Bibel 2000 (B2000)
45

Josef ger sig till känna för sina bröder

451Nu kunde Josef inte längre behärska sina känslor inför hovmännen. »Låt alla gå ut härifrån«, ropade han, och ingen av dem var kvar hos honom då han gav sig till känna för sina bröder. 2Och Josef brast i gråt. Han grät så högt att egypterna hörde det, och faraos hov fick veta vad som hänt. 3Josef sade till sina bröder: »Jag är Josef. Lever min far?« Hans bröder kunde inte svara honom, så förskräckta blev de. 4Då sade Josef till bröderna: »Kom fram hit.« De gick fram till honom, och Josef sade: »Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten. 5Men var inte bedrövade för att ni sålde mig hit och förebrå er ingenting. Det var för att rädda liv som Gud skickade mig hit före er. 6I två år har det nu varit hungersnöd i landet, och det kommer fem år till då man varken skall plöja eller skörda. 7Gud skickade mig före er för att trygga er fortlevnad på jorden och för att bevara er vid liv och rädda många. 8Det är alltså inte ni som har skickat mig hit, utan Gud, och han har gjort mig till faraos främste rådgivare, till ledare för hans förvaltning och styresman över hela Egypten.

9Skynda er tillbaka till min far och säg till honom: Så säger din son Josef: Gud har gjort mig till herre över hela Egypten. Kom hit till mig utan dröjsmål. 10Du skall få bo i Goshen, där du är nära mig, du själv med dina barn och barnbarn, dina får och dina kor och allt du äger. 11Där skall jag sörja för dig, ty ännu återstår fem år av hungersnöd. Du skall inte lida någon brist, varken du eller din familj eller någon av dem som tillhör dig. — 12Ni ser ju själva, både min bror Benjamin och ni andra, att det verkligen är jag som talar till er. 13Berätta för min far om vilken ställning jag har i Egypten och om allt ni har sett, och hämta honom hit så fort ni kan.«

14Han föll sin bror Benjamin om halsen och grät, och Benjamin grät i hans famn. 15Josef kysste alla sina bröder, tog dem i famn och grät. Sedan talade han och bröderna med varandra.

Bröderna återvänder till sin far

16I faraos palats hade man fått höra att Josefs bröder kommit, och det gladde farao och hans hovmän. 17Farao uppmanade Josef att säga till sina bröder: »Så här skall ni göra: lasta era djur och far hem till Kanaan 18och hämta er far och era familjer och kom sedan till mig. Jag skall ge er det bästa Egypten har att bjuda, och ni skall få njuta av landets rikedomar. — 19Du skall befalla dem: Så här skall ni göra: ta med er vagnar från Egypten för era barn och kvinnor, och hämta er far och kom. 20Bry er inte om era tillhörigheter, ni skall få det allra bästa Egypten har att bjuda.«

21Israels söner gjorde så. Josef gav dem vagnar enligt faraos befallning, och han gav dem mat för resan. 22Åt var och en av dem gav han en högtidsdräkt, men åt Benjamin gav han 300 siklar silver och fem högtidsdräkter. 23Till sin far skickade han följande: tio åsnor lastade med det bästa Egypten kunde bjuda och tio åsneston med spannmål, bröd och andra förnödenheter som hans far skulle ha på resan. 24Så tog Josef farväl av sina bröder, och när de gav sig av sade han till dem: »Bli inte ovänner på vägen!«

25De lämnade Egypten och kom tillbaka till Kanaan, till sin far Jakob. 26Där berättade de för honom: »Josef lever, och han är styresman över hela Egypten.« Jakob blev förstummad, han kunde inte tro dem. 27Men när de talade om för sin far allt som Josef hade sagt till dem och när han dessutom såg vagnarna som Josef hade skickat för att hämta honom, levde han upp. 28»Det är nog«, sade Israel. »Min son Josef lever. Jag måste fara, så att jag får se honom innan jag dör.«