Det hotande straffet

9¹Gläd dig inte, Israel,

jubla inte som de andra folken,

du som har horat dig bort från din Gud.

Du vill gärna ha horlön

på alla tröskplatser för säd.

²Tröskplats och vinpress skall svika dem,

och druvmusten skall tryta.

³De får inte bo i Herrens land,

Efraim måste tillbaka till Egypten,

måste äta oren föda i Assyrien.

⁴De skall inte få offra vin åt Herren,

inte frambära sina slaktoffer åt honom,

deras bröd skall vara som sorgebröd,

och alla som äter av det blir orena.

Deras mat stillar deras hunger,

men den kommer inte in i Herrens hus.

⁵Vad skall ni göra på festdagen,

den dag det är Herrens högtid?

⁶Om de drar bort från förödelsen

får Egypten samla ihop dem,

Memfis begrava dem.

Deras silverskatter blir övervuxna av tistlar,

törnen frodas i deras hus.

⁷Straffets dagar är inne,

vedergällningens dagar är nära,

Israel skall få erfara det.

»Profeten är en dåre,

denne andans man är galen!«

Nej, det sker för att din synd är stor,

din hätskhet så stark.

⁸För väktaren över Efraim, min Guds folk,

för profeten läggs snaror var han än går,

och hätskhet råder i hans Guds hus.

⁹De har sjunkit i djupt fördärv

som den gången i Giva.

Han minns deras brott,

han straffar deras synder.

Dom över folkets avfall

¹⁰Som druvor i öknen

fann jag Israel,

som tidig frukt på fikonträdet

— den allra första —

såg jag era fäder.

Men när de kom till Baal-Pegor

vigde de sig åt skamguden.

De blev lika vidriga

som den de älskade.

¹¹Efraims ära flyger bort som en fågel,

ingen skall föda, ingen vänta barn,

ingen bli havande.

¹²Och de barn de har

tar jag ifrån dem,

ingen blir kvar.

Ja, ve över dem

när jag lämnar dem.

¹³[---]

Efraim skall få leda

sina egna barn till bödeln.

¹⁴Ge dem, Herre, vad de skall ha!

Ge dem ofruktsamma sköten

och förtorkade bröst!

¹⁵Allt ont de gjorde i Gilgal

fick mig att hata dem.

För deras onda gärningars skull

skall jag driva dem ut ur mitt hus.

Jag kan inte älska dem mer,

alla deras furstar är upprorsmän.

¹⁶Efraim är slagen,

förtorkad från roten.

Folket skall inte bära frukt.

Även om de föder

skall jag döda deras dyrbara livsfrukt.

¹⁷Min Gud förkastar dem,

ty de lyssnade inte till honom.

De skall bli flyktingar bland folken.

Avfall och straff

10¹Israel var en frodig vinstock,

dignande av druvor.

Ju mer frukt han bar,

desto fler altaren byggde han.

Ju rikare hans land blev,

desto ståtligare stoder reste han.

²Deras hjärtan var falska,

nu får de sona sin skuld:

Herren skall bryta ner deras altaren

och krossa deras stoder.

³Nu måste de säga:

»Vi har ingen kung,

ty vi fruktade inte Herren.

Och kungen, vad kan han göra för oss?

⁴Tala vitt och brett,

svära ve och förbannelse,

sluta fördrag!«

Som giftigt ogräs

ur åkerns fåror

spirar domen.

⁵Samariens invånare skall ängslas

för Bet Avens kalv,

folket hålla sorgehögtid över den,

avgudaprästerna klaga,

ty deras härlighet är bortförd.

⁶Också den skall släpas till Assyrien

som tribut åt storkonungen.

Skam får Efraim bära,

Israel skall stå med skam

för sin gudabilds skull.

⁷Samarien går under,

dess kung är som ett spån på vattnet.

⁸Ondskans offerplatser läggs öde

— denna Israels synd.

Törne och tistel skall växa

på deras altaren,

och de skall säga till bergen: »Dölj oss!«

och till höjderna: »Fall över oss!«

⁹Israel har syndat

sedan den gången i Giva.

Så har de fortsatt.

Men kriget skall nå dem i Giva.

Mot de onda ¹⁰kommer jag

för att tukta dem,

och folken samlas mot dem

när de straffas för sitt dubbla brott.

¹¹Efraim var en kviga,

van och villig att tröska.

Jag skonade hennes lena hals,

men nu skall Efraim selas på,

Juda skall plöja,

Jakob skall harva.

¹²Så er sådd i rättfärdighet,

skörda efter kärlekens lag,

bryt er ny mark.

Det är dags att vända sig till Herren,

för att han skall komma

och låta rättfärdighet regna över er.

¹³Ni har plöjt orättfärdighet,

ni har skördat ondska,

ni har ätit lögnens frukt.

Ni har litat på era stridsvagnar

och era många krigare.

¹⁴Stridslarm skall höras bland ert folk,

och alla era fästen skall härjas,

som då Shalman härjade Bet Arbel

när kriget kom

och mödrar krossades med sina barn.

¹⁵Så skall jag göra mot er, Israels folk,

för er stora ondskas skull.

När dagen gryr

är det ute med Israels kung.

Guds kärlek till sitt otrogna folk

11¹När Israel var ung fick jag honom kär,

och från Egypten kallade jag min son.

²Men ju mer jag kallar på dem,

desto mer går de bort från mig.

De offrar åt baalsgudarna

och tänder offereld åt belätena.

³Ändå var det jag som lärde Efraim gå

och jag som tog dem i mina armar,

men de förstod inte att jag botade dem.

⁴Med trofasthetens band drog jag dem,

med kärlekens rep.

Jag var som den

som lyfter upp ett barn till kinden.

Jag böjde mig ner och gav dem att äta.

⁵De skall vända tillbaka till Egypten,

och Assyrien skall regera över dem,

ty de vägrar att vända tillbaka till mig.

⁶Svärdet skall svingas i deras städer

och förgöra deras orakelpräster,

förtära allt för deras ränkers skull.

⁷[---]

⁸Hur skulle jag kunna släppa dig, Efraim,

överge dig, Israel,

göra med dig som med Adma

och behandla dig som Sevojim?

Mitt hjärta är i uppror,

all min medkänsla väcks.

⁹Jag skall inte låta min flammande vrede få utlopp,

jag skall inte ändra mig och förgöra Efraim,

ty jag är Gud och inte människa,

den Helige mitt ibland er.

Jag kommer inte med skräck.

¹⁰Herren skall de följa,

och han skall ryta som ett lejon.

Ja, han skall ryta,

och hans barn kommer ilande från väster,

¹¹snabbt som fåglar från Egypten,

som duvor från Assyrien.

Jag skall låta dem återvända hem,

säger Herren.

Efraims trolöshet. Den svekfulle stamfadern Jakob

¹²Efraim har omvärvt mig med lögn,

Israels folk med svek.

[---]