Bibel 2000 (B2000)
1

11Detta är det budskap som profeten Habackuk mottog i sina syner.

Profetens klagan

2Hur länge, Herre, skall jag ropa

utan att du lyssnar,

kalla dig till hjälp mot våldet

utan att du griper in?

3Varför låter du mig bevittna ondskan?

Hur kan du åse förtrycket?

Våld och skövling vart jag ser —

tvister blossar upp, split måste jag uthärda.

4Så förlamas lagen,

rätten kan inte hållas vid makt,

de rättfärdiga är omringade av gudlösa.

Så hålls en förvänd rätt vid makt.

Kaldeerna, Guds redskap

5Se er omkring bland folken,

och ni skall förstummas av häpnad:

i er tid kommer något att ske

som ni inte kan tro om det berättas.

6Se, jag bådar upp kaldeerna,

det grymma och vilda folket,

som drar fram över jordens vidder

och tar andras hem i besittning.

7Skrämmande och fruktansvärda är de,

rätt och makt tar de sig själva.

8Deras hästar är snabbare än pantrar,

vildare än öknens vargar.

Deras ryttare spränger fram,

deras ryttare kommer flygande fjärran ifrån,

som när örnen slår ner på sitt byte.

9Den härjande skaran kommer.

Tätt samlade rycker de fram,

de hopar fångar som sand.

10De gör narr av kungar,

furstar skrattar de åt.

De hånler åt alla fästningar,

de kastar upp vallar och intar dem.

11Sedan far de vidare som vinden och är borta,

dessa som gör sin styrka till gud.

Vädjan till Herren

12Du är ju till sedan urtiden, Herre,

min Gud, min Helige, du skall aldrig dö.

Herre, har du satt dem att skipa rättvisa?

Du klippa, har du skapat dem till att straffa?

13Du vars blick är för ren för det onda,

du som inte uthärdar våldet —

hur kan du åse de svekfullas dåd,

tiga när de onda slukar dem som har rätt?

14Du har låtit människor bli som havets fiskar,

den myllrande skaran utan härskare.

15De onda drar upp dem alla med krok,

halar in dem med sina garn,

samlar dem i sina nät.

Därför gläds de och jublar,

16därför offrar de åt sina garn

och tänder offereld åt sina nät,

som låter dem leva i överflöd

och ger dem den rika födan.

17Skall de få fortsätta att dra sina svärd

och slakta folken utan förskoning?

2

21Jag skall ställa mig på vakt,

gå till min post och spana.

Jag vill se vad han skall säga till mig,

vilket svar jag får på min klagan.

Herrens svar

2Herren svarade mig:

Skriv ner det du får se

med tydlig skrift på tavlor,

så att det blir lätt att läsa,

3ty synen vittnar om den bestämda tiden,

den talar om slutet, den slår inte fel.

Om uppfyllelsen dröjer, så vänta tåligt,

den kommer förvisso, den uteblir inte.

4Se, den falske far bort med vinden,

men troheten räddar den rättfärdiges liv.

5Ja, rikedom är bedräglig,

den övermodige mannen skall inte nå sitt mål.

Han spärrar upp gapet som dödsriket,

han är omättlig som döden

och samlar alla folk hos sig,

lägger under sig alla folkslag.

6Till sist blir han ändå en visa för alla,

ett mål för pikar och glåpord.

Man skall säga:

Ve dig som gör dig rik på andras ägodelar

— för hur länge? —

och hopar egendom som du tagit i pant!

7Plötsligt skall de skuldsatta resa sig,

de skall vakna och få dig att darra,

och du blir själv deras byte.

8Du som har plundrat så många folk

skall bli plundrad av alla de andra

till straff för det blod du utgjutit,

för ditt våld mot länder och städer

och mot alla som bor i dem.

9Ve dig som fyller ditt hus med rövat gods

och bygger ditt näste högt över marken

för att rädda dig undan olyckan!

10Dina planer drar skam över ditt hus.

