Bibel 2000 (B2000)
5

Dom över Efraims ledare och folk

51Lyssna till detta, präster,

lystra, Israels folk,

kungahus, hör på!

Domen gäller er.

Ni har blivit en snara för Mispa,

ett nät spänt på Tabor,

2en djup fångstgrop i Shittim.

Men jag skall tukta dem alla.

3Jag känner Efraim,

Israel kan inte dölja sig för mig.

Nu horar Efraim,

Israel gör sig orent.

4Deras gärningar hindrar dem

från att vända tillbaka till sin Gud.

En horisk anda råder bland dem,

och Herren känner de inte.

5Israels högmod vittnar mot honom själv,

Efraim faller genom sin synd

— och Juda föll med honom.

6Med sina får och tjurar

går de för att söka Herren,

men de finner honom inte,

han har dragit sig undan.

7Herren har de svikit,

de har fött oäkta barn.

Nu skall nymånadsfesten förtära dem

tillsammans med deras ägor.

8Stöt i horn i Giva,

blås i trumpet i Rama!

Höj stridsrop i Bet Aven:

Vi följer dig, Benjamin!

9Efraim skall läggas öde

på straffets dag.

Bland Israels stammar

kungör jag det som är sant.

10Judas furstar har handlat

som de som flyttar gränsstenar.

Över dem skall jag tömma

min vrede som vatten.

11Efraim är förtryckt,

rätten är förtrampad.

Han tog sig för att tillbe dynga.

12Men jag är som mal för Efraim

och som röta för Judas folk.

13När Efraim såg sin sjukdom

och Juda sitt variga sår,

gick Efraim till Assyrien,

han sände bud till storkonungen.

Men han kan inte bota er

eller läka ert variga sår.

14Jag är som ett lejon mot Efraim,

som ett vilddjur mot Judas folk.

Ja, jag river mitt byte och går

med rovet som ingen kan rädda.

15Jag går bort, jag drar mig undan,

till dess de har sonat sin skuld.

Då skall de vända sig till mig,

söka mig i sin nöd.

6

Herren ger liv

61Kom, låt oss vända tillbaka till Herren!

Han rev, och han skall läka oss,

han slog, och han skall förbinda oss.

2Han ger oss liv efter två dagar,

på den tredje reser han oss upp,

så att vi får leva inför honom.

3Låt oss lära känna honom,

låt oss sträva efter kunskap om Herren.

Så visst som gryningen skall han träda fram,

han skall komma till oss som ett regn,

ett vårregn som vattnar jorden.

Herrens klagan över Efraim

4Vad skall jag göra med dig, Efraim?

Vad skall jag göra med dig, Juda?

Er kärlek är som morgondimman,

dagg som snabbt försvinner.

5Därför har jag huggit ner dem genom profeterna,

dödat dem med mina ord.

Min dom bryter fram som ljuset.

6Ty jag vill se kärlek, inte slaktoffer,

kunskap om Gud hellre än brännoffer.

7De bröt förbundet i Adam,

där var de trolösa mot mig.

8Gilead är en stad av ogärningsmän,

en stad med fotspår av blod.

9Som rövare ligger prästhopen på lur

och dräper längs vägen till Shekem.

Ja, de begår skändliga brott.

10Bland Israels folk har jag sett fasansfulla ting.

Där begår Efraim hor,

Israel gör sig orent,

11likaså Juda.

Stunden kommer då du skall skördas.

När jag vänder mitt folks öde,

7

71när jag botar Israel,

då skall Efraims synd avslöjas

och Samariens illdåd.

Ty de handlar svekfullt,

tjuvar tar sig in,

och där ute härjar rövarband.

2De betänker inte

att jag minns allt ont de gjort.

Nu är de kringrända av sina dåd,

som är uppenbara för mig.

3Med sin ondska gläder de kungen

och med sin lögnaktighet furstarna.

4Alla är de äktenskapsbrytare,

de liknar en glödande ugn,

som bagaren tänder

när han knådar degen

men lämnar medan den jäser.

5[---]

6Ja, deras hjärtan brinner som en ugn

där de ligger i försåt.

Hela natten pyr deras vrede,

och på morgonen flammar den upp i lågor.

7Alla är de heta som en ugn

och förtär sina härskare,

alla deras kungar har fallit,

ingen av dem åkallar mig.

8Efraim beblandar sig

med andra folk.

Efraim är en brödkaka

som inte blivit vänd vid baket.

9Främlingar har förtärt hans kraft,

men han märker det inte.

Han har fått gråa hår,

men han märker det inte.

10Israels högmod vittnar mot honom själv.

De vänder inte tillbaka till Herren, sin Gud,

trots allt som hänt söker de honom inte.

11Efraim har blivit som en duva,

godtrogen och utan vett.

De kallar på Egypten,

de går till Assyrien.

12Men när de går

kastar jag mitt nät över dem

och drar ner dem som fåglar ur skyn,

jag fångar dem så fort jag hör dem flockas.

13Ve över dem! De har flytt från mig.

Död åt dem! De har trotsat mig.

Jag ville befria dem,

men de sprider lögner om mig.

14De ropar inte till mig ur hjärtat.

De jämrar sig på sina bäddar,

för säd och vin ristar de sig blodiga.

De är upproriska mot mig.

15Det var jag som gjorde dem starka,

men de har ont i sinnet mot mig.

16De vänder sig till den som ingen hjälp kan ge.

De har blivit som en slak båge.

Deras furstar skall falla för svärdet

för deras hätska tungors skull.

I Egypten skall man håna dem.