91Gläd dig inte, Israel,
jubla inte som de andra folken,
du som har horat dig bort från din Gud.
Du vill gärna ha horlön
på alla tröskplatser för säd.
2Tröskplats och vinpress skall svika dem,
och druvmusten skall tryta.
3De får inte bo i Herrens land,
Efraim måste tillbaka till Egypten,
måste äta oren föda i Assyrien.
4De skall inte få offra vin åt Herren,
inte frambära sina slaktoffer åt honom,
deras bröd skall vara som sorgebröd,
och alla som äter av det blir orena.
Deras mat stillar deras hunger,
men den kommer inte in i Herrens hus.
5Vad skall ni göra på festdagen,
den dag det är Herrens högtid?
6Om de drar bort från förödelsen
får Egypten samla ihop dem,
Memfis begrava dem.
Deras silverskatter blir övervuxna av tistlar,
törnen frodas i deras hus.
7Straffets dagar är inne,
vedergällningens dagar är nära,
Israel skall få erfara det.
»Profeten är en dåre,
denne andans man är galen!«
Nej, det sker för att din synd är stor,
din hätskhet så stark.
8För väktaren över Efraim, min Guds folk,
för profeten läggs snaror var han än går,
och hätskhet råder i hans Guds hus.
9De har sjunkit i djupt fördärv
som den gången i Giva.
Han minns deras brott,
han straffar deras synder.
10Som druvor i öknen
fann jag Israel,
som tidig frukt på fikonträdet
— den allra första —
såg jag era fäder.
Men när de kom till Baal-Pegor
vigde de sig åt skamguden.
De blev lika vidriga
som den de älskade.
11Efraims ära flyger bort som en fågel,
ingen skall föda, ingen vänta barn,
ingen bli havande.
12Och de barn de har
tar jag ifrån dem,
ingen blir kvar.
Ja, ve över dem
när jag lämnar dem.
13[---]
Efraim skall få leda
sina egna barn till bödeln.
14Ge dem, Herre, vad de skall ha!
Ge dem ofruktsamma sköten
och förtorkade bröst!
15Allt ont de gjorde i Gilgal
fick mig att hata dem.
För deras onda gärningars skull
skall jag driva dem ut ur mitt hus.
Jag kan inte älska dem mer,
alla deras furstar är upprorsmän.
16Efraim är slagen,
förtorkad från roten.
Folket skall inte bära frukt.
Även om de föder
skall jag döda deras dyrbara livsfrukt.
17Min Gud förkastar dem,
ty de lyssnade inte till honom.
De skall bli flyktingar bland folken.
101Israel var en frodig vinstock,
dignande av druvor.
Ju mer frukt han bar,
desto fler altaren byggde han.
Ju rikare hans land blev,
desto ståtligare stoder reste han.
2Deras hjärtan var falska,
nu får de sona sin skuld:
Herren skall bryta ner deras altaren
och krossa deras stoder.
3Nu måste de säga:
»Vi har ingen kung,
ty vi fruktade inte Herren.
Och kungen, vad kan han göra för oss?
4Tala vitt och brett,
svära ve och förbannelse,
sluta fördrag!«
Som giftigt ogräs
ur åkerns fåror
spirar domen.
5Samariens invånare skall ängslas
för Bet Avens kalv,
folket hålla sorgehögtid över den,
avgudaprästerna klaga,
ty deras härlighet är bortförd.
6Också den skall släpas till Assyrien
som tribut åt storkonungen.
Skam får Efraim bära,
Israel skall stå med skam
för sin gudabilds skull.
7Samarien går under,
dess kung är som ett spån på vattnet.
8Ondskans offerplatser läggs öde
— denna Israels synd.
Törne och tistel skall växa
på deras altaren,
och de skall säga till bergen: »Dölj oss!«
och till höjderna: »Fall över oss!«
9Israel har syndat
sedan den gången i Giva.
Så har de fortsatt.
Men kriget skall nå dem i Giva.
Mot de onda 10kommer jag
för att tukta dem,
och folken samlas mot dem
när de straffas för sitt dubbla brott.
11Efraim var en kviga,
van och villig att tröska.
Jag skonade hennes lena hals,
men nu skall Efraim selas på,
Juda skall plöja,
Jakob skall harva.
12Så er sådd i rättfärdighet,
skörda efter kärlekens lag,
bryt er ny mark.
Det är dags att vända sig till Herren,
för att han skall komma
och låta rättfärdighet regna över er.
13Ni har plöjt orättfärdighet,
ni har skördat ondska,
ni har ätit lögnens frukt.
Ni har litat på era stridsvagnar
och era många krigare.
14Stridslarm skall höras bland ert folk,
och alla era fästen skall härjas,
som då Shalman härjade Bet Arbel
när kriget kom
och mödrar krossades med sina barn.
15Så skall jag göra mot er, Israels folk,
för er stora ondskas skull.
När dagen gryr
är det ute med Israels kung.
111När Israel var ung fick jag honom kär,
och från Egypten kallade jag min son.
2Men ju mer jag kallar på dem,
desto mer går de bort från mig.
De offrar åt baalsgudarna
och tänder offereld åt belätena.
3Ändå var det jag som lärde Efraim gå
och jag som tog dem i mina armar,
men de förstod inte att jag botade dem.
4Med trofasthetens band drog jag dem,
med kärlekens rep.
Jag var som den
som lyfter upp ett barn till kinden.
Jag böjde mig ner och gav dem att äta.
5De skall vända tillbaka till Egypten,
och Assyrien skall regera över dem,
ty de vägrar att vända tillbaka till mig.
6Svärdet skall svingas i deras städer
och förgöra deras orakelpräster,
förtära allt för deras ränkers skull.
7[---]
8Hur skulle jag kunna släppa dig, Efraim,
överge dig, Israel,
göra med dig som med Adma
och behandla dig som Sevojim?
Mitt hjärta är i uppror,
all min medkänsla väcks.
9Jag skall inte låta min flammande vrede få utlopp,
jag skall inte ändra mig och förgöra Efraim,
ty jag är Gud och inte människa,
den Helige mitt ibland er.
Jag kommer inte med skräck.
10Herren skall de följa,
och han skall ryta som ett lejon.
Ja, han skall ryta,
och hans barn kommer ilande från väster,
11snabbt som fåglar från Egypten,
som duvor från Assyrien.
Jag skall låta dem återvända hem,
säger Herren.
12Efraim har omvärvt mig med lögn,
Israels folk med svek.
[---]