Bibel 2000 (B2000)
14

141Herren skall förbarma sig över Jakob, på nytt utvälja Israel. Han skall låta folket bo på sin egen mark. Främlingarna som bor där skall sluta sig till dem och förena sig med Jakobs folk. 2Folken skall föra dem tillbaka hem, och där, på Herrens mark, skall israeliterna göra dem till sin egendom, till slavar och slavinnor. Deras fångvaktare skall bli deras fångar, de skall bli herrar över sina förtryckare.

Smädesång om kungen av Babylonien

3När Herren låter dig vila från din möda och oro och från den hårda slavtjänst du har tvingats till, 4då skall du håna kungen av Babylonien med denna sång:

Ack, det är slut med tyrannen,

slut med hans vilda framfart!

5Herren har brutit de gudlösas stav

och härskarnas spira,

6den som i vrede slog folken

med slag på slag,

den som härskade över dem med grymhet

och skoningslöst förföljde dem.

7Hela världen har fått ro

och alla brister ut i jubel.

8Också cypresserna gläds åt ditt öde

och Libanons cedrar:

»Nu när du ligger där

kommer ingen hit för att fälla oss.«

9Nere i dödsriket blir det rörelse

när man ser dig komma.

Skuggorna väcks ur sin dvala,

jordens härskare.

Folkens alla kungar

måste resa sig från sina troner.

10Alla hälsar de dig med dessa ord:

»Nu har också du mist din kraft

och blivit som vi.

11Ner till dödsriket störtade din ståt

och dina klingande harpor.

Maskar blir din bädd,

likmaskar ditt täcke.«

12Ack, fallit har du från himlen,

lysande stjärna, gryningens son,

du har krossats mot jorden,

du som betvingade folken.

13Det var du som sade till dig själv:

»Upp till himlen skall jag stiga.

Ovan Guds stjärnor

skall jag resa min tron

och ta säte på gudaberget

längst uppe i norr.

14Jag skall stiga upp ovan molnen,

jag skall bli som den Högste.«

15Men ner till dödsriket störtas du,

längst ner i avgrundens djup.

16De som ser dig skärskådar dig,

de granskar dig noga:

»Är detta den man som skakade världen

och fick riken att vackla,

17förvandlade jorden till öken

och lade städer i ruiner,

han som aldrig frigav sina fångar?

18Folkens alla kungar ligger nu ärade,

var och en i sitt vilorum,

19men du ligger utslängd utan grav,

ett vämjeligt kadaver,

täckt av män som stupat för svärdet.

De skall läggas i gravrum av sten,

men du är ett lik som man trampar på,

20du får inte vila i graven med de andra,

ty du har förött ditt land och dödat ditt folk.

Aldrig mer skall man nämna

denna onda ätt.«

21Gör slaktbänken klar för hans söner,

de skall straffas för fädernas synd.

Aldrig skall de erövra världen

och fylla jorden med skräck.

22Jag skall komma över dem, säger Herren Sebaot, och utplåna Babylons namn och folk för tid och evighet, säger Herren. 23Jag skall göra staden till sumpmark, till en boplats för rördrom. Jag skall låta den försvinna i dyn, säger Herren Sebaot.

Assyrierna krossas i Herrens land

24Herren Sebaot har svurit och sagt:

Det jag har bestämt skall ske,

det jag har beslutat skall fullbordas.

25Assyrierna skall krossas i mitt land,

på mina berg skall jag trampa ner dem.

Då skall oket lyftas av mitt folk,

bördan lyftas från deras axlar.

26Detta är beslutet som drabbar hela världen,

detta är den hand som är lyft mot alla folk.

27Herren Sebaot har fattat beslutet,

vem kan upphäva det?

Han har lyft sin hand,

vem kan hejda honom?

Filisteernas undergång

28Det år då kung Achas dog kom detta budskap:

29Gläd dig inte, Filisteen,

över att staven som slog dig är bruten.

Ty av ormens rot skall en kobra komma,

den skall föda en flygande drake.

