16¹Sänd ett lamm från härskaren i landet,

från klippan i öknen till Sions berg.

— ²Likt skrämda fåglar som flyr ur redet

skall Moabs döttrar komma

till Arnons vadställen. —

³»Ge oss råd, visa en väg!

Låt din skugga mitt på dagen

bli som nattens skyddande mörker.

Göm de skingrade, röj inte de flyende!

⁴Låt Moabs skingrade folk

få en fristad hos dig.

Var deras skydd mot skövlaren.«

»När våldet upphör

och skövlandet är slut,

när den som förtrycker landet är borta,

⁵då skall av nåd en tron bli rest,

och genom Guds trofasthet

skall en domare regera i Davids borg,

en som söker rättvisan

och vet vad rätten kräver.«

⁶Vi har sett Moabs högmod,

det måttlösa,

hans övermod, högmod och fräckhet.

Skamlöst är hans skrävel.

⁷Därför jämrar sig moabiterna,

de jämrar sig alla över Moab.

Förkrossade tänker de

på Kir-Haresets druvkakor.

⁸Ty förstörda är Heshbons terrasser,

förtorkade Sivmas vinrankor,

vars ädla druvor

betvingade folkens härskare.

Rankorna nådde ända till Jaser,

slingrade sig ut i öknen

och sträckte sig ut över havet.

⁹Därför vill jag gråta med Jaser

över Sivmas vinrankor,

jag vill låta mina tårar strömma

över er, Heshbon och Elale.

Ty då ni bärgade er frukt och er säd

överfölls ni av skövlare.

¹⁰Trädgården tömdes på glädje och fröjd,

ingen sjunger och ropar i vingården.

Ingen trampar vin i pressarna,

skörderopen har upphört.

¹¹Därför klagar mitt hjärta över Moab som en lyra,

min själ klagar över Kir-Heres.

¹²När moabiterna mödar sig på offerplatsen och går till sin helgedom för att be, åstadkommer de ingenting.

¹³Detta var det ord som Herren talade till Moab den gången. ¹⁴Nu säger Herren så: Om tre år, som skall vara som en daglönares år, skall Moab med hela sitt myller av folk bli förödmjukat. Bara en obetydlig liten rest blir kvar.

Damaskus och Efraims undergång

17¹Budskap om Damaskus.

Damaskus skall utplånas som stad

och bli en ruinhög, ²övergiven för alltid.

Dess lydstäder lämnas åt boskapshjordar,

som kan vila ostörda där.

³Efraim skall förlora sin borg,

Damaskus sitt kungavälde.

Med det som blir kvar av Aram

skall det gå som med Israels glans.

Detta är Herren Sebaots ord.

⁴Den dagen bleknar Jakobs glans

och all hans frodighet förtvinar.

⁵Det blir som vid skörden:

man tar ett knippe med handen

och skär av axen.

Det blir som när man plockar ax

i Refaimdalen.

⁶En efterskörd är allt som blir kvar,

som när man slår ner oliver:

ett par tre frukter uppe i toppen,

fyra fem på trädets grenar.

Detta är Herrens, Israels Guds, ord.

⁷Den dagen skall människorna vända sig till sin skapare och rikta sina blickar mot Israels Helige. ⁸De skall inte vända sig till altarna, som de själva har byggt, inte rikta sina blickar mot det som de gjort med egna händer, asherapålarna och rökelsealtarna.

⁹Den dagen skall dina städer ligga lika övergivna som de städer som amoreerna och hiveerna övergav när israeliterna kom. Allt skall bli öde.

¹⁰Du har glömt Gud, din räddning,

inte tänkt på klippan, din tillflykt.

Därför:

du kan göra planteringar åt den ljuvlige,

så frön till rankor åt den främmande,

¹¹du kan få plantorna att växa höga

samma dag du sätter dem

och låta det du sår

spira redan på morgonen —

ändå slår skörden fel på plågans dag,

ingen lindring finns för smärtan.

Herren skingrar Israels fiender

¹²Vilket dån från tallösa folk,

ett dån som när havet dånar!

Vilket brus av folk,

ett brus som när väldiga vatten brusar!

¹³Men när Herren ryter mot dem,

flyr de bort i fjärran

som agnar jagade av vinden över bergen,

som tisteldun i stormen.

¹⁴På kvällen råder skräck,

i gryningen är de borta.

Detta blir plundrarnas lott,

skövlarnas öde.

Sändebuden från Kush

18¹Du land som surrar av flygfän

— land bortom floderna i Kush —

²du som skickar sändebud över havet,

i papyrusskepp ut på vattnet!

Ge er av, snabba budbärare,

till ert resliga, svartglänsande folk,

som är fruktat vida omkring,

det starka och segerrika folket,

vars land är genomskuret av floder.

³Alla ni som bygger och bor på jorden,

ge akt när fälttecknet höjs på bergen,

lyssna när hornet ljuder!

⁴Så säger Herren till mig:

»Lugnt ser jag på från min boning

medan luften dallrar i solvärmen

och daggen faller rikt i skördetiden.«

⁵Ty innan säden ännu skördats,

när vinrankans blomma fallit av

och druvan börjar mogna,

då skär man av skotten med kniv

och hugger bort revorna.

⁶Allt skall lämnas åt rovfåglarna i bergen

och åt markens djur.

Det räcker både sommar och vinter

för fåglarna och markens alla djur.

⁷När den tiden kommer skall tribut till Herren Sebaot lämnas av det resliga, svartglänsande folket, som är fruktat vida omkring, det starka och segerrika folket, vars land är genomskuret av floder, den skall lämnas på platsen för Herren Sebaots namn, Sions berg.