Bibel 2000 (B2000)
43

Brödernas andra resa till Egypten

431Men hungersnöden var svår i landet, 2och när de hade gjort slut på säden de fört hem från Egypten sade deras far till dem: »Res dit igen och köp litet brödsäd åt oss.« 3Juda svarade honom: »Mannen sade klart och tydligt att vi inte fick visa oss för honom om vi inte hade vår bror med oss. 4Om du nu låter vår bror följa med oss, så far vi ner och köper brödsäd åt dig. 5Men om du inte låter honom följa med, vill vi inte fara, för mannen sade till oss: Visa er inte för mig om ni inte har er bror med er!« 6Då sade Israel: »Varför skulle ni ställa till det så för mig och tala om för mannen att ni har en bror till?« 7De svarade: »Han förhörde sig noga om oss och vår släkt och frågade: Lever er far ännu? Har ni någon bror? Och vi talade om för honom hur det var. Inte kunde vi veta att han skulle säga: För hit er bror!« 8Juda sade till sin far Israel: »Låt pojken följa med mig, och låt oss genast komma i väg, så att vi överlever och inte svälter ihjäl, vi och du själv och våra kvinnor och barn. 9Jag tar ansvar för honom, mig kan du ställa till svars: om jag inte har honom med mig tillbaka och överlämnar honom här till dig, så skall jag stå som en brottsling inför dig i alla mina dagar. 10Hade vi bara inte dröjt så här, hade vi redan kunnat vara tillbaka både en och två gånger.«

11Då svarade deras far Israel dem: »Om det nu måste ske, gör då så här. Ta av det bästa vi har i landet och lägg det i säckarna och för med det som gåva åt mannen: lite balsam, lite honung, ladanum och mastix, pistaschnötter och mandlar. 12Och ta dubbelt med pengar, så att ni kan lämna igen det ni fick tillbaka överst i era säckar. Det kan ju ha varit ett misstag. 13Ta så er bror med er och far genast tillbaka. 14Må Gud den Väldige låta er möta barmhärtighet hos mannen, så att han låter både er andre bror och Benjamin följa med tillbaka. Och mister jag mitt barn, så må det ske.«

15Bröderna tog med sig sina gåvor och dubbelt med pengar, och så Benjamin, och gav sig i väg till Egypten. Där fick de företräde hos Josef, 16och då Josef såg att Benjamin var med dem sade han till sin förvaltare: »Ta med männen hem till mig, slakta och gör i ordning en måltid, för de skall äta middagsmålet tillsammans med mig.« 17Han gjorde som Josef hade sagt och tog med sig bröderna till Josefs hus. 18Men de blev rädda när de fördes dit och tänkte: »Det är för pengarnas skull man för oss hit, pengarna som var med tillbaka i våra säckar förra gången. Nu tänker de kasta sig över oss och övermanna oss. Sedan gör de oss till slavar och tar våra åsnor.« 19Vid ingången till huset vände de sig till Josefs förvaltare. 20»Hör på oss, herre«, sade de. »Förra gången vi var här för att köpa brödsäd 21och kom till nattlägret och öppnade våra säckar, fann var och en av oss sina pengar överst i säcken, allt vad han hade betalt. De pengarna har vi nu tagit med oss tillbaka. 22Och vi har med oss mer pengar, som vi kan köpa brödsäd för. Vi vet inte vem som lade pengarna i våra säckar.« — 23»Ni kan vara lugna«, sade han. »Var inte rädda, det är er och er fars Gud som har låtit er finna en skatt i era säckar. Jag fick era pengar.« Och han förde ut Simon till dem.

24Så tog mannen med sig bröderna in i Josefs hus. Han lät sätta fram vatten så att de fick tvätta av sina fötter, och han lät utfodra deras åsnor. 25De ställde i ordning sina gåvor i väntan på att Josef skulle komma vid middagstiden; de hade nämligen fått höra att de skulle äta där.

26När Josef kom hem lämnade de fram gåvorna de haft med sig och bugade sig till jorden för honom. 27Han hälsade dem och frågade: »Hur är det med er gamle far som ni talade om? Lever han ännu?« — 28»Ja«, svarade de, »allt är väl med vår far, din tjänare. Han lever ännu.« Och de föll ner inför honom. 29När han fick se sin bror Benjamin, sin mors son, frågade han: »Är detta er yngste bror som ni talade om?« Sedan sade han: »Gud välsigne dig, min son!« 30Och Josef skyndade ut, eftersom kärleken till brodern överväldigade honom och han var nära att brista i gråt. Han gick in i ett annat rum och grät.

