Bibel 2000 (B2000)
42

Josefs bröder kommer till Egypten

421När Jakob fick veta att det fanns säd i Egypten sade han till sina söner: »Vad väntar ni på? 2Jag har hört att det finns säd nere i Egypten. Far dit och köp åt oss, så att vi överlever och inte svälter ihjäl.« 3Då gav sig tio av Josefs bröder i väg för att köpa spannmål i Egypten. 4Josefs bror Benjamin ville Jakob inte skicka med bröderna, för att han inte skulle råka ut för någon olycka.

5Bland alla andra som kom för att köpa säd kom också Israels söner, ty hungersnöden hade drabbat Kanaan. 6Josef var den som hade makten i Egypten, det var han som sålde säd till alla i landet, och därför kom nu Josefs bröder och bugade sig till jorden för honom. 7När Josef fick se sina bröder kände han igen dem, men han gav sig inte till känna för dem utan frågade bryskt: »Varifrån kommer ni?« — »Från Kanaan för att köpa brödsäd«, svarade de.

8Josef kände igen sina bröder, men de kände inte igen honom. 9Han kom ihåg drömmarna som han hade drömt om dem, och han sade till dem: »Ni är spioner! Ni har kommit för att se var det finns blottor i landets försvar.« — 10»Nej, herre«, svarade de, »dina tjänare har bara kommit för att köpa brödsäd. 11Vi är alla söner till samme man, vi är hederliga människor och inga spioner.« 12Men Josef sade: »Jo, ni har kommit för att se var det finns blottor i landets försvar.« 13De svarade: »Vi var tolv bröder, herre, söner till en och samme man i Kanaan. Men den yngste är kvar hos vår far, och en finns inte mer.« 14Josef sade till dem: »Det är som jag redan har sagt er: ni är spioner. 15Men låt mig sätta er på prov: så sant farao lever, ni slipper inte härifrån förrän er yngste bror kommer hit. 16Skicka en av er att hämta er bror. Ni andra skall hållas fängslade tills det blir prövat om ni har talat sanning. Har ni inte det är ni spioner, så sant farao lever.« 17Sedan satte han dem alla i häkte i tre dagar.

18Den tredje dagen sade Josef till dem: »Om ni gör som jag säger skall ni få leva — jag fruktar Gud. 19Nu skall vi se om ni är hederliga: en av er får stanna kvar i häktet, och ni andra får ge er av med säd till era svältande familjer. 20Sedan tar ni med er yngste bror till mig. Det blir beviset för att ni har talat sanning, och då slipper ni dö.« Och så måste de göra. 21Men bröderna sade till varandra: »Detta är straffet för det vi gjorde mot vår bror. Vi såg hur förtvivlad han var, han bad om förbarmande, men vi lyssnade inte på honom. Därför har vi nu själva drabbats av denna olycka.« 22Ruben svarade dem: »Jag sade ju att ni inte skulle göra pojken illa. Men ni ville inte höra på, och nu kommer vedergällningen för hans blod.« 23De visste inte att Josef förstod vad de sade, eftersom han hade talat med dem genom tolk. 24Nu vände han sig bort och gick ut och grät. Sedan kom han tillbaka och talade till dem. Han skilde Simon från de andra och lät fängsla honom inför ögonen på dem.

25Sedan befallde Josef att man skulle fylla deras säckar med spannmål och lägga tillbaka vars och ens pengar i hans säck och att man skulle ge dem mat för resan. Så gjorde man också, 26och bröderna lastade säden på sina åsnor och gav sig i väg. 27Men när en av dem öppnade sin säck vid nattlägret för att utfodra sin åsna fick han se sina pengar överst i säcken. 28»Jag har fått mina pengar tillbaka«, ropade han till bröderna, »titta, här ligger de i min säck!« De blev alldeles utom sig, de såg skräckslagna på varandra och sade: »Vad är det Gud har gjort mot oss?«

29Så kom de hem till sin far Jakob i Kanaan och berättade för honom allt vad de hade varit med om: 30»Han som är landets herre talade bryskt till oss och behandlade oss som spioner. 31Men vi sade till honom: Vi är hederliga människor och inga spioner. 32Vi var tolv bröder, söner till samme far, men en finns inte mer, och den yngste är nu hos vår far i Kanaan. 33Då sade han som är landets herre: Nu skall jag ta reda på om ni är hederliga. Lämna kvar en av er hos mig och ta med er säden till era svältande familjer och ge er av. 34Sedan skall ni föra hit er yngste bror till mig, så att jag får förvissa mig om att ni inte är spioner utan hederliga människor. Då får ni tillbaka er bror och kan röra er fritt i landet.«

