Bibel 2000 (B2000)
9

Tjänsten i den jordiska helgedomen

91Det förra förbundet hade alltså sina föreskrifter för gudstjänsten och sin helgedom, som dock var jordisk. 2Ett tält blev inrett med ett främre rum för lampstället, bordet och skådebröden; det kallas det heliga. 3Bakom det andra förhänget fanns det rum som kallas det allra heligaste. 4Där stod ett gyllene rökelsealtare och förbundsarken, som var helt överdragen med guld. I den fanns ett guldkärl med mannat, Arons stav, den som hade skjutit gröna skott, och förbundstavlorna. 5Ovanpå arken stod härlighetens keruber, som skuggade försoningsstället. Men jag kan inte här dröja vid varje enskild sak.

6Så var det hela anordnat. I tältets främre rum går prästerna ständigt in när de förrättar gudstjänsten. 7I det andra rummet går bara översteprästen in, en gång om året och då alltid med blod som han bär fram för sina egna och folkets ouppsåtliga synder. 8Därmed visar den heliga anden att vägen in i helgedomen inte ligger öppen så länge det främre rummet ännu består. 9Det ger en bild av den tid som nu är: man frambär offergåvor som dock inte kan göra den som förrättar gudstjänsten fullkomlig, så att hans samvete är till freds. 10Liksom när det gäller mat och dryck eller olika tvagningar är det fråga om idel yttre föreskrifter fram till tiden för en bättre ordning.

Tjänsten i den himmelska helgedomen

11Men nu har Kristus trätt fram som överstepräst för det goda som skall komma. Han har gått genom det större och fullkomligare tält som inte är gjort av människohand, det vill säga inte tillhör denna världen. 12Och med sitt eget blod, inte med blod av bockar och kalvar, har han en gång för alla trätt in i helgedomen och vunnit befrielse åt oss för evigt. 13Om nu blod av bockar och tjurar och stänk av askan från en kviga helgar de orena så att de blir rena i yttre mening, 14hur mycket mer måste då inte blodet från Kristus, som i kraft av evig ande har framburit sig själv som ett felfritt offer åt Gud, rena våra samveten från döda gärningar så att vi kan tjäna den levande Guden.

15Därför är det ett nytt förbund som Kristus förmedlar, för att de kallade skall få det utlovade eviga arvet, sedan han dött för att befria dem från överträdelserna under det förra förbundet. 16När ett testamente föreligger måste det ju styrkas att den som har skrivit det är död; 17testamentet blir giltigt först efter dödsfallet och har ingen verkan så länge dess upphovsman lever. 18Därför kunde inte heller det förra förbundet instiftas utan blod. 19När Mose hade läst upp alla lagens bud för hela folket tog han blod från kalvar och bockar tillsammans med vatten och röd ull och isop och stänkte det på själva boken och på allt folket 20och sade: Med detta blod bekräftas det förbund som Gud har fastställt för er. 21Likaså stänkte han blod på tältet och alla gudstjänstföremålen. 22Ja, enligt lagen renas nästan allting med blod, och utan att blod utgjuts ges ingen förlåtelse.

23Avbilderna av det som är i himlen måste alltså renas med sådana medel. Men de himmelska tingen själva kräver bättre offer. 24Ty Kristus gick inte in i en helgedom som var byggd av människohand och bara en bild av den verkliga. Han gick in i själva himlen för att nu träda fram inför Gud med vår sak. 25Och han gjorde det inte för att offra sig många gånger, så som översteprästen varje år går in i helgedomen med blod som inte är hans eget. 26Då hade han måst lida många gånger alltifrån världens skapelse. Men nu har han trätt fram, en gång för alla, vid tidens slut, för att utplåna synden genom att offra sig själv. 27Och liksom det är människans lott att en gång dö och sedan dömas, 28så har Kristus en gång offrats för att lyfta bort mångas synder och skall uppenbara sig en andra gång, och då inte för syndens skull utan för att rädda dem som väntar på honom.

10

Fullkomlig rening

101Med lagen nådde oss bara en skugga av det goda som skall komma, inte tingens egen gestalt. Därför förmår den aldrig genom de årligen upprepade offren göra dem som träder fram med dem fullkomliga för all framtid. 2Skulle man inte annars ha upphört att offra? De som förrättar gudstjänsten skulle ju, efter att en gång ha blivit renade, inte längre vara medvetna om några synder. 3Men nu ligger i dessa offer en årlig påminnelse om synderna, 4ty blod från tjurar och bockar kan aldrig ta bort synder. 5Därför säger Kristus när han inträder i världen:

Offer och gåvor begärde du inte,

men en kropp har du danat åt mig.