31Sedan tvättade han ansiktet och gick ut igen. Han behärskade sina känslor och befallde att man skulle sätta fram maten. 32Man serverade honom för sig och bröderna för sig och egypterna som åt med honom för sig. Egypterna kan nämligen inte äta tillsammans med hebreer, det skulle vara anstötligt för dem. 33Men bröderna fick sitta mitt emot Josef, i åldersordning från den äldste till den yngste. De såg förundrat på varandra. 34Josef lät servera dem från sitt bord, och Benjamin fick fem gånger så mycket som de andra. Och de drack sig glada tillsammans med honom.

44

Josefs bägare i Benjamins säck

441Josef befallde sedan sin förvaltare: »Fyll männens säckar med säd, så mycket de kan ta med sig, och lägg vars och ens pengar överst i hans säck. 2Och min bägare, silverbägaren, skall du lägga överst i den yngstes säck tillsammans med pengarna han betalade för säden.« Han gjorde som Josef hade sagt. 3Så snart det blev morgon fick bröderna ge sig av med sina åsnor. 4De hade inte hunnit långt från staden när Josef sade till sin förvaltare: »Sätt genast efter männen. När du hinner upp dem skall du säga: Varför har ni lönat gott med ont? 5Det är ju den här som min herre brukar dricka ur och som han också använder när han tyder tecken. Det var skamligt gjort!«

6Förvaltaren hann upp dem och sade detta till dem. 7Bröderna svarade: »Hur kan du säga något sådant, herre? Det skulle aldrig falla oss in att handla på det viset. 8Pengarna vi fann överst i våra säckar tog vi ju med oss tillbaka till dig från Kanaan. Varför skulle vi då stjäla silver eller guld från din herres hus? 9Om man finner den hos någon av oss skall han dö, och vi andra skall bli slavar åt dig.« 10Då sade han: »Nå, det får bli som ni säger. Den som man finner den hos skall bli slav åt mig, men ni andra går fria.« 11Bröderna skyndade sig att lyfta ner sina säckar på marken. Var och en öppnade sin säck, 12och förvaltaren satte i gång att leta, han började hos den äldste och slutade hos den yngste. Och bägaren blev funnen i Benjamins säck. 13Då rev de sönder sina kläder. Sedan de lastat sina åsnor återvände de till staden.

14Så kom Juda och hans bröder till Josefs hus. Josef var fortfarande kvar där, och de kastade sig till marken inför honom. 15Josef sade till dem: »Vad är det ni har gjort? Förstår ni inte att en man som jag kan tyda tecken?« 16Juda svarade: »Vad skall vi säga, herre? Hur skall vi lägga våra ord och hur skall vi kunna hävda vår oskuld? Gud har uppdagat vår skuld, och vi är dina slavar, herre, både han som bägaren blev funnen hos och vi andra.« 17Josef sade: »Det skulle aldrig falla mig in att göra så. Den som bägaren blev funnen hos, han skall bli min slav. Ni andra kan lugnt bege er hem till er far.«

Juda vädjar till Josef

18Juda vände sig till honom och sade: »Lyssna på mig, herre. Låt mig få säga ett ord, och bli inte vred på din tjänare, du som är faraos like. 19Du frågade oss, herre, om vi hade far eller bror. 20Vi svarade dig, herre: Vi har vår gamle far, och han har en son, en ung pojke som han har fått på gamla dagar. Pojkens bror är död. Därför är han ensam kvar efter sin mor, och han är sin fars älsklingsson. — 21Då befallde du oss att föra honom hit till dig, så att du fick se honom. 22Men vi svarade dig, herre, att pojken inte kunde lämna sin far, hans far skulle dö om han lämnade honom. 23Då sade du till oss att om inte vår yngste bror följde med oss hit skulle vi aldrig mer få visa oss för dig. 24Så kom vi hem till vår far, din tjänare, och berättade för honom vad du sagt. 25När sedan vår far sade åt oss att fara tillbaka och köpa litet brödsäd 26svarade vi: Det kan vi inte. Bara om vår yngste bror följer med oss kan vi fara. Vi får inte visa oss för mannen om inte vår yngste bror är med. 27Då sade vår far: Ni vet ju att min hustru födde mig två söner. 28Den ene försvann ifrån mig, och jag förstod att han var ihjälriven. Jag har inte sett honom mer. 29Om ni tar också den här sonen ifrån mig och det händer honom en olycka, så driver ni er gamle far med smärta ner i dödsriket. — 30Om jag kommer hem till min far och vi inte har med oss pojken som han är så fäst vid, 31och han ser att pojken inte är med, så blir det hans död. Vi skulle driva vår gamle far, din tjänare, med sorg ner i dödsriket. 32Herre, jag har lovat min far att ta ansvar för pojken. Jag har sagt att om jag inte har honom med mig tillbaka, så skall jag stå som en brottsling inför min far i alla mina dagar. 33Därför ber jag dig, herre, att du låter mig stanna som slav hos dig i stället för pojken, så att han får fara hem tillsammans med sina bröder. 34Hur skulle jag kunna fara tillbaka till min far utan att ha pojken med mig? Förskona mig från att se den smärta det skulle vålla min far.«

