Moabs undergång

15¹Budskap om Moab.

I ödeläggelsens natt

lades Ar Moab i ruiner.

Ja, i ödeläggelsens natt

lades Kir-Moab i ruiner.

²Divons folk går upp

till offerplatserna för att gråta.

På Nebo och Medeva

ljuder Moabs klagan.

Ja, varje hjässa är rakad

och varje skägg är avklippt.

³På gatorna går de i säcktyg,

på tak och torg ljuder klagan,

tårarna strömmar.

⁴Heshbon och Elale klagar,

ända till Jahas hörs deras rop.

Därför skakar Moab av skräck

och förlorar modet.

⁵Mitt hjärta vill skrika för Moabs skull.

Flyktingarna kommer till Soar och Eglat Shelishia.

Uppför sluttningen mot Luchit

går folket gråtande.

På vägen mot Horonajim

höjs klagorop över förödelsen.

⁶Nimrims vatten blir ökenmark,

gräset torkar, ängen vissnar,

inget grönt blir kvar.

⁷Allt de har sparat, alla förråd,

bär de nu över Pilträdsbäcken.

⁸Runt hela Moab ljuder klagan,

jämmerropen hörs till Eglajim,

ja, ända till Beer Elim.

⁹Dimons vatten fylls av blod.

Nya plågor skall jag sända över Dimon,

ett lejon mot dem som har skonats i Moab,

mot det som är kvar av Adma.

16¹Sänd ett lamm från härskaren i landet,

från klippan i öknen till Sions berg.

— ²Likt skrämda fåglar som flyr ur redet

skall Moabs döttrar komma

till Arnons vadställen. —

³»Ge oss råd, visa en väg!

Låt din skugga mitt på dagen

bli som nattens skyddande mörker.

Göm de skingrade, röj inte de flyende!

⁴Låt Moabs skingrade folk

få en fristad hos dig.

Var deras skydd mot skövlaren.«

»När våldet upphör

och skövlandet är slut,

när den som förtrycker landet är borta,

⁵då skall av nåd en tron bli rest,

och genom Guds trofasthet

skall en domare regera i Davids borg,

en som söker rättvisan

och vet vad rätten kräver.«

⁶Vi har sett Moabs högmod,

det måttlösa,

hans övermod, högmod och fräckhet.

Skamlöst är hans skrävel.

⁷Därför jämrar sig moabiterna,

de jämrar sig alla över Moab.

Förkrossade tänker de

på Kir-Haresets druvkakor.

⁸Ty förstörda är Heshbons terrasser,

förtorkade Sivmas vinrankor,

vars ädla druvor

betvingade folkens härskare.

Rankorna nådde ända till Jaser,

slingrade sig ut i öknen

och sträckte sig ut över havet.

⁹Därför vill jag gråta med Jaser

över Sivmas vinrankor,

jag vill låta mina tårar strömma

över er, Heshbon och Elale.

Ty då ni bärgade er frukt och er säd

överfölls ni av skövlare.

¹⁰Trädgården tömdes på glädje och fröjd,

ingen sjunger och ropar i vingården.

Ingen trampar vin i pressarna,

skörderopen har upphört.

¹¹Därför klagar mitt hjärta över Moab som en lyra,

min själ klagar över Kir-Heres.

¹²När moabiterna mödar sig på offerplatsen och går till sin helgedom för att be, åstadkommer de ingenting.

¹³Detta var det ord som Herren talade till Moab den gången. ¹⁴Nu säger Herren så: Om tre år, som skall vara som en daglönares år, skall Moab med hela sitt myller av folk bli förödmjukat. Bara en obetydlig liten rest blir kvar.

Damaskus och Efraims undergång

17¹Budskap om Damaskus.

Damaskus skall utplånas som stad

och bli en ruinhög, ²övergiven för alltid.

Dess lydstäder lämnas åt boskapshjordar,

som kan vila ostörda där.

³Efraim skall förlora sin borg,

Damaskus sitt kungavälde.

Med det som blir kvar av Aram

skall det gå som med Israels glans.

Detta är Herren Sebaots ord.

⁴Den dagen bleknar Jakobs glans

och all hans frodighet förtvinar.

⁵Det blir som vid skörden:

man tar ett knippe med handen

och skär av axen.

Det blir som när man plockar ax

i Refaimdalen.

⁶En efterskörd är allt som blir kvar,

som när man slår ner oliver:

ett par tre frukter uppe i toppen,

fyra fem på trädets grenar.

Detta är Herrens, Israels Guds, ord.

⁷Den dagen skall människorna vända sig till sin skapare och rikta sina blickar mot Israels Helige. ⁸De skall inte vända sig till altarna, som de själva har byggt, inte rikta sina blickar mot det som de gjort med egna händer, asherapålarna och rökelsealtarna.

⁹Den dagen skall dina städer ligga lika övergivna som de städer som amoreerna och hiveerna övergav när israeliterna kom. Allt skall bli öde.

¹⁰Du har glömt Gud, din räddning,

inte tänkt på klippan, din tillflykt.

Därför:

du kan göra planteringar åt den ljuvlige,

så frön till rankor åt den främmande,

¹¹du kan få plantorna att växa höga

samma dag du sätter dem

och låta det du sår

spira redan på morgonen —

ändå slår skörden fel på plågans dag,

ingen lindring finns för smärtan.

Herren skingrar Israels fiender

¹²Vilket dån från tallösa folk,

ett dån som när havet dånar!

Vilket brus av folk,

ett brus som när väldiga vatten brusar!

¹³Men när Herren ryter mot dem,

flyr de bort i fjärran

som agnar jagade av vinden över bergen,

som tisteldun i stormen.

¹⁴På kvällen råder skräck,

i gryningen är de borta.

Detta blir plundrarnas lott,

skövlarnas öde.