Bibel 2000 (B2000)
46

Jakob beger sig till Egypten

461Israel bröt nu upp med allt han ägde och kom till Beer Sheva. Där offrade han slaktoffer åt sin far Isaks Gud. 2I en uppenbarelse om natten talade Gud till Israel: »Jakob, Jakob!« Han svarade: »Här är jag.« 3Och Gud sade: »Jag är Gud, din fars Gud. Var inte rädd att fara till Egypten, ty där skall jag göra dig till ett stort folk. 4Jag skall själv fara till Egypten tillsammans med dig, och jag skall själv föra dig därifrån. Och Josef skall bli den som sluter dina ögon.« 5Så lämnade Jakob Beer Sheva.

Israels söner lät sin far Jakob och sina barn och kvinnor stiga upp i vagnarna som farao hade skickat för att hämta honom. 6De tog med sig sin boskap och ägodelarna de hade förvärvat i Kanaan, och så kom de till Egypten, Jakob och hela hans släkt. 7Sina söner och sonsöner, sina döttrar och sondöttrar, ja, hela sin släkt förde han med sig till Egypten.

Jakobs släkt

8Detta är namnen på israeliterna som kom till Egypten, Jakob och hans söner. Jakobs förstfödde var Ruben. 9Rubens söner var Henok, Pallu, Hesron och Karmi. 10Simons söner var Jemuel, Jamin, Ohad, Jakin, Sochar och Saul, kanaaneiskans son. 11Levis söner var Gershon, Kehat och Merari. 12Judas söner var Er, Onan, Shela, Peres och Serach, men Er och Onan dog i Kanaan. Peres söner var Hesron och Hamul. 13Isaskars söner var Tola, Puva, Jashuv och Shimron. 14Sebulons söner var Sered, Elon och Jachleel. 15Detta var Leas söner som hon födde åt Jakob i Paddan Aram. Därtill kom dottern Dina. Söner och döttrar var sammanlagt trettiotre personer.

16Gads söner var Sifjon, Haggi, Shuni, Esbon, Eri, Arodi och Areli. 17Ashers söner var Jimna, Jishva, Jishvi och Beria. Deras syster hette Serach. Berias söner var Hever och Malkiel. 18Detta var sönerna till Silpa, som Laban hade gett åt sin dotter Lea. Hon födde dessa åt Jakob. Det var sammanlagt sexton personer.

19Jakobs hustru Rakels söner var Josef och Benjamin. 20Josef hade i Egypten fått sönerna Manasse och Efraim med Asenat, dotter till Poti Fera, prästen i On. 21Benjamins söner var Bela, Beker, Ashbel, Gera, Naaman, Achiram, Shufam, Hufam och Ard. 22Detta var Rakels söner som hon födde åt Jakob. Det var sammanlagt fjorton personer.

23Dans son var Hushim. 24Naftalis söner var Jachseel, Guni, Jeser och Shillem. 25Detta var sönerna till Bilha, som Laban hade gett åt sin dotter Rakel. Hon födde dessa åt Jakob. Det var sammanlagt sju personer.

26De som Jakob hade med sig till Egypten och som härstammade från honom, hans sonhustrur alltså oräknade, var sammanlagt sextiosex personer, 27och eftersom de söner Josef fick i Egypten var två, blev det sammanlagt sjuttio personer av Jakobs släkt som kom till Egypten.

Jakob och hans släkt kommer till Egypten

28Israel hade skickat Juda i förväg till Josef, för att få reda på vägen till Goshen. När de kom fram dit 29lät Josef spänna för sin vagn och åkte till Goshen för att möta sin far Israel. När han nu stod inför honom föll han honom om halsen och grät länge. 30Och Israel sade till Josef: »Nu kan jag dö, nu har jag sett dig och vet att du lever.«

31Josef sade till sina bröder och till de andra i sin fars familj: »Jag skall uppsöka farao och underrätta honom om att mina bröder och hela min fars familj har kommit till mig från Kanaan. 32’De är herdar’, skall jag säga, ’de har alltid hållit boskap, och de har med sig sina får och kor och alla sina tillhörigheter.’ 33När sedan farao kallar er till sig och frågar vad ni livnär er på 34skall ni svara: ’Herre, vi har hållit boskap i hela vårt liv, vi liksom våra fäder.’ Då kommer ni att få bo i Goshen. Herdar är nämligen något orent för egypterna.«

