Guds kärlek till sitt otrogna folk

11¹När Israel var ung fick jag honom kär,

och från Egypten kallade jag min son.

²Men ju mer jag kallar på dem,

desto mer går de bort från mig.

De offrar åt baalsgudarna

och tänder offereld åt belätena.

³Ändå var det jag som lärde Efraim gå

och jag som tog dem i mina armar,

men de förstod inte att jag botade dem.

⁴Med trofasthetens band drog jag dem,

med kärlekens rep.

Jag var som den

som lyfter upp ett barn till kinden.

Jag böjde mig ner och gav dem att äta.

⁵De skall vända tillbaka till Egypten,

och Assyrien skall regera över dem,

ty de vägrar att vända tillbaka till mig.

⁶Svärdet skall svingas i deras städer

och förgöra deras orakelpräster,

förtära allt för deras ränkers skull.

⁷[---]

⁸Hur skulle jag kunna släppa dig, Efraim,

överge dig, Israel,

göra med dig som med Adma

och behandla dig som Sevojim?

Mitt hjärta är i uppror,

all min medkänsla väcks.

⁹Jag skall inte låta min flammande vrede få utlopp,

jag skall inte ändra mig och förgöra Efraim,

ty jag är Gud och inte människa,

den Helige mitt ibland er.

Jag kommer inte med skräck.

¹⁰Herren skall de följa,

och han skall ryta som ett lejon.

Ja, han skall ryta,

och hans barn kommer ilande från väster,

¹¹snabbt som fåglar från Egypten,

som duvor från Assyrien.

Jag skall låta dem återvända hem,

säger Herren.

Efraims trolöshet. Den svekfulle stamfadern Jakob

¹²Efraim har omvärvt mig med lögn,

Israels folk med svek.

[---]

12¹Efraim vill vara vindens vän,

han jagar ständigt efter östanvinden

och hopar lögn och våld.

De sluter förbund med Assyrien

och sänder olja till Egypten.

²Herren väcker talan mot Juda,

han skall straffa Jakob för hans gärningar

och vedergälla honom för hans dåd.

³I moderlivet bedrog han sin bror,

som vuxen kämpade han mot Gud.

⁴Han kämpade med en ängel och segrade,

han grät och bad om nåd.

I Betel mötte honom Gud,

och där talade han med honom.

⁵Herren, härskarornas Gud,

Herren är hans namn.

⁶Men du skall vända tillbaka

med din Guds hjälp.

Håll fast vid kärlek och rätt

och hoppas alltid på din Gud.

⁷Krämaren har en falsk våg i handen

och vill gärna utsuga andra.

⁸Efraim tänker: Jag är rik,

jag har gjort mig en förmögenhet,

och trots mina vinster

har jag inte gjort mig skyldig till något

som kan kallas synd.

⁹Men jag är Herren, din Gud,

ända från Egypten.

Jag skall låta er bo i tält igen

som i forna dagar.

¹⁰Jag talade till profeterna,

jag lät dem skåda många syner,

och genom profeterna talade jag i liknelser.

¹¹[---]

De offrade tjurar i Gilgal,

och deras altaren blev som stenrösen

vid åkerns fåror.

¹²Jakob flydde till landet Aram,

Israel fick slava för en kvinnas skull,

för en kvinnas skull vaktade han får.

¹³Men genom en profet

förde Herren Israel ut ur Egypten,

och av en profet vaktades de.

¹⁴Efraim har väckt bitter vrede,

hans blodsdåd skall drabba honom själv,

hans herre skall vända hans smädelser mot honom.

Efraims avgudadyrkan straffas med döden

13¹När Efraim talade bävade man,

han var en furste i Israel.

Men han drog på sig skuld genom Baal

och han dog.

²Nu fortsätter de att synda.

De har gjutit sig gudabilder,

gjort avgudar av sitt silver efter bästa förmåga,

hantverkares alster alltihop.

Till dem skall ni offra, säger de.

Människor kysser kalvar!

³Därför skall de bli som morgondimman,

dagg som snabbt försvinner,

agnar som blåser bort från tröskplatsen,

rök ur ett fönster.

⁴Men jag är Herren, din Gud,

ända från Egypten.

Du känner ingen annan Gud än mig,

ingen kan rädda utom jag.

⁵Det var jag som vallade dig i öknen,

i torkans land.

⁶När de betade blev de mätta,

de blev mätta och övermodiga,

och därför glömde de mig.

⁷Då blev jag som ett lejon mot dem,

jag lurar som en leopard vid vägen.

⁸Jag kommer emot dem

som en björn som mist sina ungar

och river upp deras bröstkorg.

Där slukar jag dem som en lejoninna,

ett vilddjur som sliter dem i stycken.

⁹Jag förgör dig, Israel!

Vem kan hjälpa dig?

¹⁰Var är nu din kung,

han som skulle rädda dig?

Var är alla dina furstar,

de som skulle härska över dig?

Och du som sade: »Ge mig kung och furstar!«

¹¹I vrede ger jag dig kungar,

och i raseri tar jag bort dem.

¹²Efraims brott bevaras,

jag har hans synd i förvar.

¹³När födslovärkarna sätter in

är han ett oförståndigt barn:

när tiden är inne

är det inte framme vid öppningen.

¹⁴Skulle jag lösa dem ur dödsrikets grepp,

skulle jag befria dem från döden?

Död, kom med din pest!

Dödsrike, kom med din farsot!

Min medkänsla är borta.

¹⁵Bäst han blomstrar bland sina bröder

skall östanvinden komma,

Herrens vind blåsa upp från öknen.

Då torkar hans brunn,

då sinar hans källa.

Hans skatter skall rövas,

alla hans dyrbarheter.