Bibel 2000 (B2000)
47

471Josef kom till farao och underrättade honom om att hans far och hans bröder hade kommit från Kanaan med sina får och kor och allt de ägde och nu var i Goshen. 2Josef hade tagit med sig fem av bröderna och lät dem träda fram inför farao. 3När farao frågade dem vad de livnärde sig på svarade de: »Vi är herdar, herre, vi liksom våra fäder.« 4Sedan sade de till farao: »Vi har kommit för att vara en tid här i landet, vi har inget bete till våra får och getter, eftersom det är så svår missväxt i Kanaan. Vi ber dig, herre: låt oss få bo i Goshen.« 5Farao sade till Josef: »Din far och dina bröder har alltså kommit till dig. 6Hela Egypten ligger öppet för dig. Låt din far och dina bröder bosätta sig i den bästa delen av landet: de får bo i Goshen. Och om du känner några av dem som duktiga karlar, kan du ge dem uppsikten över min boskap.«

7Sedan hämtade Josef sin far Jakob och föreställde honom för farao. Jakob hälsade farao, 8och farao frågade honom om hans ålder. 9»Min vandringstid har varat 130 år«, svarade Jakob. »Få och svåra har mina levnadsår varit, de har inte blivit så många som mina fäders vandringsår.« 10Jakob tog farväl av farao och lämnade honom.

11Josef lät sin far och sina bröder bo i Egypten och gav dem jord där, i den bästa delen av landet, i Ramses, så som farao hade befallt. 12Och Josef sörjde för att hans far och hans bröder och hela hans fars släkt fick livsmedel alltefter familjernas storlek.

Josef gör Egypten till faraos egendom

13På hela jorden var man nu utan bröd, hungersnöden var mycket svår, och både Egypten och Kanaan var nära att förgås av hunger. 14Genom att låta folket köpa säd samlade Josef alla pengar som fanns i Egypten och i Kanaan och förde dem till farao. 15När pengarna hade tagit slut i Egypten och Kanaan kom egypterna till Josef. »Ge oss bröd«, bad de. »Eller måste vi dö här i din åsyn bara för att vi inte har några pengar?« 16Då svarade Josef: »Är pengarna slut, så kom hit med er boskap. Då ger jag er bröd i utbyte.« 17De kom med sin boskap till Josef, och han gav dem bröd i utbyte mot hästarna, fårhjordarna, nötboskapen och åsnorna. Så försörjde han dem det året med bröd i utbyte mot all deras boskap.

18Året gick till ända, och följande år kom de till Josef och sade: »Vi måste säga som det är, herre: pengarna är slut och vår boskap har du redan fått. Det enda vi kan ge dig är våra kroppar och vår jord. 19Eller måste vi dö inför ögonen på dig, vi och vår jord? Ta oss och vår jord i betalning för bröd. Vi och vår jord blir faraos egendom, bara du ger oss utsäde, så att vi kan överleva och inte behöver dö och vår jord slipper ligga öde.« 20Då köpte Josef all jord i Egypten åt farao. Alla egypter sålde sina åkrar, eftersom hungersnöden var så svår. Jorden blev på detta sätt faraos egendom. 21Och överallt i hela Egypten gjorde han människorna till slavar. 22Prästernas jord köpte han dock inte. De hade sitt lagstadgade underhåll från farao, de levde på det underhåll farao gav dem och behövde därför inte sälja sin jord.

23Josef sade till folket: »Nu har jag köpt er och er jord åt farao. Här har ni säd så att ni kan beså jorden. 24När skörden bärgas skall ni ge en femtedel åt farao. Fyra femtedelar får ni behålla till utsäde och till mat åt er och era familjer och alla ni har att försörja.« 25Egypterna sade: »Du har räddat våra liv, herre. Vi är tacksamma att få vara slavar åt farao.« 26Josef gjorde detta till en lag som gäller än i dag för jorden i Egypten: en femtedel till farao. Det var bara prästernas jord som inte blev faraos egendom.

Jakobs sista önskan

27Israeliterna bosatte sig alltså i Goshen i Egypten. Där skaffade de sig jord, och de var fruktsamma och blev mycket talrika. 28Jakob levde sjutton år i Egypten; hans livstid blev 147 år.