6Brännoffer och syndoffer gladde dig inte.

7Då sade jag: Se, här är jag.

Som det står skrivet om mig i bokrullen

har jag kommit, Gud, för att göra din vilja.

8Först säger han: Offer och gåvor och brännoffer och syndoffer begärde du inte, och de gladde dig inte, och detta fast de frambärs enligt lagen. 9Sedan säger han: Se, jag har kommit för att göra din vilja. Så upphäver han det första för att låta det andra gälla. 10Efter denna Guds vilja har vi helgats genom att Jesu Kristi kropp blev offrad en gång för alla.

11Varje präst tjänstgör dagligen och bär alltså gång på gång fram samma offer, som ändå aldrig kan avlägsna några synder. 12Men Jesus frambar ett enda syndoffer för alla tider och har satt sig på Guds högra sida. 13Där väntar han nu på att hans fiender skall läggas som en pall under hans fötter. 14Ty med ett enda offer har han för all framtid fullkomnat dem som blir helgade.

15Om detta vittnar också den heliga anden för oss. Först heter det: 16Detta är det förbund som jag skall sluta med dem i kommande dagar, säger Herren. Jag skall lägga mina lagar i deras hjärtan och inrista dem i deras sinnen. 17Och sedan: Deras synder och överträdelser skall jag aldrig mer komma ihåg. 18Men där synderna är förlåtna behövs inte mer något syndoffer.

Varning och tröst

19Så kan vi då, mina bröder, tack vare Jesu blod frimodigt gå in i helgedomen 20på den nya och levande väg genom förhänget — hans kropp — som han har invigt åt oss. 21Vi har en stor överstepräst som är satt att råda över Guds hus. 22Låt oss därför träda fram inför Gud med uppriktigt hjärta och i full trosvisshet, med ett hjärta som renats och inte vet av någon synd och med en kropp som badats i klart vatten. 23Låt oss orubbligt fortsätta att bekänna vårt hopp, ty han som gav oss löftena är trofast. 24Låt oss ge akt på varandra och sporra varandra till kärlek och goda gärningar, 25och låt oss inte försumma våra sammankomster, som några brukar göra, utan uppmuntra varandra, och detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig.

26Ty syndar vi med vett och vilja efter att ha lärt känna sanningen återstår inte längre något offer för synderna; 27då väntar en fruktansvärd dom och en glupande eld som skall förtära dem som trotsar Gud. 28Den som överger Moses lag måste utan förskoning dö, om två eller tre vittnar mot honom. 29Hur mycket hårdare straff förtjänar då inte den som trampar Guds son under sina fötter, vanhelgar förbundsblodet, genom vilket han har blivit helgad, och kränker nådens ande? 30Vi känner honom som har sagt: Min är hämnden, jag skall utkräva den, och vidare: Herren skall döma sitt folk. 31Det är fruktansvärt att falla i den levande Gudens händer.

32Kom ihåg hur det var förr, när ni nyss hade blivit upplysta. Ni utstod många svåra lidanden. 33Ni blev smädade och förföljda och gjordes till allmänt åtlöje, eller också ställde ni er vid deras sida som behandlades så. 34Ni led tillsammans med dem som satt i fängelse, och ni fann er med glädje i att bli berövade er egendom, därför att ni visste att ni ägde något bättre och mera varaktigt. 35Ge inte upp er frimodighet, den skall rikligen belönas. 36Uthållighet är vad ni behöver för att kunna göra Guds vilja och få vad han har lovat, 37ty: Ännu en liten tid, sedan kommer han som skall komma, och han skall inte dröja. 38Min rättfärdige skall leva genom sin tro. Men: Om han drar sig undan är han inte längre till glädje för mig. 39Vi hör inte till dem som drar sig undan och går förlorade, utan till dem som tror och räddar sitt liv.

11

Exempel på tro

111Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. 2För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd. 3I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt.

4I tro bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain och fick vittnesbördet att han var rättfärdig — Gud vittnade själv om hans offer — och tack vare tron talar han ännu, fast han blev dräpt. 5I tro togs Henok härifrån så att han inte behövde se döden. Man fann honom inte mer, ty Gud hade tagit honom härifrån. Dessförinnan fick han vittnesbördet att han hade funnit nåd hos Gud. 6Utan tro kan ingen finna nåd hos honom. Ty den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom. 7I tro byggde Noa, uppfylld av helig fruktan, en ark för att rädda de sina, sedan han hade fått en uppenbarelse om det som ännu inte kunde ses. Därmed blev han till en dom över världen och fick själv del i den rättfärdighet som kommer av tro.

