Bibel 2000 (B2000)
10

101Ve dem som stiftar orättfärdiga lagar

och skriver förtryckande stadgar!

2De förvägrar de svaga rättvisa,

berövar de fattiga i mitt folk deras rätt.

Änkor blir deras offer,

faderlösa plundrar de.

3Vad skall ni göra på räfstens dag,

när förödelsen kommer från fjärran?

Till vem skall ni fly för att få hjälp

och var skall ni göra av era skatter?

4Då återstår bara att kröka rygg bland de fångna

eller att falla bland de dräpta.

Ändå lade sig inte hans vrede,

hans hand är alltjämt lyft.

Assur verktyg för Herrens vrede

5Ve Assur, min vredes käpp,

min rasande vredes piska!

6Mot ett gudlöst folk sänder jag honom,

mot dem som har väckt min vrede,

för att han skall röva och plundra

och trampa ner dem som gatans modd.

7Men han förstår det inte så,

hans tanke är en annan.

Vad han vill är att förhärja

och att utplåna folk efter folk.

8Han säger:

»Är inte alla mina hövdingar kungar?

9Det gick ju Kalno som Karkemish,

Hamat som Arpad,

Samaria som Damaskus.

10Jag betvingade avgudarikena, och ändå var deras gudar förmer än Jerusalems och Samarias. 11Skulle jag inte kunna göra med Jerusalem och dess avgudabilder så som jag gjorde med Samaria och dess beläten?«

12När Herren fullbordar sitt verk på Sions berg och i Jerusalem skall den assyriske kungen ställas till svars för det han gjort i sitt övermod och för sin stolthet och förhävelse, 13då han säger:

»Detta gjorde jag av egen kraft,

i min oändliga vishet.

Jag flyttade folkens gränser

och plundrade deras förråd,

allsmäktig störtade jag härskare från tronen.

14Som man sträcker handen mot fågelboet,

så sträckte jag mig efter folkens skatter,

och som man samlar de övergivna äggen,

samlade jag alla jordens länder.

Ingen så mycket som slog med vingen

eller öppnade näbben och pep.«

15Skall yxan förhäva sig mot den som hugger?

Är sågen förmer än den som sågar?

Som om käppen håller sin bärare,

som om staven bär den som inte är av trä!

16Därför skall Härskaren Herren Sebaot

sända tvinsot på hans kraftiga karlar,

under ett ståtligt yttre

skall det brinna som en brännande eld.

17Israels Ljus skall bli till en eld,

dess Helige bli till en flamma

som bränner och förtär hans törne och tistel,

allt på en enda dag.

18Hans praktfulla skogar och trädgårdar

skall han förstöra i grund.

Det skall bli som när en sjuk tynar bort.

19De träd som blir kvar i hans skog

är så få att ett barn kan räkna dem.

20Den dagen skall Israels rest, Jakobs skonade skara, inte längre förlita sig på honom som slog dem utan fast förlita sig på Herren, Israels Helige. 21En rest skall vända om, Jakobs rest, till Gud, Hjälten. 22Om än ditt folk, Israel, vore som havets sand, skall bara en rest vända om. Förintelse är beslutad, en rättvisans stormflod. 23Herren Gud Sebaot fullbordar den beslutade förödelsen över hela jorden.

24Så säger Herren Gud Sebaot: »Du mitt folk som bor på Sion, frukta inte Assur när han slår dig med käppen och lyfter staven mot dig, på samma sätt som Egypten. 25Snart, om en liten tid, fullbordas straffet, och min vredesdom över jorden verkställs. 26Då skall Herren Sebaot svänga sin piska över honom, som när Midjan besegrades vid Orevklippan, och lyfta sin stav mot havet, på samma sätt som i Egypten. 27Den dagen skall Assurs börda lyftas från dina axlar och oket på din nacke knäckas.«

Fienden rycker fram mot Jerusalem

Han drar ut från Pene-Shemen,

28rycker fram mot Ajat,

går genom Migron,

lämnar trossen i Mikmas.

29Han passerar genom passet,

tar nattkvarter i Geva.

Rama bävar,

Sauls Giva flyr.

30Ropa, Gallim!

Lyssna, Lajsha!

Svara henne, Anatot!

31Madmena tar till flykten,

folket i Gevim sätter sig i säkerhet.

32Redan i dag skall han stå i Nov,

beredd att slå mot Sions berg,

mot Jerusalems höjd.

33Men då:

Härskaren Herren Sebaot hugger av

trädens kronor med skrämmande kraft,

de resliga fälls,

de höga huggs ner.

34Snårskogen röjs med yxan,

Libanons väldiga skog mejas ner.