Bibel 2000 (B2000)
48

Jakob välsignar Josefs söner

481Efter en tid fick Josef bud att hans far var sjuk. Då tog han med sig sina båda söner Manasse och Efraim, 2och man talade om för Jakob att hans son Josef hade kommit. Israel samlade då sina krafter och satte sig upp i sängen.

3Jakob sade till Josef: »Gud den Väldige uppenbarade sig för mig i Lus i Kanaan. Där välsignade han mig 4och sade till mig: ’Jag skall göra dig fruktsam, så att du förökar dig och blir till många folk. Och jag skall ge dina ättlingar detta land som egendom för all framtid.’ — 5Nu skall de två söner som du har fått i Egypten innan jag kom hit till dig vara mina. Efraim och Manasse skall vara mina, på samma sätt som Ruben och Simon. 6Men de barn du får efter dem skall vara dina: de skall räknas in under sina bröder i det land som blir deras. — 7På färden genom Kanaan, när jag kom från Paddan, dog Rakel från mig, när det ännu var ett stycke kvar till Efrata. Jag begravde henne där, invid vägen till Efrata.« Efrata är det nuvarande Betlehem.

8När Israel fick se Josefs söner frågade han: »Vilka är detta?« 9Josef svarade sin far: »Det är mina söner som Gud har gett mig här.« — »Kom hit med dem till mig«, sade Israel, »så får jag välsigna dem.« 10Israel var skumögd av ålder och såg illa. Josef förde fram dem till honom, och han kysste dem och tog dem i famn. 11Och Israel sade till Josef: »Jag trodde inte att jag skulle få se dig igen, och nu har Gud låtit mig få se dina barn också!«

12Josef lyfte ner dem ur Israels knä och bugade sig till jorden. 13Sedan tog Josef Efraim i sin högra hand, så att Israel fick honom till vänster, och Manasse i sin vänstra hand, så att Israel fick honom till höger, och förde fram dem till Israel. 14Men Israel sträckte ut sin högra hand och lade den på Efraims huvud, fastän han var den yngre, och sin vänstra hand lade han på Manasses huvud. Han korsade alltså sina händer. Men Manasse var den förstfödde.

15Israel välsignade dem och sade:

»Den Gud som mina fäder höll sig till,

Abraham och Isak,

den Gud som har varit min herde

från min första stund till denna dag,

16den ängel som löst mig från allt ont,

han må välsigna dessa barn.

Genom dem skall mitt namn leva vidare,

mitt och mina fäders, Abrahams och Isaks.

Må de föröka sig och bli talrika på jorden.«

17Josef ogillade att hans far lade sin högra hand på Efraims huvud och grep därför tag i faderns hand för att flytta den från Efraims huvud till Manasses. 18»Inte så, far«, sade Josef. »Det här är den förstfödde, lägg din högra hand på hans huvud.« 19Men det ville inte hans far utan sade: »Jag vet, min son, jag vet. Också han skall bli till ett folk, också han skall bli stor. Men hans yngre bror skall bli större än han, och av hans ättlingar skall bli stora folk.«

20Den dagen välsignade han dem och sade: »När israeliterna välsignar skall de bruka era namn och säga: Må Gud göra dig sådan som Efraim och Manasse!« — Han satte alltså Efraim före Manasse.

21Israel sade till Josef: »Jag skall snart dö, men Gud skall vara med er och föra er tillbaka till era fäders land. 22Jag ger dig nu, utöver vad dina bröder får, en bergsrygg som jag tagit från amoreerna med svärd och båge.«

49

Jakobs sista ord till sina söner

491Jakob kallade till sig sina söner och sade:

»Samlas här, jag vill förkunna

vad som händer er i kommande dagar.

2Kom hit och lyssna, Jakobs söner,

lyssna på Israel, er fader.

3Ruben, du är min förstfödde,

min mannakrafts första frukt,

den främste i ära, den främste i styrka.

4Du är som ett svallande vatten.

Du skall inte mer vara den främste,

ty du intog din faders säng,

du vanhelgade min bädd.

5Simon och Levi är bröder,

deras svärd är våldets verktyg.

6Jag skyr deras sällskap

och vill inte vara i lag med dem.

I sin vrede dräpte de män,

i övermod stympade de oxar.

7Förbannad deras otyglade vrede,

deras skoningslösa raseri.

Jag skall sprida dem i Jakob,

skingra dem över Israel.

8Juda, dig prisar dina bröder,

du slår dina fiender på flykten.

Din faders söner bugar sig för dig.

9Ett ungt lejon är Juda.

Du reser dig upp från ditt byte, min son.

Han lägger sig ner och vilar som ett lejon,

ett lejon som ingen vågar störa.

10Spiran skall förbli hos Juda,

härskarstaven i hans hand.

En gång skall han motta tribut

och folken tvingas till lydnad.

11Han binder sin åsna vid vinstocken,

sitt åsneföl vid rankan.

Han tvättar sin dräkt i vin,

sin klädnad i druvornas blod.

12Hans ögon är mörkare än vin,

hans tänder vitare än mjölk.

13Sebulon bor vid havets kust,

vid kusten där skepp lägger till,

ända bort emot Sidon.

14Isaskar är en stark åsna

som lagt sig till vila i fållan.

15Han fann det gott att komma till ro

och såg att landet var ljuvligt.

Då böjde han nacken under bördan

och blev en ofri dagsverkare.

16Dans folk är lika starkt

som någon annan stam i Israel.

17Dan är en orm vid vägen,

en huggorm vid stigen

som hugger hästen i hasen,

så att ryttaren faller baklänges.