29När tiden närmade sig då Israel skulle dö kallade han till sig sin son Josef och sade till honom: »Jag ber dig om en ynnest. Lägg handen mellan mina lår och svär att visa mig din kärlek och trofasthet: begrav mig inte i Egypten. 30När jag har gått till vila hos fäderna, för mig då bort från Egypten och lägg mig i mina fäders grav.« Josef svarade: »Jag skall göra som du har sagt.« — 31»Ge mig din ed«, sade Jakob, och han gav honom sin ed. Sedan knäföll Israel vid sängens huvudgärd.

48

Jakob välsignar Josefs söner

481Efter en tid fick Josef bud att hans far var sjuk. Då tog han med sig sina båda söner Manasse och Efraim, 2och man talade om för Jakob att hans son Josef hade kommit. Israel samlade då sina krafter och satte sig upp i sängen.

3Jakob sade till Josef: »Gud den Väldige uppenbarade sig för mig i Lus i Kanaan. Där välsignade han mig 4och sade till mig: ’Jag skall göra dig fruktsam, så att du förökar dig och blir till många folk. Och jag skall ge dina ättlingar detta land som egendom för all framtid.’ — 5Nu skall de två söner som du har fått i Egypten innan jag kom hit till dig vara mina. Efraim och Manasse skall vara mina, på samma sätt som Ruben och Simon. 6Men de barn du får efter dem skall vara dina: de skall räknas in under sina bröder i det land som blir deras. — 7På färden genom Kanaan, när jag kom från Paddan, dog Rakel från mig, när det ännu var ett stycke kvar till Efrata. Jag begravde henne där, invid vägen till Efrata.« Efrata är det nuvarande Betlehem.

8När Israel fick se Josefs söner frågade han: »Vilka är detta?« 9Josef svarade sin far: »Det är mina söner som Gud har gett mig här.« — »Kom hit med dem till mig«, sade Israel, »så får jag välsigna dem.« 10Israel var skumögd av ålder och såg illa. Josef förde fram dem till honom, och han kysste dem och tog dem i famn. 11Och Israel sade till Josef: »Jag trodde inte att jag skulle få se dig igen, och nu har Gud låtit mig få se dina barn också!«

12Josef lyfte ner dem ur Israels knä och bugade sig till jorden. 13Sedan tog Josef Efraim i sin högra hand, så att Israel fick honom till vänster, och Manasse i sin vänstra hand, så att Israel fick honom till höger, och förde fram dem till Israel. 14Men Israel sträckte ut sin högra hand och lade den på Efraims huvud, fastän han var den yngre, och sin vänstra hand lade han på Manasses huvud. Han korsade alltså sina händer. Men Manasse var den förstfödde.

15Israel välsignade dem och sade:

»Den Gud som mina fäder höll sig till,

Abraham och Isak,

den Gud som har varit min herde

från min första stund till denna dag,

16den ängel som löst mig från allt ont,

han må välsigna dessa barn.

Genom dem skall mitt namn leva vidare,

mitt och mina fäders, Abrahams och Isaks.

Må de föröka sig och bli talrika på jorden.«

17Josef ogillade att hans far lade sin högra hand på Efraims huvud och grep därför tag i faderns hand för att flytta den från Efraims huvud till Manasses. 18»Inte så, far«, sade Josef. »Det här är den förstfödde, lägg din högra hand på hans huvud.« 19Men det ville inte hans far utan sade: »Jag vet, min son, jag vet. Också han skall bli till ett folk, också han skall bli stor. Men hans yngre bror skall bli större än han, och av hans ättlingar skall bli stora folk.«

20Den dagen välsignade han dem och sade: »När israeliterna välsignar skall de bruka era namn och säga: Må Gud göra dig sådan som Efraim och Manasse!« — Han satte alltså Efraim före Manasse.

