14¹Herren skall förbarma sig över Jakob, på nytt utvälja Israel. Han skall låta folket bo på sin egen mark. Främlingarna som bor där skall sluta sig till dem och förena sig med Jakobs folk. ²Folken skall föra dem tillbaka hem, och där, på Herrens mark, skall israeliterna göra dem till sin egendom, till slavar och slavinnor. Deras fångvaktare skall bli deras fångar, de skall bli herrar över sina förtryckare.

Smädesång om kungen av Babylonien

³När Herren låter dig vila från din möda och oro och från den hårda slavtjänst du har tvingats till, ⁴då skall du håna kungen av Babylonien med denna sång:

Ack, det är slut med tyrannen,

slut med hans vilda framfart!

⁵Herren har brutit de gudlösas stav

och härskarnas spira,

⁶den som i vrede slog folken

med slag på slag,

den som härskade över dem med grymhet

och skoningslöst förföljde dem.

⁷Hela världen har fått ro

och alla brister ut i jubel.

⁸Också cypresserna gläds åt ditt öde

och Libanons cedrar:

»Nu när du ligger där

kommer ingen hit för att fälla oss.«

⁹Nere i dödsriket blir det rörelse

när man ser dig komma.

Skuggorna väcks ur sin dvala,

jordens härskare.

Folkens alla kungar

måste resa sig från sina troner.

¹⁰Alla hälsar de dig med dessa ord:

»Nu har också du mist din kraft

och blivit som vi.

¹¹Ner till dödsriket störtade din ståt

och dina klingande harpor.

Maskar blir din bädd,

likmaskar ditt täcke.«

¹²Ack, fallit har du från himlen,

lysande stjärna, gryningens son,

du har krossats mot jorden,

du som betvingade folken.

¹³Det var du som sade till dig själv:

»Upp till himlen skall jag stiga.

Ovan Guds stjärnor

skall jag resa min tron

och ta säte på gudaberget

längst uppe i norr.

¹⁴Jag skall stiga upp ovan molnen,

jag skall bli som den Högste.«

¹⁵Men ner till dödsriket störtas du,

längst ner i avgrundens djup.

¹⁶De som ser dig skärskådar dig,

de granskar dig noga:

»Är detta den man som skakade världen

och fick riken att vackla,

¹⁷förvandlade jorden till öken

och lade städer i ruiner,

han som aldrig frigav sina fångar?

¹⁸Folkens alla kungar ligger nu ärade,

var och en i sitt vilorum,

¹⁹men du ligger utslängd utan grav,

ett vämjeligt kadaver,

täckt av män som stupat för svärdet.

De skall läggas i gravrum av sten,

men du är ett lik som man trampar på,

²⁰du får inte vila i graven med de andra,

ty du har förött ditt land och dödat ditt folk.

Aldrig mer skall man nämna

denna onda ätt.«

²¹Gör slaktbänken klar för hans söner,

de skall straffas för fädernas synd.

Aldrig skall de erövra världen

och fylla jorden med skräck.

²²Jag skall komma över dem, säger Herren Sebaot, och utplåna Babylons namn och folk för tid och evighet, säger Herren. ²³Jag skall göra staden till sumpmark, till en boplats för rördrom. Jag skall låta den försvinna i dyn, säger Herren Sebaot.

Assyrierna krossas i Herrens land

²⁴Herren Sebaot har svurit och sagt:

Det jag har bestämt skall ske,

det jag har beslutat skall fullbordas.

²⁵Assyrierna skall krossas i mitt land,

på mina berg skall jag trampa ner dem.

Då skall oket lyftas av mitt folk,

bördan lyftas från deras axlar.

²⁶Detta är beslutet som drabbar hela världen,

detta är den hand som är lyft mot alla folk.

²⁷Herren Sebaot har fattat beslutet,

vem kan upphäva det?

Han har lyft sin hand,

vem kan hejda honom?

Filisteernas undergång

²⁸Det år då kung Achas dog kom detta budskap:

²⁹Gläd dig inte, Filisteen,

över att staven som slog dig är bruten.

Ty av ormens rot skall en kobra komma,

den skall föda en flygande drake.

