141Herren skall förbarma sig över Jakob, på nytt utvälja Israel. Han skall låta folket bo på sin egen mark. Främlingarna som bor där skall sluta sig till dem och förena sig med Jakobs folk. 2Folken skall föra dem tillbaka hem, och där, på Herrens mark, skall israeliterna göra dem till sin egendom, till slavar och slavinnor. Deras fångvaktare skall bli deras fångar, de skall bli herrar över sina förtryckare.
3När Herren låter dig vila från din möda och oro och från den hårda slavtjänst du har tvingats till, 4då skall du håna kungen av Babylonien med denna sång:
Ack, det är slut med tyrannen,
slut med hans vilda framfart!
5Herren har brutit de gudlösas stav
och härskarnas spira,
6den som i vrede slog folken
med slag på slag,
den som härskade över dem med grymhet
och skoningslöst förföljde dem.
7Hela världen har fått ro
och alla brister ut i jubel.
8Också cypresserna gläds åt ditt öde
och Libanons cedrar:
»Nu när du ligger där
kommer ingen hit för att fälla oss.«
9Nere i dödsriket blir det rörelse
när man ser dig komma.
Skuggorna väcks ur sin dvala,
jordens härskare.
Folkens alla kungar
måste resa sig från sina troner.
10Alla hälsar de dig med dessa ord:
»Nu har också du mist din kraft
och blivit som vi.
11Ner till dödsriket störtade din ståt
och dina klingande harpor.
Maskar blir din bädd,
likmaskar ditt täcke.«
12Ack, fallit har du från himlen,
lysande stjärna, gryningens son,
du har krossats mot jorden,
du som betvingade folken.
13Det var du som sade till dig själv:
»Upp till himlen skall jag stiga.
Ovan Guds stjärnor
skall jag resa min tron
och ta säte på gudaberget
längst uppe i norr.
14Jag skall stiga upp ovan molnen,
jag skall bli som den Högste.«
15Men ner till dödsriket störtas du,
längst ner i avgrundens djup.
16De som ser dig skärskådar dig,
de granskar dig noga:
»Är detta den man som skakade världen
och fick riken att vackla,
17förvandlade jorden till öken
och lade städer i ruiner,
han som aldrig frigav sina fångar?
18Folkens alla kungar ligger nu ärade,
var och en i sitt vilorum,
19men du ligger utslängd utan grav,
ett vämjeligt kadaver,
täckt av män som stupat för svärdet.
De skall läggas i gravrum av sten,
men du är ett lik som man trampar på,
20du får inte vila i graven med de andra,
ty du har förött ditt land och dödat ditt folk.
Aldrig mer skall man nämna
denna onda ätt.«
21Gör slaktbänken klar för hans söner,
de skall straffas för fädernas synd.
Aldrig skall de erövra världen
och fylla jorden med skräck.
22Jag skall komma över dem, säger Herren Sebaot, och utplåna Babylons namn och folk för tid och evighet, säger Herren. 23Jag skall göra staden till sumpmark, till en boplats för rördrom. Jag skall låta den försvinna i dyn, säger Herren Sebaot.
24Herren Sebaot har svurit och sagt:
Det jag har bestämt skall ske,
det jag har beslutat skall fullbordas.
25Assyrierna skall krossas i mitt land,
på mina berg skall jag trampa ner dem.
Då skall oket lyftas av mitt folk,
bördan lyftas från deras axlar.
26Detta är beslutet som drabbar hela världen,
detta är den hand som är lyft mot alla folk.
27Herren Sebaot har fattat beslutet,
vem kan upphäva det?
Han har lyft sin hand,
vem kan hejda honom?
28Det år då kung Achas dog kom detta budskap:
29Gläd dig inte, Filisteen,
över att staven som slog dig är bruten.
Ty av ormens rot skall en kobra komma,
den skall föda en flygande drake.
30De fattiga skall finna bete på mina ängar,
de svaga skall vila i trygghet.
