

som halm i en dyngpöl.

11Där skall han sträcka ut sina armar

som simmaren gör.

Herren skall kväsa hans stolthet.

[---]

12Han bryter ner dina höga fästningsmurar,

störtar dem till marken,

förvandlar dem till grus.

26

261Den dagen skall man sjunga denna sång i Juda:

Staden är vår styrka,

till skydd har han skänkt den

vallar och värn.

2Slå upp portarna,

låt det rättfärdiga folket dra in,

ett folk som förblir troget.

3Den som är ståndaktig

skänker du trygghet,

på dig förtröstar han.

4Förtrösta alltid på Herren,

ty Herren är en evig klippa.

5Han störtar ner dem som bor där uppe

i den otillgängliga staden,

han jämnar den med marken,

förvandlar den till grus,

6så att de fattiga och de svaga

kan trampa den under fötterna.

7Den rättfärdiges stig är rak,

du gör vägen jämn för honom,

8dina rättvisa domars väg.

Herre, till ditt namn står vårt hopp,

vår längtan är att få åkalla dig.

9Min själ längtar efter dig om natten,

min ande söker dig.

När dina rättvisa domar upplyser jorden

lär sig världens folk det rätta.

10Skonas de onda lär de sig aldrig det rätta,

och rättvisan kränks av våldsmän,

de ser inte Herrens majestät.

11Herre, din hand är lyft,

men de ser det inte.

Låt dem stå där med skam

när de ser din lidelse för folket.

Låt eld förtära dina fiender.

12Herre, ge oss välgång,

allt vad vi gör är ditt verk.

13Herre, vår Gud,

har vi haft andra härskare än dig?

Endast ditt namn vill vi bekänna.

14De döda får inte liv igen,

skuggorna uppstår inte.

Så har du straffat och förgjort dem

och utplånat minnet av dem.

15Herre, åter och åter har du gjort

mäktiga gärningar för ditt folk.

[---]

16[---]

17Som en kvinna som skall föda

och krystar och skriker av smärta,

så lät du oss bli, o Herre.

18Vi var havande, vi krystade,

men vi födde vind.

Vi har ingen hjälp för landet.

[---]

19Dina döda skall få liv igen,

deras kroppar skall uppstå.

Vakna och jubla, ni som vilar i mullen!

Ty din dagg är en ljusets dagg,

du låter den falla över skuggornas land.

20Mitt folk, gå in i era kamrar

och stäng dörren om er.

Göm er en kort stund,

tills vreden har dragit förbi.

21Ty Herren drar ut från sin boning

för att straffa jordens folk för deras synd,

och jorden skall blotta det blod som spillts,

inte längre dölja de dräpta.