Damaskus och Efraims undergång

17¹Budskap om Damaskus.

Damaskus skall utplånas som stad

och bli en ruinhög, ²övergiven för alltid.

Dess lydstäder lämnas åt boskapshjordar,

som kan vila ostörda där.

³Efraim skall förlora sin borg,

Damaskus sitt kungavälde.

Med det som blir kvar av Aram

skall det gå som med Israels glans.

Detta är Herren Sebaots ord.

⁴Den dagen bleknar Jakobs glans

och all hans frodighet förtvinar.

⁵Det blir som vid skörden:

man tar ett knippe med handen

och skär av axen.

Det blir som när man plockar ax

i Refaimdalen.

⁶En efterskörd är allt som blir kvar,

som när man slår ner oliver:

ett par tre frukter uppe i toppen,

fyra fem på trädets grenar.

Detta är Herrens, Israels Guds, ord.

⁷Den dagen skall människorna vända sig till sin skapare och rikta sina blickar mot Israels Helige. ⁸De skall inte vända sig till altarna, som de själva har byggt, inte rikta sina blickar mot det som de gjort med egna händer, asherapålarna och rökelsealtarna.

⁹Den dagen skall dina städer ligga lika övergivna som de städer som amoreerna och hiveerna övergav när israeliterna kom. Allt skall bli öde.

¹⁰Du har glömt Gud, din räddning,

inte tänkt på klippan, din tillflykt.

Därför:

du kan göra planteringar åt den ljuvlige,

så frön till rankor åt den främmande,

¹¹du kan få plantorna att växa höga

samma dag du sätter dem

och låta det du sår

spira redan på morgonen —

ändå slår skörden fel på plågans dag,

ingen lindring finns för smärtan.

Herren skingrar Israels fiender

¹²Vilket dån från tallösa folk,

ett dån som när havet dånar!

Vilket brus av folk,

ett brus som när väldiga vatten brusar!

¹³Men när Herren ryter mot dem,

flyr de bort i fjärran

som agnar jagade av vinden över bergen,

som tisteldun i stormen.

¹⁴På kvällen råder skräck,

i gryningen är de borta.

Detta blir plundrarnas lott,

skövlarnas öde.