111När Israel var ung fick jag honom kär,
och från Egypten kallade jag min son.
2Men ju mer jag kallar på dem,
desto mer går de bort från mig.
De offrar åt baalsgudarna
och tänder offereld åt belätena.
3Ändå var det jag som lärde Efraim gå
och jag som tog dem i mina armar,
men de förstod inte att jag botade dem.
4Med trofasthetens band drog jag dem,
med kärlekens rep.
Jag var som den
som lyfter upp ett barn till kinden.
Jag böjde mig ner och gav dem att äta.
5De skall vända tillbaka till Egypten,
och Assyrien skall regera över dem,
ty de vägrar att vända tillbaka till mig.
6Svärdet skall svingas i deras städer
och förgöra deras orakelpräster,
förtära allt för deras ränkers skull.
7[---]
8Hur skulle jag kunna släppa dig, Efraim,
överge dig, Israel,
göra med dig som med Adma
och behandla dig som Sevojim?
Mitt hjärta är i uppror,
all min medkänsla väcks.
9Jag skall inte låta min flammande vrede få utlopp,
jag skall inte ändra mig och förgöra Efraim,
ty jag är Gud och inte människa,
den Helige mitt ibland er.
Jag kommer inte med skräck.
10Herren skall de följa,
och han skall ryta som ett lejon.
Ja, han skall ryta,
och hans barn kommer ilande från väster,
11snabbt som fåglar från Egypten,
som duvor från Assyrien.
Jag skall låta dem återvända hem,
säger Herren.
12Efraim har omvärvt mig med lögn,
Israels folk med svek.
[---]
121Efraim vill vara vindens vän,
han jagar ständigt efter östanvinden
och hopar lögn och våld.
De sluter förbund med Assyrien
och sänder olja till Egypten.
2Herren väcker talan mot Juda,
han skall straffa Jakob för hans gärningar
och vedergälla honom för hans dåd.
3I moderlivet bedrog han sin bror,
som vuxen kämpade han mot Gud.
4Han kämpade med en ängel och segrade,
han grät och bad om nåd.
I Betel mötte honom Gud,
och där talade han med honom.
5Herren, härskarornas Gud,
Herren är hans namn.
6Men du skall vända tillbaka
med din Guds hjälp.
Håll fast vid kärlek och rätt
och hoppas alltid på din Gud.
7Krämaren har en falsk våg i handen
och vill gärna utsuga andra.
8Efraim tänker: Jag är rik,
jag har gjort mig en förmögenhet,
och trots mina vinster
har jag inte gjort mig skyldig till något
som kan kallas synd.
9Men jag är Herren, din Gud,
ända från Egypten.
Jag skall låta er bo i tält igen
som i forna dagar.
10Jag talade till profeterna,
jag lät dem skåda många syner,
och genom profeterna talade jag i liknelser.
11[---]
De offrade tjurar i Gilgal,
och deras altaren blev som stenrösen
vid åkerns fåror.
12Jakob flydde till landet Aram,
Israel fick slava för en kvinnas skull,
för en kvinnas skull vaktade han får.
13Men genom en profet
förde Herren Israel ut ur Egypten,
och av en profet vaktades de.
14Efraim har väckt bitter vrede,
hans blodsdåd skall drabba honom själv,
hans herre skall vända hans smädelser mot honom.
131När Efraim talade bävade man,
han var en furste i Israel.
Men han drog på sig skuld genom Baal
och han dog.
2Nu fortsätter de att synda.
De har gjutit sig gudabilder,
gjort avgudar av sitt silver efter bästa förmåga,
hantverkares alster alltihop.
Till dem skall ni offra, säger de.
Människor kysser kalvar!
3Därför skall de bli som morgondimman,
dagg som snabbt försvinner,
agnar som blåser bort från tröskplatsen,
rök ur ett fönster.
4Men jag är Herren, din Gud,
ända från Egypten.
Du känner ingen annan Gud än mig,
ingen kan rädda utom jag.
5Det var jag som vallade dig i öknen,
i torkans land.
6När de betade blev de mätta,
de blev mätta och övermodiga,
och därför glömde de mig.
7Då blev jag som ett lejon mot dem,
jag lurar som en leopard vid vägen.
8Jag kommer emot dem
som en björn som mist sina ungar
och river upp deras bröstkorg.
Där slukar jag dem som en lejoninna,
ett vilddjur som sliter dem i stycken.
9Jag förgör dig, Israel!
Vem kan hjälpa dig?
10Var är nu din kung,
han som skulle rädda dig?
Var är alla dina furstar,
de som skulle härska över dig?
Och du som sade: »Ge mig kung och furstar!«
11I vrede ger jag dig kungar,
och i raseri tar jag bort dem.
12Efraims brott bevaras,
jag har hans synd i förvar.
13När födslovärkarna sätter in
är han ett oförståndigt barn:
när tiden är inne
är det inte framme vid öppningen.
14Skulle jag lösa dem ur dödsrikets grepp,
skulle jag befria dem från döden?
Död, kom med din pest!
Dödsrike, kom med din farsot!
Min medkänsla är borta.
15Bäst han blomstrar bland sina bröder
skall östanvinden komma,
Herrens vind blåsa upp från öknen.
Då torkar hans brunn,
då sinar hans källa.
Hans skatter skall rövas,
alla hans dyrbarheter.