³⁰De fattiga skall finna bete på mina ängar,

de svaga skall vila i trygghet.

Men er skall han utrota genom svält,

dräpa till sista man.

³¹Klaga, port! Jämra dig, stad!

Låt hoppet fara, Filisteen!

Ty från norr kommer förtryckaren,

ingen i hans uppbåd tar till flykten.

³²Vad skall man svara främlingarnas sändebud?

»Sion är grundat av Herren,

hans arma folk finner där sin tillflykt.«

Moabs undergång

15¹Budskap om Moab.

I ödeläggelsens natt

lades Ar Moab i ruiner.

Ja, i ödeläggelsens natt

lades Kir-Moab i ruiner.

²Divons folk går upp

till offerplatserna för att gråta.

På Nebo och Medeva

ljuder Moabs klagan.

Ja, varje hjässa är rakad

och varje skägg är avklippt.

³På gatorna går de i säcktyg,

på tak och torg ljuder klagan,

tårarna strömmar.

⁴Heshbon och Elale klagar,

ända till Jahas hörs deras rop.

Därför skakar Moab av skräck

och förlorar modet.

⁵Mitt hjärta vill skrika för Moabs skull.

Flyktingarna kommer till Soar och Eglat Shelishia.

Uppför sluttningen mot Luchit

går folket gråtande.

På vägen mot Horonajim

höjs klagorop över förödelsen.

⁶Nimrims vatten blir ökenmark,

gräset torkar, ängen vissnar,

inget grönt blir kvar.

⁷Allt de har sparat, alla förråd,

bär de nu över Pilträdsbäcken.

⁸Runt hela Moab ljuder klagan,

jämmerropen hörs till Eglajim,

ja, ända till Beer Elim.

⁹Dimons vatten fylls av blod.

Nya plågor skall jag sända över Dimon,

ett lejon mot dem som har skonats i Moab,

mot det som är kvar av Adma.

16¹Sänd ett lamm från härskaren i landet,

från klippan i öknen till Sions berg.

— ²Likt skrämda fåglar som flyr ur redet

skall Moabs döttrar komma

till Arnons vadställen. —

³»Ge oss råd, visa en väg!

Låt din skugga mitt på dagen

bli som nattens skyddande mörker.

Göm de skingrade, röj inte de flyende!

⁴Låt Moabs skingrade folk

få en fristad hos dig.

Var deras skydd mot skövlaren.«

»När våldet upphör

och skövlandet är slut,

när den som förtrycker landet är borta,

⁵då skall av nåd en tron bli rest,

och genom Guds trofasthet

skall en domare regera i Davids borg,

en som söker rättvisan

och vet vad rätten kräver.«

⁶Vi har sett Moabs högmod,

det måttlösa,

hans övermod, högmod och fräckhet.

Skamlöst är hans skrävel.

⁷Därför jämrar sig moabiterna,

de jämrar sig alla över Moab.

Förkrossade tänker de

på Kir-Haresets druvkakor.

⁸Ty förstörda är Heshbons terrasser,

förtorkade Sivmas vinrankor,

vars ädla druvor

betvingade folkens härskare.

Rankorna nådde ända till Jaser,

slingrade sig ut i öknen

och sträckte sig ut över havet.

⁹Därför vill jag gråta med Jaser

över Sivmas vinrankor,

jag vill låta mina tårar strömma

över er, Heshbon och Elale.

Ty då ni bärgade er frukt och er säd

överfölls ni av skövlare.

¹⁰Trädgården tömdes på glädje och fröjd,

ingen sjunger och ropar i vingården.

Ingen trampar vin i pressarna,

skörderopen har upphört.

¹¹Därför klagar mitt hjärta över Moab som en lyra,

min själ klagar över Kir-Heres.

¹²När moabiterna mödar sig på offerplatsen och går till sin helgedom för att be, åstadkommer de ingenting.

¹³Detta var det ord som Herren talade till Moab den gången. ¹⁴Nu säger Herren så: Om tre år, som skall vara som en daglönares år, skall Moab med hela sitt myller av folk bli förödmjukat. Bara en obetydlig liten rest blir kvar.