8I tro lydde Abraham när han blev kallad. Han drog bort till ett land som skulle bli hans, och han drog bort utan att veta vart han skulle komma. 9I tro slog han sig ner i det utlovade landet som i ett främmande land och bodde i tält liksom Isak och Jakob, som hade fått del i samma löfte. 10Ty han väntade på den stad med fast grund som Gud själv har planlagt och byggt. 11I tro fick han kraft att avla en son, fast han, liksom Sara, var överårig. Han litade på den som hade gett löftet. 12Därför fick han, denne ende man som dessutom var så gott som död, en avkomma talrik som stjärnorna på himlen och de oräkneliga sandkornen på havsstranden. 13I tro dog alla dessa utan att ha fått vad de hade blivit lovade. De hade bara sett det i fjärran och hälsat det och bekänt sig vara gäster och främlingar på jorden. 14De som talar så visar att de söker ett hemland. 15Och om de hade tänkt på det land som de lämnat kunde de ha återvänt dit. 16Men nu längtade de till ett bättre land, ett i himlen. Därför skäms inte Gud för dem, utan de får kalla honom sin Gud; han har ju grundat en stad åt dem.

17I tro bar Abraham fram Isak som offer när han sattes på prov. Sin ende son var han beredd att offra, han som hade tagit emot löftena 18och till vilken Gud hade sagt: Det är Isaks ättlingar som skall föra ditt namn vidare. 19Han sade sig att Gud hade makt att till och med uppväcka döda. Från de döda fick han också, bildligt talat, sonen tillbaka. 20I tro gav Isak sin välsignelse åt Jakob och Esau, också för kommande tider. 21I tro välsignade den döende Jakob Josefs båda söner och tillbad Gud lutad mot änden av sin stav. 22I tro talade Josef när han låg för döden om Israels barns uttåg och bestämde vad som skulle göras med hans ben.

23I tro höll Moses föräldrar sitt nyfödda barn gömt i tre månader, eftersom de såg att det var ett vackert barn, och de lät sig inte skrämmas av kungens påbud. 24I tro vägrade Mose som vuxen att låta sig kallas son till faraos dotter. 25Han ville hellre fara illa tillsammans med Guds folk än ha en kortvarig glädje av synden. 26Han såg fram mot lönen som väntade och räknade den smälek som Messias får utstå som en större rikedom än Egyptens skatter. 27I tro lämnade han Egypten och fruktade inte kungens vrede utan höll ut, därför att han liksom såg den Osynlige. 28I tro instiftade han påskhögtiden med dess blodbestrykning för att han som dödade de förstfödda inte skulle röra dem. 29I tro tågade folket genom Röda havet som på torra land, men när egypterna försökte dränktes de.

30Genom tron föll Jerikos murar sedan man hade gått runt dem i sju dagar. 31Genom tron undgick skökan Rachav att dödas tillsammans med dem som vägrade tro, ty hon hade tagit emot spejarna som vänner.

32Behöver jag säga mer? Tiden räcker inte till för att jag skall kunna berätta om Gideon, Barak, Simson och Jefta, om David och Samuel och om profeterna. 33Genom sin tro kunde de besegra kungariken, utöva rättfärdighet och få löftena uppfyllda. De kunde täppa till lejonens gap, 34släcka rasande eld och undkomma svärdets egg. De var svaga men blev starka, fick kraft i striden och jagade främmande härar på flykten. 35Kvinnor fick sina döda tillbaka uppståndna. Andra torterades till döds när de vägrade att låta sig befrias, eftersom de ville nå en bättre uppståndelse. 36Andra fick känna på hån och prygel, ja, också bojor och fängelse. 37De blev stenade, söndersågade, avrättade med svärd. De gick omkring i fårskinn och gethudar, de led brist, förföljdes och misshandlades; 38världen förtjänade inte att hysa dem. De måste hålla till i ödemarker och bergstrakter, i grottor och jordhålor.

39Ingen av dessa som genom sin tro har fått Guds vittnesbörd fick se löftet uppfyllas. 40Gud har förutbestämt något bättre åt oss, och därför skall de uppnå fullkomligheten först tillsammans med oss.