Bibel 2000 (B2000)
4

41Låt oss alltså se till att ingen av er tror sig vara för sent ute, medan löftet att få komma in i hans vila ännu står kvar. 2Också vi har fått del av det glada budskapet alldeles som de en gång. För dem som då hörde ordet var det till ingen nytta, eftersom de inte tog emot det i tro. 3Vi däremot som har kommit till tro får gå in i den vila om vilken han har sagt: Och jag svor i min vrede: Aldrig skall de komma in i min vila, detta fast hans verk var färdigt med världens skapelse. 4Ty på något ställe heter det om den sjunde dagen: Och Gud vilade på sjunde dagen från allt sitt verk, 5men här heter det: Aldrig skall de komma in i min vila. 6Eftersom det står fast att några kommer in i den och eftersom de som först fick det glada budskapet inte kom in, för sin ohörsamhets skull, 7så bestämmer Gud på nytt en dag, när han så långt efteråt låter David säga i dag. Det sker i de redan anförda orden: Om ni hör hans röst i dag, förhärda inte era hjärtan. 8Hade Josua låtit dem komma till vila skulle Gud inte efteråt ha talat om en annan dag. 9Så har Guds folk alltjämt en sabbat att vänta. 10Ty att gå in i Guds vila är att vila ut från sitt verk, så som Gud vilade från sitt. 11Låt oss därför göra allt vi kan för att komma in i den vilan, så att ingen bringas på fall genom samma slags ohörsamhet.

12Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. 13Ingenting kan döljas för honom, allt skapat ligger naket och blottat för hans öga. Och inför honom är det vi skall avlägga räkenskap.

Jesus som överstepräst

14När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. 15Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. 16Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp.

5

51Varje överstepräst utses bland människor, och det är människor han får till uppgift att företräda inför Gud genom att frambära offergåvor för deras synder. 2Han kan ha fördrag med de okunniga och vilsegångna eftersom han själv är behäftad med svaghet 3och därför måste frambära syndoffer lika mycket för sig själv som för folket. 4Ingen tar sig denna värdighet; han blir kallad av Gud, liksom Aron. 5Så är det också med Kristus. Han tog sig inte värdigheten som överstepräst utan fick den av honom som sade: Du är min son, jag har fött dig i dag, 6liksom han på ett annat ställe säger: Du är för evigt präst, en sådan som Melkisedek.

7Under sitt liv på jorden uppsände han med höga rop och tårar enträgna böner till den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd därför att han böjde sig under Guds vilja. 8Fast han var son lärde han sig lyda genom att lida, 9och när han hade fullkomnats blev han för alla som lyder honom den som bringar evig frälsning, 10av Gud kallad överstepräst, en sådan som Melkisedek.

Ett avfall är utan återvändo

11Om detta finns mycket att säga, men det är svårt att få er att förstå det eftersom ni har blivit tröga att lyssna. 12Ni borde vid det här laget själva vara lärare, men i stället behöver ni nu på nytt någon som lär er de första grunderna i Guds ord. Ni har återgått till att behöva mjölk i stället för fast föda. 13Och den som lever på mjölk är ett spädbarn och kan inte fatta en undervisning om rättfärdighet. 14Den fasta födan är till för vuxna, för dem som träget har övat upp sina sinnen till att skilja mellan gott och ont.

6

61Låt oss därför inte uppehålla oss vid det man först får lära sig om Kristus utan gå vidare till det som är avsett för vuxna. Vi kan inte börja om med grunderna: omvändelsen från döda gärningar, tron på Gud 2och läran om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och evig dom. 3Nej, med Guds tillåtelse går vi vidare.

4Ty människor som har avfallit fast de en gång har blivit upplysta och smakat den himmelska gåvan, fått del av helig ande 5och smakat Guds goda ord och den kommande världens krafter, 6dem är det omöjligt att på nytt föra till omvändelse, eftersom de korsfäster Guds son en andra gång och gör honom till åtlöje. 7En åker som får rikligt med regn har Guds välsignelse om den suger upp vattnet och skänker odlaren hans gröda. 8Men bär den törnen och tistlar är den värdelös. Förbannelsen är inte långt borta, och slutet blir att åkern bränns av.

9Men vad er sak beträffar, mina kära, är jag trots dessa ord övertygad om att den ligger bättre till och att ni är nära frälsningen. 10Gud är inte orättvis och glömmer inte vad ni har gjort och vilken kärlek ni har visat hans namn genom att nu som förut tjäna hans heliga. 11Jag önskar att ni alla ända till slutet måtte visa samma iver att få se ert hopp uppfyllt. 12Förslöas inte, utan sträva efter att likna dem som genom tro och tålamod får sin del av vad Gud har lovat.

Guds löfte och Guds ed

13Då Gud gav Abraham löftet svor han vid sig själv — någon högre kunde han ju inte svära vid — 14och sade: Ja, jag skall välsigna dig och göra din ätt talrik. 15Abraham fick också efter tålig väntan vad Gud hade lovat. 16Människor svär vid en som är högre än de; eden blir en säkerhet som tystar varje invändning. 17Då nu Gud särskilt ville bevisa för dem som hans löfte gällde hur orubbligt hans beslut är, gick han i borgen för det med en ed. 18Hans avsikt var att genom två orubbliga utfästelser, i vilka han som Gud omöjligt kan ha ljugit, ge oss en stark uppmuntran, oss som har tagit vår tillflykt till det hopp som ligger framför oss. 19Detta hopp är vår själs ankare. Det är tryggt och säkert och når innanför förhänget, 20dit Jesus öppnade vägen för oss då han blev överstepräst för evigt, en sådan som Melkisedek.