151Budskap om Moab.
I ödeläggelsens natt
lades Ar Moab i ruiner.
Ja, i ödeläggelsens natt
lades Kir-Moab i ruiner.
2Divons folk går upp
till offerplatserna för att gråta.
På Nebo och Medeva
ljuder Moabs klagan.
Ja, varje hjässa är rakad
och varje skägg är avklippt.
3På gatorna går de i säcktyg,
på tak och torg ljuder klagan,
tårarna strömmar.
4Heshbon och Elale klagar,
ända till Jahas hörs deras rop.
Därför skakar Moab av skräck
och förlorar modet.
5Mitt hjärta vill skrika för Moabs skull.
Flyktingarna kommer till Soar och Eglat Shelishia.
Uppför sluttningen mot Luchit
går folket gråtande.
På vägen mot Horonajim
höjs klagorop över förödelsen.
6Nimrims vatten blir ökenmark,
gräset torkar, ängen vissnar,
inget grönt blir kvar.
7Allt de har sparat, alla förråd,
bär de nu över Pilträdsbäcken.
8Runt hela Moab ljuder klagan,
jämmerropen hörs till Eglajim,
ja, ända till Beer Elim.
9Dimons vatten fylls av blod.
Nya plågor skall jag sända över Dimon,
ett lejon mot dem som har skonats i Moab,
mot det som är kvar av Adma.
161Sänd ett lamm från härskaren i landet,
från klippan i öknen till Sions berg.
— 2Likt skrämda fåglar som flyr ur redet
skall Moabs döttrar komma
till Arnons vadställen. —
3»Ge oss råd, visa en väg!
Låt din skugga mitt på dagen
bli som nattens skyddande mörker.
Göm de skingrade, röj inte de flyende!
4Låt Moabs skingrade folk
få en fristad hos dig.
Var deras skydd mot skövlaren.«
»När våldet upphör
och skövlandet är slut,
när den som förtrycker landet är borta,
5då skall av nåd en tron bli rest,
och genom Guds trofasthet
skall en domare regera i Davids borg,
en som söker rättvisan
och vet vad rätten kräver.«
6Vi har sett Moabs högmod,
det måttlösa,
hans övermod, högmod och fräckhet.
Skamlöst är hans skrävel.
7Därför jämrar sig moabiterna,
de jämrar sig alla över Moab.
Förkrossade tänker de
på Kir-Haresets druvkakor.
8Ty förstörda är Heshbons terrasser,
förtorkade Sivmas vinrankor,
vars ädla druvor
betvingade folkens härskare.
Rankorna nådde ända till Jaser,
slingrade sig ut i öknen
och sträckte sig ut över havet.
9Därför vill jag gråta med Jaser
över Sivmas vinrankor,
jag vill låta mina tårar strömma
över er, Heshbon och Elale.
Ty då ni bärgade er frukt och er säd
överfölls ni av skövlare.
10Trädgården tömdes på glädje och fröjd,
ingen sjunger och ropar i vingården.
Ingen trampar vin i pressarna,
skörderopen har upphört.
11Därför klagar mitt hjärta över Moab som en lyra,
min själ klagar över Kir-Heres.
12När moabiterna mödar sig på offerplatsen och går till sin helgedom för att be, åstadkommer de ingenting.
13Detta var det ord som Herren talade till Moab den gången. 14Nu säger Herren så: Om tre år, som skall vara som en daglönares år, skall Moab med hela sitt myller av folk bli förödmjukat. Bara en obetydlig liten rest blir kvar.
171Budskap om Damaskus.
Damaskus skall utplånas som stad
och bli en ruinhög, 2övergiven för alltid.
Dess lydstäder lämnas åt boskapshjordar,
som kan vila ostörda där.
3Efraim skall förlora sin borg,
Damaskus sitt kungavälde.
Med det som blir kvar av Aram
skall det gå som med Israels glans.
Detta är Herren Sebaots ord.
4Den dagen bleknar Jakobs glans
och all hans frodighet förtvinar.
5Det blir som vid skörden:
man tar ett knippe med handen
och skär av axen.
Det blir som när man plockar ax
i Refaimdalen.
6En efterskörd är allt som blir kvar,
som när man slår ner oliver:
ett par tre frukter uppe i toppen,
fyra fem på trädets grenar.
Detta är Herrens, Israels Guds, ord.
7Den dagen skall människorna vända sig till sin skapare och rikta sina blickar mot Israels Helige. 8De skall inte vända sig till altarna, som de själva har byggt, inte rikta sina blickar mot det som de gjort med egna händer, asherapålarna och rökelsealtarna.
9Den dagen skall dina städer ligga lika övergivna som de städer som amoreerna och hiveerna övergav när israeliterna kom. Allt skall bli öde.
10Du har glömt Gud, din räddning,
inte tänkt på klippan, din tillflykt.
Därför:
du kan göra planteringar åt den ljuvlige,
så frön till rankor åt den främmande,
11du kan få plantorna att växa höga
samma dag du sätter dem
och låta det du sår
spira redan på morgonen —
ändå slår skörden fel på plågans dag,
ingen lindring finns för smärtan.
12Vilket dån från tallösa folk,
ett dån som när havet dånar!
Vilket brus av folk,
ett brus som när väldiga vatten brusar!
13Men när Herren ryter mot dem,
flyr de bort i fjärran
som agnar jagade av vinden över bergen,
som tisteldun i stormen.
14På kvällen råder skräck,
i gryningen är de borta.
Detta blir plundrarnas lott,
skövlarnas öde.