47

471Josef kom till farao och underrättade honom om att hans far och hans bröder hade kommit från Kanaan med sina får och kor och allt de ägde och nu var i Goshen. 2Josef hade tagit med sig fem av bröderna och lät dem träda fram inför farao. 3När farao frågade dem vad de livnärde sig på svarade de: »Vi är herdar, herre, vi liksom våra fäder.« 4Sedan sade de till farao: »Vi har kommit för att vara en tid här i landet, vi har inget bete till våra får och getter, eftersom det är så svår missväxt i Kanaan. Vi ber dig, herre: låt oss få bo i Goshen.« 5Farao sade till Josef: »Din far och dina bröder har alltså kommit till dig. 6Hela Egypten ligger öppet för dig. Låt din far och dina bröder bosätta sig i den bästa delen av landet: de får bo i Goshen. Och om du känner några av dem som duktiga karlar, kan du ge dem uppsikten över min boskap.«

7Sedan hämtade Josef sin far Jakob och föreställde honom för farao. Jakob hälsade farao, 8och farao frågade honom om hans ålder. 9»Min vandringstid har varat 130 år«, svarade Jakob. »Få och svåra har mina levnadsår varit, de har inte blivit så många som mina fäders vandringsår.« 10Jakob tog farväl av farao och lämnade honom.

11Josef lät sin far och sina bröder bo i Egypten och gav dem jord där, i den bästa delen av landet, i Ramses, så som farao hade befallt. 12Och Josef sörjde för att hans far och hans bröder och hela hans fars släkt fick livsmedel alltefter familjernas storlek.

Josef gör Egypten till faraos egendom

13På hela jorden var man nu utan bröd, hungersnöden var mycket svår, och både Egypten och Kanaan var nära att förgås av hunger. 14Genom att låta folket köpa säd samlade Josef alla pengar som fanns i Egypten och i Kanaan och förde dem till farao. 15När pengarna hade tagit slut i Egypten och Kanaan kom egypterna till Josef. »Ge oss bröd«, bad de. »Eller måste vi dö här i din åsyn bara för att vi inte har några pengar?« 16Då svarade Josef: »Är pengarna slut, så kom hit med er boskap. Då ger jag er bröd i utbyte.« 17De kom med sin boskap till Josef, och han gav dem bröd i utbyte mot hästarna, fårhjordarna, nötboskapen och åsnorna. Så försörjde han dem det året med bröd i utbyte mot all deras boskap.

18Året gick till ända, och följande år kom de till Josef och sade: »Vi måste säga som det är, herre: pengarna är slut och vår boskap har du redan fått. Det enda vi kan ge dig är våra kroppar och vår jord. 19Eller måste vi dö inför ögonen på dig, vi och vår jord? Ta oss och vår jord i betalning för bröd. Vi och vår jord blir faraos egendom, bara du ger oss utsäde, så att vi kan överleva och inte behöver dö och vår jord slipper ligga öde.« 20Då köpte Josef all jord i Egypten åt farao. Alla egypter sålde sina åkrar, eftersom hungersnöden var så svår. Jorden blev på detta sätt faraos egendom. 21Och överallt i hela Egypten gjorde han människorna till slavar. 22Prästernas jord köpte han dock inte. De hade sitt lagstadgade underhåll från farao, de levde på det underhåll farao gav dem och behövde därför inte sälja sin jord.

23Josef sade till folket: »Nu har jag köpt er och er jord åt farao. Här har ni säd så att ni kan beså jorden. 24När skörden bärgas skall ni ge en femtedel åt farao. Fyra femtedelar får ni behålla till utsäde och till mat åt er och era familjer och alla ni har att försörja.« 25Egypterna sade: »Du har räddat våra liv, herre. Vi är tacksamma att få vara slavar åt farao.« 26Josef gjorde detta till en lag som gäller än i dag för jorden i Egypten: en femtedel till farao. Det var bara prästernas jord som inte blev faraos egendom.