Du har förintat många folk

och förverkat ditt eget liv.

11Stenarna skall ropa ur muren,

och stockarna i bjälklaget skall svara.

12Ve dig som bygger städer med mord

och lägger deras grund med brott!

13Herren Sebaot har ju sagt:

Folkens mödor blir eldens rov,

deras slit mynnar ut i intet.

14Kunskap om Herrens härlighet

skall uppfylla hela jorden,

liksom havet är fyllt av vatten.

15Ve dig som ger en broder att dricka

och blandar i en drog och berusar honom

för att få se honom naken!

16Du har vältrat dig i ärelös skam —

drick också du, tills du blottar din oomskurna lem.

Nu får du smaka bägaren som Herren räcker dig.

Dynga skall täcka din prakt.

17Du skall skövlas som Libanons skog,

hetsas och förgöras som djuren

till straff för det blod du utgjutit,

för ditt våld mot länder och städer

och mot alla som bor i dem.

18Vad är det för nytta med gudabilder

eftersom hantverkaren vill göra dem,

dessa gjutna bilder, falska vägledare,

eftersom hantverkaren tror på dem

och tillverkar gudar som tiger?

19Ve dig som säger till träbiten: »Vakna!«

och till stumma stenen: »Stig upp!«

Kan den vägleda dig?

Den är överdragen med guld och silver,

men det finns ingen ande i den.

20Men Herren är i sitt heliga tempel.

Var stilla inför honom, hela jorden!

3

Profetens bön

31En bön av profeten Habackuk.

2Herre, jag har hört om dina gärningar,

jag har sett dina verk, Herre.

Förnya dem i denna tid,

ge dig till känna i denna tid,

minns i dess oro din barmhärtighet.

3Gud kommer från Teman,

den Helige från berget Paran.

Himlen är uppfylld av hans prakt,

jorden är full av lovsång till honom.

4Glansen är som solens ljus,

som fått sina strålar av honom,

hans makt är dold i den.

5Framför honom går pesten,

farsot följer i hans spår.

6Han träder fram — och jorden skälver.

En blick — och folken darrar.

Urtidens berg rämnar,

uråldriga höjder sjunker samman.

Han går fram på urtidens vägar.

7Jag ser ofärden drabba Kushans tält,

och Midjans hyddor skakas.

8Vredgas Herren på floderna?

Rasar din vrede mot floderna

eller din harm mot havet

då du drar fram med dina hästar,

med dina segrande vagnar?

9Du gör din båge redo,

du lägger pil efter pil på strängen.

Marken klyvs av strömmar,

10bergen bävar vid din åsyn.

Regn forsar ur molnen,

havsdjupet dånar.

Solen glömmer att gå upp

11och månen stannar i sin boning

för skenet av dina vinande pilar,

för glansen av ditt blixtrande spjut.

12I raseri går du fram över jorden

och tröskar folken i vrede.

13Du drar ut till ditt folks räddning,

drar ut för att rädda din smorde.

Du knäcker taket på den gudlöses hus

och blottar dess grund ända till klippan.

14Med pilar genomborrar du hans härförares huvuden

när de övermodigt stormar fram och vill skingra oss,

som för att släpa undan och sluka den svage.

15Du driver fram dina hästar över havet,

och de väldiga vattnen brusar.

16Jag hör det och darrar i mitt innersta,

vid dånet skälver mina läppar,

benen i min kropp löses upp,

och jag går med vacklande steg.

Jag väntar på att olyckans dag skall randas

för det folk som angriper oss.

17Fikonträdet knoppas inte,

vinstocken bär ingen frukt.

Olivskörden slår fel,

fälten ger ingen gröda.

Fåren är borta ur fållan,

hägnen är tomma på kor.

18Men jag vill jubla över Herren,

glädja mig över Gud, min räddare.

19Herren, min härskare, är min styrka.

Han gör mig snabbfotad som gasellen,

och jag kan löpa över bergen.

För körledaren, till stränginstrument.