45

Josef ger sig till känna för sina bröder

451Nu kunde Josef inte längre behärska sina känslor inför hovmännen. »Låt alla gå ut härifrån«, ropade han, och ingen av dem var kvar hos honom då han gav sig till känna för sina bröder. 2Och Josef brast i gråt. Han grät så högt att egypterna hörde det, och faraos hov fick veta vad som hänt. 3Josef sade till sina bröder: »Jag är Josef. Lever min far?« Hans bröder kunde inte svara honom, så förskräckta blev de. 4Då sade Josef till bröderna: »Kom fram hit.« De gick fram till honom, och Josef sade: »Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten. 5Men var inte bedrövade för att ni sålde mig hit och förebrå er ingenting. Det var för att rädda liv som Gud skickade mig hit före er. 6I två år har det nu varit hungersnöd i landet, och det kommer fem år till då man varken skall plöja eller skörda. 7Gud skickade mig före er för att trygga er fortlevnad på jorden och för att bevara er vid liv och rädda många. 8Det är alltså inte ni som har skickat mig hit, utan Gud, och han har gjort mig till faraos främste rådgivare, till ledare för hans förvaltning och styresman över hela Egypten.

9Skynda er tillbaka till min far och säg till honom: Så säger din son Josef: Gud har gjort mig till herre över hela Egypten. Kom hit till mig utan dröjsmål. 10Du skall få bo i Goshen, där du är nära mig, du själv med dina barn och barnbarn, dina får och dina kor och allt du äger. 11Där skall jag sörja för dig, ty ännu återstår fem år av hungersnöd. Du skall inte lida någon brist, varken du eller din familj eller någon av dem som tillhör dig. — 12Ni ser ju själva, både min bror Benjamin och ni andra, att det verkligen är jag som talar till er. 13Berätta för min far om vilken ställning jag har i Egypten och om allt ni har sett, och hämta honom hit så fort ni kan.«

14Han föll sin bror Benjamin om halsen och grät, och Benjamin grät i hans famn. 15Josef kysste alla sina bröder, tog dem i famn och grät. Sedan talade han och bröderna med varandra.

Bröderna återvänder till sin far

16I faraos palats hade man fått höra att Josefs bröder kommit, och det gladde farao och hans hovmän. 17Farao uppmanade Josef att säga till sina bröder: »Så här skall ni göra: lasta era djur och far hem till Kanaan 18och hämta er far och era familjer och kom sedan till mig. Jag skall ge er det bästa Egypten har att bjuda, och ni skall få njuta av landets rikedomar. — 19Du skall befalla dem: Så här skall ni göra: ta med er vagnar från Egypten för era barn och kvinnor, och hämta er far och kom. 20Bry er inte om era tillhörigheter, ni skall få det allra bästa Egypten har att bjuda.«

21Israels söner gjorde så. Josef gav dem vagnar enligt faraos befallning, och han gav dem mat för resan. 22Åt var och en av dem gav han en högtidsdräkt, men åt Benjamin gav han 300 siklar silver och fem högtidsdräkter. 23Till sin far skickade han följande: tio åsnor lastade med det bästa Egypten kunde bjuda och tio åsneston med spannmål, bröd och andra förnödenheter som hans far skulle ha på resan. 24Så tog Josef farväl av sina bröder, och när de gav sig av sade han till dem: »Bli inte ovänner på vägen!«

25De lämnade Egypten och kom tillbaka till Kanaan, till sin far Jakob. 26Där berättade de för honom: »Josef lever, och han är styresman över hela Egypten.« Jakob blev förstummad, han kunde inte tro dem. 27Men när de talade om för sin far allt som Josef hade sagt till dem och när han dessutom såg vagnarna som Josef hade skickat för att hämta honom, levde han upp. 28»Det är nog«, sade Israel. »Min son Josef lever. Jag måste fara, så att jag får se honom innan jag dör.«