Jakobs sista önskan

27Israeliterna bosatte sig alltså i Goshen i Egypten. Där skaffade de sig jord, och de var fruktsamma och blev mycket talrika. 28Jakob levde sjutton år i Egypten; hans livstid blev 147 år.

29När tiden närmade sig då Israel skulle dö kallade han till sig sin son Josef och sade till honom: »Jag ber dig om en ynnest. Lägg handen mellan mina lår och svär att visa mig din kärlek och trofasthet: begrav mig inte i Egypten. 30När jag har gått till vila hos fäderna, för mig då bort från Egypten och lägg mig i mina fäders grav.« Josef svarade: »Jag skall göra som du har sagt.« — 31»Ge mig din ed«, sade Jakob, och han gav honom sin ed. Sedan knäföll Israel vid sängens huvudgärd.

48

Jakob välsignar Josefs söner

481Efter en tid fick Josef bud att hans far var sjuk. Då tog han med sig sina båda söner Manasse och Efraim, 2och man talade om för Jakob att hans son Josef hade kommit. Israel samlade då sina krafter och satte sig upp i sängen.

3Jakob sade till Josef: »Gud den Väldige uppenbarade sig för mig i Lus i Kanaan. Där välsignade han mig 4och sade till mig: ’Jag skall göra dig fruktsam, så att du förökar dig och blir till många folk. Och jag skall ge dina ättlingar detta land som egendom för all framtid.’ — 5Nu skall de två söner som du har fått i Egypten innan jag kom hit till dig vara mina. Efraim och Manasse skall vara mina, på samma sätt som Ruben och Simon. 6Men de barn du får efter dem skall vara dina: de skall räknas in under sina bröder i det land som blir deras. — 7På färden genom Kanaan, när jag kom från Paddan, dog Rakel från mig, när det ännu var ett stycke kvar till Efrata. Jag begravde henne där, invid vägen till Efrata.« Efrata är det nuvarande Betlehem.

8När Israel fick se Josefs söner frågade han: »Vilka är detta?« 9Josef svarade sin far: »Det är mina söner som Gud har gett mig här.« — »Kom hit med dem till mig«, sade Israel, »så får jag välsigna dem.« 10Israel var skumögd av ålder och såg illa. Josef förde fram dem till honom, och han kysste dem och tog dem i famn. 11Och Israel sade till Josef: »Jag trodde inte att jag skulle få se dig igen, och nu har Gud låtit mig få se dina barn också!«

12Josef lyfte ner dem ur Israels knä och bugade sig till jorden. 13Sedan tog Josef Efraim i sin högra hand, så att Israel fick honom till vänster, och Manasse i sin vänstra hand, så att Israel fick honom till höger, och förde fram dem till Israel. 14Men Israel sträckte ut sin högra hand och lade den på Efraims huvud, fastän han var den yngre, och sin vänstra hand lade han på Manasses huvud. Han korsade alltså sina händer. Men Manasse var den förstfödde.

15Israel välsignade dem och sade:

»Den Gud som mina fäder höll sig till,

Abraham och Isak,

den Gud som har varit min herde

från min första stund till denna dag,

16den ängel som löst mig från allt ont,

han må välsigna dessa barn.

Genom dem skall mitt namn leva vidare,

mitt och mina fäders, Abrahams och Isaks.

Må de föröka sig och bli talrika på jorden.«

17Josef ogillade att hans far lade sin högra hand på Efraims huvud och grep därför tag i faderns hand för att flytta den från Efraims huvud till Manasses. 18»Inte så, far«, sade Josef. »Det här är den förstfödde, lägg din högra hand på hans huvud.« 19Men det ville inte hans far utan sade: »Jag vet, min son, jag vet. Också han skall bli till ett folk, också han skall bli stor. Men hans yngre bror skall bli större än han, och av hans ättlingar skall bli stora folk.«

20Den dagen välsignade han dem och sade: »När israeliterna välsignar skall de bruka era namn och säga: Må Gud göra dig sådan som Efraim och Manasse!« — Han satte alltså Efraim före Manasse.

21Israel sade till Josef: »Jag skall snart dö, men Gud skall vara med er och föra er tillbaka till era fäders land. 22Jag ger dig nu, utöver vad dina bröder får, en bergsrygg som jag tagit från amoreerna med svärd och båge.«