Avfall och straff

10¹Israel var en frodig vinstock,

dignande av druvor.

Ju mer frukt han bar,

desto fler altaren byggde han.

Ju rikare hans land blev,

desto ståtligare stoder reste han.

²Deras hjärtan var falska,

nu får de sona sin skuld:

Herren skall bryta ner deras altaren

och krossa deras stoder.

³Nu måste de säga:

»Vi har ingen kung,

ty vi fruktade inte Herren.

Och kungen, vad kan han göra för oss?

⁴Tala vitt och brett,

svära ve och förbannelse,

sluta fördrag!«

Som giftigt ogräs

ur åkerns fåror

spirar domen.

⁵Samariens invånare skall ängslas

för Bet Avens kalv,

folket hålla sorgehögtid över den,

avgudaprästerna klaga,

ty deras härlighet är bortförd.

⁶Också den skall släpas till Assyrien

som tribut åt storkonungen.

Skam får Efraim bära,

Israel skall stå med skam

för sin gudabilds skull.

⁷Samarien går under,

dess kung är som ett spån på vattnet.

⁸Ondskans offerplatser läggs öde

— denna Israels synd.

Törne och tistel skall växa

på deras altaren,

och de skall säga till bergen: »Dölj oss!«

och till höjderna: »Fall över oss!«

⁹Israel har syndat

sedan den gången i Giva.

Så har de fortsatt.

Men kriget skall nå dem i Giva.

Mot de onda ¹⁰kommer jag

för att tukta dem,

och folken samlas mot dem

när de straffas för sitt dubbla brott.

¹¹Efraim var en kviga,

van och villig att tröska.

Jag skonade hennes lena hals,

men nu skall Efraim selas på,

Juda skall plöja,

Jakob skall harva.

¹²Så er sådd i rättfärdighet,

skörda efter kärlekens lag,

bryt er ny mark.

Det är dags att vända sig till Herren,

för att han skall komma

och låta rättfärdighet regna över er.

¹³Ni har plöjt orättfärdighet,

ni har skördat ondska,

ni har ätit lögnens frukt.

Ni har litat på era stridsvagnar

och era många krigare.

¹⁴Stridslarm skall höras bland ert folk,

och alla era fästen skall härjas,

som då Shalman härjade Bet Arbel

när kriget kom

och mödrar krossades med sina barn.

¹⁵Så skall jag göra mot er, Israels folk,

för er stora ondskas skull.

När dagen gryr

är det ute med Israels kung.

Guds kärlek till sitt otrogna folk

11¹När Israel var ung fick jag honom kär,

och från Egypten kallade jag min son.

²Men ju mer jag kallar på dem,

desto mer går de bort från mig.

De offrar åt baalsgudarna

och tänder offereld åt belätena.

³Ändå var det jag som lärde Efraim gå

och jag som tog dem i mina armar,

men de förstod inte att jag botade dem.

⁴Med trofasthetens band drog jag dem,

med kärlekens rep.

Jag var som den

som lyfter upp ett barn till kinden.

Jag böjde mig ner och gav dem att äta.

⁵De skall vända tillbaka till Egypten,

och Assyrien skall regera över dem,

ty de vägrar att vända tillbaka till mig.

⁶Svärdet skall svingas i deras städer

och förgöra deras orakelpräster,

förtära allt för deras ränkers skull.

⁷[---]

⁸Hur skulle jag kunna släppa dig, Efraim,

överge dig, Israel,

göra med dig som med Adma

och behandla dig som Sevojim?

Mitt hjärta är i uppror,

all min medkänsla väcks.

⁹Jag skall inte låta min flammande vrede få utlopp,

jag skall inte ändra mig och förgöra Efraim,

ty jag är Gud och inte människa,

den Helige mitt ibland er.

Jag kommer inte med skräck.

¹⁰Herren skall de följa,

och han skall ryta som ett lejon.

Ja, han skall ryta,

och hans barn kommer ilande från väster,

¹¹snabbt som fåglar från Egypten,

som duvor från Assyrien.

Jag skall låta dem återvända hem,

säger Herren.

Efraims trolöshet. Den svekfulle stamfadern Jakob

¹²Efraim har omvärvt mig med lögn,

Israels folk med svek.

[---]

12¹Efraim vill vara vindens vän,

han jagar ständigt efter östanvinden

och hopar lögn och våld.

De sluter förbund med Assyrien

och sänder olja till Egypten.

²Herren väcker talan mot Juda,

han skall straffa Jakob för hans gärningar

och vedergälla honom för hans dåd.

³I moderlivet bedrog han sin bror,

som vuxen kämpade han mot Gud.

⁴Han kämpade med en ängel och segrade,

han grät och bad om nåd.

I Betel mötte honom Gud,

och där talade han med honom.

⁵Herren, härskarornas Gud,

Herren är hans namn.

⁶Men du skall vända tillbaka

med din Guds hjälp.

Håll fast vid kärlek och rätt

och hoppas alltid på din Gud.

⁷Krämaren har en falsk våg i handen

och vill gärna utsuga andra.

⁸Efraim tänker: Jag är rik,

jag har gjort mig en förmögenhet,

och trots mina vinster

har jag inte gjort mig skyldig till något

som kan kallas synd.

⁹Men jag är Herren, din Gud,

ända från Egypten.

Jag skall låta er bo i tält igen

som i forna dagar.

¹⁰Jag talade till profeterna,

jag lät dem skåda många syner,

och genom profeterna talade jag i liknelser.

¹¹[---]

De offrade tjurar i Gilgal,

och deras altaren blev som stenrösen

vid åkerns fåror.

¹²Jakob flydde till landet Aram,

Israel fick slava för en kvinnas skull,

för en kvinnas skull vaktade han får.

¹³Men genom en profet

förde Herren Israel ut ur Egypten,

och av en profet vaktades de.

¹⁴Efraim har väckt bitter vrede,

hans blodsdåd skall drabba honom själv,

hans herre skall vända hans smädelser mot honom.