30De fattiga skall finna bete på mina ängar,

de svaga skall vila i trygghet.

Men er skall han utrota genom svält,

dräpa till sista man.

31Klaga, port! Jämra dig, stad!

Låt hoppet fara, Filisteen!

Ty från norr kommer förtryckaren,

ingen i hans uppbåd tar till flykten.

32Vad skall man svara främlingarnas sändebud?

»Sion är grundat av Herren,

hans arma folk finner där sin tillflykt.«

15

Moabs undergång

151Budskap om Moab.

I ödeläggelsens natt

lades Ar Moab i ruiner.

Ja, i ödeläggelsens natt

lades Kir-Moab i ruiner.

2Divons folk går upp

till offerplatserna för att gråta.

På Nebo och Medeva

ljuder Moabs klagan.

Ja, varje hjässa är rakad

och varje skägg är avklippt.

3På gatorna går de i säcktyg,

på tak och torg ljuder klagan,

tårarna strömmar.

4Heshbon och Elale klagar,

ända till Jahas hörs deras rop.

Därför skakar Moab av skräck

och förlorar modet.

5Mitt hjärta vill skrika för Moabs skull.

Flyktingarna kommer till Soar och Eglat Shelishia.

Uppför sluttningen mot Luchit

går folket gråtande.

På vägen mot Horonajim

höjs klagorop över förödelsen.

6Nimrims vatten blir ökenmark,

gräset torkar, ängen vissnar,

inget grönt blir kvar.

7Allt de har sparat, alla förråd,

bär de nu över Pilträdsbäcken.

8Runt hela Moab ljuder klagan,

jämmerropen hörs till Eglajim,

ja, ända till Beer Elim.

9Dimons vatten fylls av blod.

Nya plågor skall jag sända över Dimon,

ett lejon mot dem som har skonats i Moab,

mot det som är kvar av Adma.

16

161Sänd ett lamm från härskaren i landet,

från klippan i öknen till Sions berg.

2Likt skrämda fåglar som flyr ur redet

skall Moabs döttrar komma

till Arnons vadställen. —

3»Ge oss råd, visa en väg!

Låt din skugga mitt på dagen

bli som nattens skyddande mörker.

Göm de skingrade, röj inte de flyende!

4Låt Moabs skingrade folk

få en fristad hos dig.

Var deras skydd mot skövlaren.«

»När våldet upphör

och skövlandet är slut,

när den som förtrycker landet är borta,

5då skall av nåd en tron bli rest,

och genom Guds trofasthet

skall en domare regera i Davids borg,

en som söker rättvisan

och vet vad rätten kräver.«

6Vi har sett Moabs högmod,

det måttlösa,

hans övermod, högmod och fräckhet.

Skamlöst är hans skrävel.

7Därför jämrar sig moabiterna,

de jämrar sig alla över Moab.

Förkrossade tänker de

på Kir-Haresets druvkakor.

8Ty förstörda är Heshbons terrasser,

förtorkade Sivmas vinrankor,

vars ädla druvor

betvingade folkens härskare.

Rankorna nådde ända till Jaser,

slingrade sig ut i öknen

och sträckte sig ut över havet.

9Därför vill jag gråta med Jaser

över Sivmas vinrankor,

jag vill låta mina tårar strömma

över er, Heshbon och Elale.

Ty då ni bärgade er frukt och er säd

överfölls ni av skövlare.

10Trädgården tömdes på glädje och fröjd,

ingen sjunger och ropar i vingården.

Ingen trampar vin i pressarna,

skörderopen har upphört.

11Därför klagar mitt hjärta över Moab som en lyra,

min själ klagar över Kir-Heres.

12När moabiterna mödar sig på offerplatsen och går till sin helgedom för att be, åstadkommer de ingenting.

13Detta var det ord som Herren talade till Moab den gången. 14Nu säger Herren så: Om tre år, som skall vara som en daglönares år, skall Moab med hela sitt myller av folk bli förödmjukat. Bara en obetydlig liten rest blir kvar.