Bibel 2000 (B2000)
15

Moabs undergång

151Budskap om Moab.

I ödeläggelsens natt

lades Ar Moab i ruiner.

Ja, i ödeläggelsens natt

lades Kir-Moab i ruiner.

2Divons folk går upp

till offerplatserna för att gråta.

På Nebo och Medeva

ljuder Moabs klagan.

Ja, varje hjässa är rakad

och varje skägg är avklippt.

3På gatorna går de i säcktyg,

på tak och torg ljuder klagan,

tårarna strömmar.

4Heshbon och Elale klagar,

ända till Jahas hörs deras rop.

Därför skakar Moab av skräck

och förlorar modet.

5Mitt hjärta vill skrika för Moabs skull.

Flyktingarna kommer till Soar och Eglat Shelishia.

Uppför sluttningen mot Luchit

går folket gråtande.

På vägen mot Horonajim

höjs klagorop över förödelsen.

6Nimrims vatten blir ökenmark,

gräset torkar, ängen vissnar,

inget grönt blir kvar.

7Allt de har sparat, alla förråd,

bär de nu över Pilträdsbäcken.

8Runt hela Moab ljuder klagan,

jämmerropen hörs till Eglajim,

ja, ända till Beer Elim.

9Dimons vatten fylls av blod.

Nya plågor skall jag sända över Dimon,

ett lejon mot dem som har skonats i Moab,

mot det som är kvar av Adma.

16

161Sänd ett lamm från härskaren i landet,

från klippan i öknen till Sions berg.

2Likt skrämda fåglar som flyr ur redet

skall Moabs döttrar komma

till Arnons vadställen. —

3»Ge oss råd, visa en väg!

Låt din skugga mitt på dagen

bli som nattens skyddande mörker.

Göm de skingrade, röj inte de flyende!

4Låt Moabs skingrade folk

få en fristad hos dig.

Var deras skydd mot skövlaren.«

»När våldet upphör

och skövlandet är slut,

när den som förtrycker landet är borta,

5då skall av nåd en tron bli rest,

och genom Guds trofasthet

skall en domare regera i Davids borg,

en som söker rättvisan

och vet vad rätten kräver.«

6Vi har sett Moabs högmod,

det måttlösa,

hans övermod, högmod och fräckhet.

Skamlöst är hans skrävel.

7Därför jämrar sig moabiterna,

de jämrar sig alla över Moab.

Förkrossade tänker de

på Kir-Haresets druvkakor.

8Ty förstörda är Heshbons terrasser,

förtorkade Sivmas vinrankor,

vars ädla druvor

betvingade folkens härskare.

Rankorna nådde ända till Jaser,

slingrade sig ut i öknen

och sträckte sig ut över havet.

9Därför vill jag gråta med Jaser

över Sivmas vinrankor,

jag vill låta mina tårar strömma

över er, Heshbon och Elale.

Ty då ni bärgade er frukt och er säd

överfölls ni av skövlare.

10Trädgården tömdes på glädje och fröjd,

ingen sjunger och ropar i vingården.

Ingen trampar vin i pressarna,

skörderopen har upphört.

11Därför klagar mitt hjärta över Moab som en lyra,

min själ klagar över Kir-Heres.

12När moabiterna mödar sig på offerplatsen och går till sin helgedom för att be, åstadkommer de ingenting.

13Detta var det ord som Herren talade till Moab den gången. 14Nu säger Herren så: Om tre år, som skall vara som en daglönares år, skall Moab med hela sitt myller av folk bli förödmjukat. Bara en obetydlig liten rest blir kvar.

17

Damaskus och Efraims undergång

171Budskap om Damaskus.

Damaskus skall utplånas som stad

och bli en ruinhög, 2övergiven för alltid.

Dess lydstäder lämnas åt boskapshjordar,

som kan vila ostörda där.

3Efraim skall förlora sin borg,

Damaskus sitt kungavälde.

Med det som blir kvar av Aram

skall det gå som med Israels glans.

Detta är Herren Sebaots ord.

4Den dagen bleknar Jakobs glans

och all hans frodighet förtvinar.

5Det blir som vid skörden:

man tar ett knippe med handen

och skär av axen.

Det blir som när man plockar ax

i Refaimdalen.

6En efterskörd är allt som blir kvar,

som när man slår ner oliver:

ett par tre frukter uppe i toppen,

fyra fem på trädets grenar.

Detta är Herrens, Israels Guds, ord.

7Den dagen skall människorna vända sig till sin skapare och rikta sina blickar mot Israels Helige. 8De skall inte vända sig till altarna, som de själva har byggt, inte rikta sina blickar mot det som de gjort med egna händer, asherapålarna och rökelsealtarna.

9Den dagen skall dina städer ligga lika övergivna som de städer som amoreerna och hiveerna övergav när israeliterna kom. Allt skall bli öde.

10Du har glömt Gud, din räddning,

inte tänkt på klippan, din tillflykt.

Därför:

du kan göra planteringar åt den ljuvlige,

så frön till rankor åt den främmande,

11du kan få plantorna att växa höga

samma dag du sätter dem

och låta det du sår

spira redan på morgonen —

ändå slår skörden fel på plågans dag,

ingen lindring finns för smärtan.

Herren skingrar Israels fiender

12Vilket dån från tallösa folk,

ett dån som när havet dånar!

Vilket brus av folk,

ett brus som när väldiga vatten brusar!

13Men när Herren ryter mot dem,

flyr de bort i fjärran

som agnar jagade av vinden över bergen,

som tisteldun i stormen.

14På kvällen råder skräck,

i gryningen är de borta.

Detta blir plundrarnas lott,

skövlarnas öde.