21Israel sade till Josef: »Jag skall snart dö, men Gud skall vara med er och föra er tillbaka till era fäders land. 22Jag ger dig nu, utöver vad dina bröder får, en bergsrygg som jag tagit från amoreerna med svärd och båge.«

49

Jakobs sista ord till sina söner

491Jakob kallade till sig sina söner och sade:

»Samlas här, jag vill förkunna

vad som händer er i kommande dagar.

2Kom hit och lyssna, Jakobs söner,

lyssna på Israel, er fader.

3Ruben, du är min förstfödde,

min mannakrafts första frukt,

den främste i ära, den främste i styrka.

4Du är som ett svallande vatten.

Du skall inte mer vara den främste,

ty du intog din faders säng,

du vanhelgade min bädd.

5Simon och Levi är bröder,

deras svärd är våldets verktyg.

6Jag skyr deras sällskap

och vill inte vara i lag med dem.

I sin vrede dräpte de män,

i övermod stympade de oxar.

7Förbannad deras otyglade vrede,

deras skoningslösa raseri.

Jag skall sprida dem i Jakob,

skingra dem över Israel.

8Juda, dig prisar dina bröder,

du slår dina fiender på flykten.

Din faders söner bugar sig för dig.

9Ett ungt lejon är Juda.

Du reser dig upp från ditt byte, min son.

Han lägger sig ner och vilar som ett lejon,

ett lejon som ingen vågar störa.

10Spiran skall förbli hos Juda,

härskarstaven i hans hand.

En gång skall han motta tribut

och folken tvingas till lydnad.

11Han binder sin åsna vid vinstocken,

sitt åsneföl vid rankan.

Han tvättar sin dräkt i vin,

sin klädnad i druvornas blod.

12Hans ögon är mörkare än vin,

hans tänder vitare än mjölk.

13Sebulon bor vid havets kust,

vid kusten där skepp lägger till,

ända bort emot Sidon.

14Isaskar är en stark åsna

som lagt sig till vila i fållan.

15Han fann det gott att komma till ro

och såg att landet var ljuvligt.

Då böjde han nacken under bördan

och blev en ofri dagsverkare.

16Dans folk är lika starkt

som någon annan stam i Israel.

17Dan är en orm vid vägen,

en huggorm vid stigen

som hugger hästen i hasen,

så att ryttaren faller baklänges.

18På din hjälp hoppas jag, Herre!

19Gad överfalls av rövarband,

själv faller han dem i ryggen.

20Asher mättas av feta rätter,

han bjuder på kunglig spis.

21Naftali är en hind som rör sig i frihet

och föder vackra kalvar.

22Ett ungt fruktträd är Josef,

ett ungt fruktträd vid källan,

grenarna klättrar upp efter muren.

23Skyttar ansätter honom,

bågskyttar går till anfall,

24men han håller stadigt sin båge,

och smidigt rör sig hans hand.

Jakobs Mäktige, Herden, Israels Sten,

25din faders Gud, han skall hjälpa dig,

Gud den Väldige, han skall välsigna dig

med välsignelser från himlen därovan,

välsignelser från djupet som vilar därnedan,

med välsignelser från bröst och sköte,

26välsignelser från ax och blomma,

välsignelser från de uråldriga bergen,

lycka från de eviga höjderna.

Må detta strömma över Josefs huvud,

över hjässan på fursten bland bröder.

27Benjamin är en rovgirig varg,

på morgonen förtär han sitt rov,

mot kvällen fördelar han sitt byte.«

28Detta är alla Israels tolv stammar, och detta är vad deras far talade till dem. Han välsignade dem och gav var och en av dem den välsignelse som tillkom honom.

Jakobs död och begravning

29Sedan befallde han dem: »När jag nu förenas med mina fäder skall ni begrava mig hos dem i grottan på hettiten Efrons fält, 30grottan på fältet i Makpela utanför Mamre i Kanaan, det fält som Abraham köpte som gravplats av hettiten Efron. 31Där begravdes Abraham och hans hustru Sara, där begravdes Isak och hans hustru Rebecka, och där begravde jag Lea.« — 32Fältet med grottan förvärvades från hettiterna.

33När Jakob hade sagt detta till sina söner drog han upp fötterna i sängen. Så dog han och förenades med sina fäder.