Men er skall han utrota genom svält,
dräpa till sista man.
31Klaga, port! Jämra dig, stad!
Låt hoppet fara, Filisteen!
Ty från norr kommer förtryckaren,
ingen i hans uppbåd tar till flykten.
32Vad skall man svara främlingarnas sändebud?
»Sion är grundat av Herren,
hans arma folk finner där sin tillflykt.«
151Budskap om Moab.
I ödeläggelsens natt
lades Ar Moab i ruiner.
Ja, i ödeläggelsens natt
lades Kir-Moab i ruiner.
2Divons folk går upp
till offerplatserna för att gråta.
På Nebo och Medeva
ljuder Moabs klagan.
Ja, varje hjässa är rakad
och varje skägg är avklippt.
3På gatorna går de i säcktyg,
på tak och torg ljuder klagan,
tårarna strömmar.
4Heshbon och Elale klagar,
ända till Jahas hörs deras rop.
Därför skakar Moab av skräck
och förlorar modet.
5Mitt hjärta vill skrika för Moabs skull.
Flyktingarna kommer till Soar och Eglat Shelishia.
Uppför sluttningen mot Luchit
går folket gråtande.
På vägen mot Horonajim
höjs klagorop över förödelsen.
6Nimrims vatten blir ökenmark,
gräset torkar, ängen vissnar,
inget grönt blir kvar.
7Allt de har sparat, alla förråd,
bär de nu över Pilträdsbäcken.
8Runt hela Moab ljuder klagan,
jämmerropen hörs till Eglajim,
ja, ända till Beer Elim.
9Dimons vatten fylls av blod.
Nya plågor skall jag sända över Dimon,
ett lejon mot dem som har skonats i Moab,
mot det som är kvar av Adma.
161Sänd ett lamm från härskaren i landet,
från klippan i öknen till Sions berg.
— 2Likt skrämda fåglar som flyr ur redet
skall Moabs döttrar komma
till Arnons vadställen. —
3»Ge oss råd, visa en väg!
Låt din skugga mitt på dagen
bli som nattens skyddande mörker.
Göm de skingrade, röj inte de flyende!
4Låt Moabs skingrade folk
få en fristad hos dig.
Var deras skydd mot skövlaren.«
»När våldet upphör
och skövlandet är slut,
när den som förtrycker landet är borta,
5då skall av nåd en tron bli rest,
och genom Guds trofasthet
skall en domare regera i Davids borg,
en som söker rättvisan
och vet vad rätten kräver.«
6Vi har sett Moabs högmod,
det måttlösa,
hans övermod, högmod och fräckhet.
Skamlöst är hans skrävel.
7Därför jämrar sig moabiterna,
de jämrar sig alla över Moab.
Förkrossade tänker de
på Kir-Haresets druvkakor.
8Ty förstörda är Heshbons terrasser,
förtorkade Sivmas vinrankor,
vars ädla druvor
betvingade folkens härskare.
Rankorna nådde ända till Jaser,
slingrade sig ut i öknen
och sträckte sig ut över havet.
9Därför vill jag gråta med Jaser
över Sivmas vinrankor,
jag vill låta mina tårar strömma
över er, Heshbon och Elale.
Ty då ni bärgade er frukt och er säd
överfölls ni av skövlare.
10Trädgården tömdes på glädje och fröjd,
ingen sjunger och ropar i vingården.
Ingen trampar vin i pressarna,
skörderopen har upphört.
11Därför klagar mitt hjärta över Moab som en lyra,
min själ klagar över Kir-Heres.
12När moabiterna mödar sig på offerplatsen och går till sin helgedom för att be, åstadkommer de ingenting.
13Detta var det ord som Herren talade till Moab den gången. 14Nu säger Herren så: Om tre år, som skall vara som en daglönares år, skall Moab med hela sitt myller av folk bli förödmjukat. Bara en obetydlig liten rest blir kvar.