Bibel 2000 (B2000)
8

Dom över Israels avgudadyrkan

81Sätt hornet till din mun!

Som en örn slår fienden ner på Herrens hus,

ty de har brutit förbundet

och satt sig upp mot min lag.

2De ropar till mig: »Min Gud!

Vi israeliter känner dig.«

3Israel har förkastat det goda,

fienden skall förfölja honom.

4De väljer kungar mot min vilja

och furstar jag inte känns vid.

Av sitt silver och sitt guld

har de gjort sig avgudar

till sitt eget fördärv.

5Förkastlig är er tjurkalv, samarier!

Min vrede flammar mot dem.

Hur länge skall de hålla på med sin orenhet?

6Vad har Israel med kalven att skaffa?

Den har en hantverkare gjort,

den är inte en gud.

Samariens kalv skall slås i stycken.

7Vind sår de,

storm skördar de.

Växande gröda har de inte,

det som spirar ger inte mjöl,

och ger det något slukas det av främlingar.

8Israel är uppslukat,

ses nu bland folken

som ett värdelöst kärl.

9Israel gick till Assyrien

som en ensam vildåsna.

Efraim köpte sig kärlek.

10Även om de köper vänner bland folken

skall jag nu samla ihop dem.

[---]

11Efraims många reningsaltaren

har blivit till oreningsaltaren.

12Om jag så skriver tusentals lagar för honom

låtsas han inte om dem.

13De offrar kött, som de sedan äter,

men Herren vill inte veta av deras offer.

Han minns nu deras skuld

och straffar deras synder:

de måste tillbaka till Egypten.

14Israel har glömt sin skapare

och byggt palats.

— Juda har befäst många städer. —

Jag skall sända eld mot dess städer,

den skall härja dess borgar.

9

Det hotande straffet

91Gläd dig inte, Israel,

jubla inte som de andra folken,

du som har horat dig bort från din Gud.

Du vill gärna ha horlön

på alla tröskplatser för säd.

2Tröskplats och vinpress skall svika dem,

och druvmusten skall tryta.

3De får inte bo i Herrens land,

Efraim måste tillbaka till Egypten,

måste äta oren föda i Assyrien.

4De skall inte få offra vin åt Herren,

inte frambära sina slaktoffer åt honom,

deras bröd skall vara som sorgebröd,

och alla som äter av det blir orena.

Deras mat stillar deras hunger,

men den kommer inte in i Herrens hus.

5Vad skall ni göra på festdagen,

den dag det är Herrens högtid?

6Om de drar bort från förödelsen

får Egypten samla ihop dem,

Memfis begrava dem.

Deras silverskatter blir övervuxna av tistlar,

törnen frodas i deras hus.

7Straffets dagar är inne,

vedergällningens dagar är nära,

Israel skall få erfara det.

»Profeten är en dåre,

denne andans man är galen!«

Nej, det sker för att din synd är stor,

din hätskhet så stark.

8För väktaren över Efraim, min Guds folk,

för profeten läggs snaror var han än går,

och hätskhet råder i hans Guds hus.

9De har sjunkit i djupt fördärv

som den gången i Giva.

Han minns deras brott,

han straffar deras synder.

Dom över folkets avfall

10Som druvor i öknen

fann jag Israel,

som tidig frukt på fikonträdet

— den allra första —

såg jag era fäder.

Men när de kom till Baal-Pegor

vigde de sig åt skamguden.

De blev lika vidriga

som den de älskade.

11Efraims ära flyger bort som en fågel,

ingen skall föda, ingen vänta barn,

ingen bli havande.

12Och de barn de har

tar jag ifrån dem,

ingen blir kvar.

Ja, ve över dem

när jag lämnar dem.

13[---]

Efraim skall få leda

sina egna barn till bödeln.

14Ge dem, Herre, vad de skall ha!

Ge dem ofruktsamma sköten

och förtorkade bröst!

15Allt ont de gjorde i Gilgal

fick mig att hata dem.

För deras onda gärningars skull

skall jag driva dem ut ur mitt hus.

Jag kan inte älska dem mer,

alla deras furstar är upprorsmän.

16Efraim är slagen,

förtorkad från roten.

Folket skall inte bära frukt.

Även om de föder

skall jag döda deras dyrbara livsfrukt.

17Min Gud förkastar dem,

ty de lyssnade inte till honom.

De skall bli flyktingar bland folken.

10

Avfall och straff

101Israel var en frodig vinstock,

dignande av druvor.

Ju mer frukt han bar,

desto fler altaren byggde han.

Ju rikare hans land blev,

desto ståtligare stoder reste han.

2Deras hjärtan var falska,

nu får de sona sin skuld:

Herren skall bryta ner deras altaren

och krossa deras stoder.

3Nu måste de säga:

»Vi har ingen kung,

ty vi fruktade inte Herren.

Och kungen, vad kan han göra för oss?

4Tala vitt och brett,

svära ve och förbannelse,

sluta fördrag!«

Som giftigt ogräs

ur åkerns fåror

spirar domen.

5Samariens invånare skall ängslas

för Bet Avens kalv,

folket hålla sorgehögtid över den,

avgudaprästerna klaga,

ty deras härlighet är bortförd.

6Också den skall släpas till Assyrien

som tribut åt storkonungen.

Skam får Efraim bära,

Israel skall stå med skam

för sin gudabilds skull.

7Samarien går under,

dess kung är som ett spån på vattnet.

8Ondskans offerplatser läggs öde

— denna Israels synd.

Törne och tistel skall växa

på deras altaren,

och de skall säga till bergen: »Dölj oss!«

och till höjderna: »Fall över oss!«

9Israel har syndat

sedan den gången i Giva.

Så har de fortsatt.

Men kriget skall nå dem i Giva.

Mot de onda 10kommer jag

för att tukta dem,

och folken samlas mot dem

när de straffas för sitt dubbla brott.

11Efraim var en kviga,

van och villig att tröska.

Jag skonade hennes lena hals,

men nu skall Efraim selas på,

Juda skall plöja,

Jakob skall harva.

12Så er sådd i rättfärdighet,

skörda efter kärlekens lag,

bryt er ny mark.

Det är dags att vända sig till Herren,

för att han skall komma

och låta rättfärdighet regna över er.

13Ni har plöjt orättfärdighet,

ni har skördat ondska,

ni har ätit lögnens frukt.

Ni har litat på era stridsvagnar

och era många krigare.

14Stridslarm skall höras bland ert folk,

och alla era fästen skall härjas,

som då Shalman härjade Bet Arbel

när kriget kom

och mödrar krossades med sina barn.

15Så skall jag göra mot er, Israels folk,

för er stora ondskas skull.

När dagen gryr

är det ute med Israels kung.