16¹Sänd ett lamm från härskaren i landet,

från klippan i öknen till Sions berg.

— ²Likt skrämda fåglar som flyr ur redet

skall Moabs döttrar komma

till Arnons vadställen. —

³»Ge oss råd, visa en väg!

Låt din skugga mitt på dagen

bli som nattens skyddande mörker.

Göm de skingrade, röj inte de flyende!

⁴Låt Moabs skingrade folk

få en fristad hos dig.

Var deras skydd mot skövlaren.«

»När våldet upphör

och skövlandet är slut,

när den som förtrycker landet är borta,

⁵då skall av nåd en tron bli rest,

och genom Guds trofasthet

skall en domare regera i Davids borg,

en som söker rättvisan

och vet vad rätten kräver.«

⁶Vi har sett Moabs högmod,

det måttlösa,

hans övermod, högmod och fräckhet.

Skamlöst är hans skrävel.

⁷Därför jämrar sig moabiterna,

de jämrar sig alla över Moab.

Förkrossade tänker de

på Kir-Haresets druvkakor.

⁸Ty förstörda är Heshbons terrasser,

förtorkade Sivmas vinrankor,

vars ädla druvor

betvingade folkens härskare.

Rankorna nådde ända till Jaser,

slingrade sig ut i öknen

och sträckte sig ut över havet.

⁹Därför vill jag gråta med Jaser

över Sivmas vinrankor,

jag vill låta mina tårar strömma

över er, Heshbon och Elale.

Ty då ni bärgade er frukt och er säd

överfölls ni av skövlare.

¹⁰Trädgården tömdes på glädje och fröjd,

ingen sjunger och ropar i vingården.

Ingen trampar vin i pressarna,

skörderopen har upphört.

¹¹Därför klagar mitt hjärta över Moab som en lyra,

min själ klagar över Kir-Heres.

¹²När moabiterna mödar sig på offerplatsen och går till sin helgedom för att be, åstadkommer de ingenting.

¹³Detta var det ord som Herren talade till Moab den gången. ¹⁴Nu säger Herren så: Om tre år, som skall vara som en daglönares år, skall Moab med hela sitt myller av folk bli förödmjukat. Bara en obetydlig liten rest blir kvar.