18På din hjälp hoppas jag, Herre!

19Gad överfalls av rövarband,

själv faller han dem i ryggen.

20Asher mättas av feta rätter,

han bjuder på kunglig spis.

21Naftali är en hind som rör sig i frihet

och föder vackra kalvar.

22Ett ungt fruktträd är Josef,

ett ungt fruktträd vid källan,

grenarna klättrar upp efter muren.

23Skyttar ansätter honom,

bågskyttar går till anfall,

24men han håller stadigt sin båge,

och smidigt rör sig hans hand.

Jakobs Mäktige, Herden, Israels Sten,

25din faders Gud, han skall hjälpa dig,

Gud den Väldige, han skall välsigna dig

med välsignelser från himlen därovan,

välsignelser från djupet som vilar därnedan,

med välsignelser från bröst och sköte,

26välsignelser från ax och blomma,

välsignelser från de uråldriga bergen,

lycka från de eviga höjderna.

Må detta strömma över Josefs huvud,

över hjässan på fursten bland bröder.

27Benjamin är en rovgirig varg,

på morgonen förtär han sitt rov,

mot kvällen fördelar han sitt byte.«

28Detta är alla Israels tolv stammar, och detta är vad deras far talade till dem. Han välsignade dem och gav var och en av dem den välsignelse som tillkom honom.

Jakobs död och begravning

29Sedan befallde han dem: »När jag nu förenas med mina fäder skall ni begrava mig hos dem i grottan på hettiten Efrons fält, 30grottan på fältet i Makpela utanför Mamre i Kanaan, det fält som Abraham köpte som gravplats av hettiten Efron. 31Där begravdes Abraham och hans hustru Sara, där begravdes Isak och hans hustru Rebecka, och där begravde jag Lea.« — 32Fältet med grottan förvärvades från hettiterna.

33När Jakob hade sagt detta till sina söner drog han upp fötterna i sängen. Så dog han och förenades med sina fäder.

50

501Och Josef kastade sig ner över sin far och grät och kysste honom.

2Sedan befallde Josef läkarna han hade i sin tjänst att de skulle balsamera hans far, och läkarna balsamerade Israel. 3Det tog fyrtio dagar, den tid en balsamering tar. Egypterna begrät honom i sjuttio dagar, 4och när denna sorgetid var över talade Josef med faraos hovfolk och sade till dem: »Jag ber er om en ynnest: lägg fram min sak inför farao och tala om för honom 5att min far har tagit en ed av mig och sagt: ’När jag dör, lägg mig då i den grav som jag har låtit hugga ut åt mig i Kanaan.’ Be honom att han låter mig resa dit upp och begrava min far. Sedan skall jag återvända hit.« 6Farao lät hälsa: »Res dit upp och begrav din far enligt den ed han har tagit av dig.«

7Josef reste för att begrava sin far, och med honom följde alla de äldsta ämbetsmännen vid faraos hov och alla Egyptens äldste 8och hela Josefs familj, hans bröder och hans fars familj. Kvinnor och barn lämnade de dock kvar i Goshen, liksom får och kor. 9Han hade med sig både vagnar och hästar, det var ett mycket stort följe.

10När de kom till Goren Haatad på andra sidan Jordan höll de en stor och högtidlig dödsklagan. Josef utlyste en sju dagars sorgehögtid efter sin far. 11Invånarna i landet, kanaaneerna, såg sorgehögtiden i Goren Haatad, och de sade: »Där håller egypterna en stor sorgehögtid.« Därför kallade man platsen Avel Misrajim; det ligger på andra sidan Jordan.

12Jakobs söner gjorde med sin far så som han hade befallt dem: 13de förde honom till Kanaan och begravde honom i grottan på fältet i Makpela, det fält utanför Mamre som Abraham köpt som gravplats av hettiten Efron. 14När Josef hade begravt sin far återvände han till Egypten med sina bröder och alla andra som hade följt med honom till hans fars begravning.

Josef lugnar sina bröder

15När Josefs bröder tänkte på att deras far var borta sade de: »Kanske Josef hyser agg till oss och vill ge igen för allt ont vi har gjort honom.« 16Därför skickade de bud till Josef och lät säga: »Innan han dog bad din far 17att vi skulle säga till dig: ’Vi ber dig förlåta oss, dina bröder, vår synd och skuld. Vi har gjort dig mycket ont.’ Så förlåt oss, din fars Guds tjänare, den synd vi har begått!« Vid dessa ord brast Josef i gråt. 18Sedan kom också bröderna själva och föll ner inför honom och sade: »Vi är dina slavar.« 19Men Josef sade till dem: »Var inte rädda. Jag är ju inte Gud! 20Ni ville mig ont, men Gud har vänt det till något gott. Han ville göra det som nu har skett och därigenom bevara många människor vid liv. 21Var inte rädda, jag skall sörja för er och era barn.« Så talade han lugnande och uppmuntrande till dem.

Josefs ålderdom och död

22Josef bodde kvar i Egypten tillsammans med sin släkt, och han levde i 110 år. 23På Efraims sida fick han se barn i tredje led, och barn till Manasses son Makir kunde han uppta som sina. 24Josef sade till sina fränder: »Jag skall snart dö, men Gud kommer att ta sig an er och föra er från detta land upp till det land som han med ed har lovat Abraham, Isak och Jakob.« 25Sedan tog han en ed av Israels ättlingar och sade: »Gud kommer att ta sig an er, och då skall ni föra mina ben härifrån.« 26Så dog Josef i en ålder av 110 år, och han blev balsamerad och lagd i en kista i Egypten.