Bibel 2000 (B2000)
17

Damaskus och Efraims undergång

171Budskap om Damaskus.

Damaskus skall utplånas som stad

och bli en ruinhög, 2övergiven för alltid.

Dess lydstäder lämnas åt boskapshjordar,

som kan vila ostörda där.

3Efraim skall förlora sin borg,

Damaskus sitt kungavälde.

Med det som blir kvar av Aram

skall det gå som med Israels glans.

Detta är Herren Sebaots ord.

4Den dagen bleknar Jakobs glans

och all hans frodighet förtvinar.

5Det blir som vid skörden:

man tar ett knippe med handen

och skär av axen.

Det blir som när man plockar ax

i Refaimdalen.

6En efterskörd är allt som blir kvar,

som när man slår ner oliver:

ett par tre frukter uppe i toppen,

fyra fem på trädets grenar.

Detta är Herrens, Israels Guds, ord.

7Den dagen skall människorna vända sig till sin skapare och rikta sina blickar mot Israels Helige. 8De skall inte vända sig till altarna, som de själva har byggt, inte rikta sina blickar mot det som de gjort med egna händer, asherapålarna och rökelsealtarna.

9Den dagen skall dina städer ligga lika övergivna som de städer som amoreerna och hiveerna övergav när israeliterna kom. Allt skall bli öde.

10Du har glömt Gud, din räddning,

inte tänkt på klippan, din tillflykt.

Därför:

du kan göra planteringar åt den ljuvlige,

så frön till rankor åt den främmande,

11du kan få plantorna att växa höga

samma dag du sätter dem

och låta det du sår

spira redan på morgonen —

ändå slår skörden fel på plågans dag,

ingen lindring finns för smärtan.

Herren skingrar Israels fiender

12Vilket dån från tallösa folk,

ett dån som när havet dånar!

Vilket brus av folk,

ett brus som när väldiga vatten brusar!

13Men när Herren ryter mot dem,

flyr de bort i fjärran

som agnar jagade av vinden över bergen,

som tisteldun i stormen.

14På kvällen råder skräck,

i gryningen är de borta.

Detta blir plundrarnas lott,

skövlarnas öde.

18

Sändebuden från Kush

181Du land som surrar av flygfän

— land bortom floderna i Kush —

2du som skickar sändebud över havet,

i papyrusskepp ut på vattnet!

Ge er av, snabba budbärare,

till ert resliga, svartglänsande folk,

som är fruktat vida omkring,

det starka och segerrika folket,

vars land är genomskuret av floder.

3Alla ni som bygger och bor på jorden,

ge akt när fälttecknet höjs på bergen,

lyssna när hornet ljuder!

4Så säger Herren till mig:

»Lugnt ser jag på från min boning

medan luften dallrar i solvärmen

och daggen faller rikt i skördetiden.«

5Ty innan säden ännu skördats,

när vinrankans blomma fallit av

och druvan börjar mogna,

då skär man av skotten med kniv

och hugger bort revorna.

6Allt skall lämnas åt rovfåglarna i bergen

och åt markens djur.

Det räcker både sommar och vinter

för fåglarna och markens alla djur.

7När den tiden kommer skall tribut till Herren Sebaot lämnas av det resliga, svartglänsande folket, som är fruktat vida omkring, det starka och segerrika folket, vars land är genomskuret av floder, den skall lämnas på platsen för Herren Sebaots namn, Sions berg.

19

Herren sänder förvirring över Egypten

191Budskap om Egypten.

Herren rider på snabba skyar,

han kommer till Egypten.

Egyptens avgudar darrar inför honom,

egypterna skälver av skräck.

2»Jag hetsar Egypten mot Egypten,

så att alla strider mot alla,

stad mot stad, rike mot rike.

3Egypterna mister sans och vett,

jag gör deras planer om intet.

De måste fråga avgudar och gengångare,

de dödas andar och spådomsandar.

4Jag skall lämna egypterna

i en hård herres våld,

en grym kung skall råda över dem.«

Detta är Härskaren Herren Sebaots ord.

5Vattnet skall ta slut i Nilen,

floden sina och torka ut.

6Kanalerna skall stinka,

Nildeltat tömmas på vatten.

Säv och rör skall svartna,

7vassruggarna vid Nilens mynning.

Allt som såtts längs floden

torkar, virvlar bort och försvinner.

8Alla fiskare sörjer och klagar,

de som lägger ut rev i floden.

De som kastar ut sina nät

grips av vanmakt.

9Linodlarna ger upp hoppet,

häcklerskor och vävare bleknar,

10lärftmakarna står betryckta,

alla daglönare förlorar modet.

11Rena dårar är furstarna i Soan,

de visa ger farao enfaldiga råd.

Hur kan ni säga till farao:

»Vi är söner av visa män,

vi stammar från forntidens kungar.«

12Var är de nu, dina visa?

Må de berätta och låta dig veta

vad Herren Sebaot beslutat om Egypten.

13Soans furstar handlar som dårar,

Memfis furstar låter sig luras,

stamhövdingarna leder Egypten vilse.

14Herren har fyllt dem med förvillelse,

därför får de egypterna att ragla

vad de än tar sig för,

som en drucken raglar i sina spyor.

15Ingenting skall lyckas för Egypten,

varken för huvud eller svans,

stam eller strå.

16Den dagen skall egypterna bli som kvinnor, de skall darra och bäva när Herren Sebaot lyfter handen mot dem. 17Juda land skall bli en fasa för egypterna. När de hör det namnet nämnas skall de bäva inför det beslut som Herren Sebaot har fattat om dem.

Herren välsignar folken

18Den dagen skall det i Egypten finnas fem städer där man talar Kanaans språk och där man svär vid Herren Sebaot. En av dem skall heta Ir Haheres.

19Den dagen skall det finnas ett altare åt Herren mitt inne i Egypten och en stod åt Herren vid landets gräns. 20Detta skall i Egypten vara tecken och vittnesbörd om Herren Sebaot. När de ropar till Herren och klagar över sina förtryckare skall han sända en befriare som kämpar för dem och räddar dem. 21Herren skall göra sig känd för egypterna, och egypterna skall lära känna Herren den dagen. De skall frambära slaktoffer och matoffer, de skall avge löften till Herren som de också skall få infria. 22Herren skall slå egypterna, slå men också bota. När de omvänder sig till Herren skall han bönhöra dem och bota dem.

23Den dagen skall det finnas en banad väg från Egypten till Assyrien, och assyrierna skall komma till Egypten och egypterna till Assyrien, och egypterna skall frambära offer tillsammans med assyrierna.

24Den dagen skall Israel vara jämställt med Egypten och Assyrien och bli en välsignelse på jorden, 25när Herren Sebaot välsignar jorden och säger:

Välsignat är Egypten, mitt folk,

Assyrien, mitt eget verk,

Israel, min egendom.