35När de sedan tömde sina säckar hittade var och en sin penningpung i säcken. Både de och deras far blev förfärade när de fick syn på penningpungarna. 36Deras far Jakob sade till dem: »Ni gör mig barnlös! Josef finns inte mer, Simon finns inte mer, och nu vill ni ta Benjamin. Det är mig det går ut över, alltsammans!« 37Då sade Ruben till sin far: »Du får döda mina båda söner om jag inte har honom med mig tillbaka till dig. Anförtro honom åt mig, jag skall föra honom tillbaka till dig.« 38Men han svarade: »Min son får inte följa med er. Hans bror är död och han är ensam kvar. Skulle en olycka hända honom på er resa, då driver ni er gamle far med sorg ner i dödsriket.«

43

Brödernas andra resa till Egypten

431Men hungersnöden var svår i landet, 2och när de hade gjort slut på säden de fört hem från Egypten sade deras far till dem: »Res dit igen och köp litet brödsäd åt oss.« 3Juda svarade honom: »Mannen sade klart och tydligt att vi inte fick visa oss för honom om vi inte hade vår bror med oss. 4Om du nu låter vår bror följa med oss, så far vi ner och köper brödsäd åt dig. 5Men om du inte låter honom följa med, vill vi inte fara, för mannen sade till oss: Visa er inte för mig om ni inte har er bror med er!« 6Då sade Israel: »Varför skulle ni ställa till det så för mig och tala om för mannen att ni har en bror till?« 7De svarade: »Han förhörde sig noga om oss och vår släkt och frågade: Lever er far ännu? Har ni någon bror? Och vi talade om för honom hur det var. Inte kunde vi veta att han skulle säga: För hit er bror!« 8Juda sade till sin far Israel: »Låt pojken följa med mig, och låt oss genast komma i väg, så att vi överlever och inte svälter ihjäl, vi och du själv och våra kvinnor och barn. 9Jag tar ansvar för honom, mig kan du ställa till svars: om jag inte har honom med mig tillbaka och överlämnar honom här till dig, så skall jag stå som en brottsling inför dig i alla mina dagar. 10Hade vi bara inte dröjt så här, hade vi redan kunnat vara tillbaka både en och två gånger.«

11Då svarade deras far Israel dem: »Om det nu måste ske, gör då så här. Ta av det bästa vi har i landet och lägg det i säckarna och för med det som gåva åt mannen: lite balsam, lite honung, ladanum och mastix, pistaschnötter och mandlar. 12Och ta dubbelt med pengar, så att ni kan lämna igen det ni fick tillbaka överst i era säckar. Det kan ju ha varit ett misstag. 13Ta så er bror med er och far genast tillbaka. 14Må Gud den Väldige låta er möta barmhärtighet hos mannen, så att han låter både er andre bror och Benjamin följa med tillbaka. Och mister jag mitt barn, så må det ske.«

15Bröderna tog med sig sina gåvor och dubbelt med pengar, och så Benjamin, och gav sig i väg till Egypten. Där fick de företräde hos Josef, 16och då Josef såg att Benjamin var med dem sade han till sin förvaltare: »Ta med männen hem till mig, slakta och gör i ordning en måltid, för de skall äta middagsmålet tillsammans med mig.« 17Han gjorde som Josef hade sagt och tog med sig bröderna till Josefs hus. 18Men de blev rädda när de fördes dit och tänkte: »Det är för pengarnas skull man för oss hit, pengarna som var med tillbaka i våra säckar förra gången. Nu tänker de kasta sig över oss och övermanna oss. Sedan gör de oss till slavar och tar våra åsnor.« 19Vid ingången till huset vände de sig till Josefs förvaltare. 20»Hör på oss, herre«, sade de. »Förra gången vi var här för att köpa brödsäd 21och kom till nattlägret och öppnade våra säckar, fann var och en av oss sina pengar överst i säcken, allt vad han hade betalt. De pengarna har vi nu tagit med oss tillbaka. 22Och vi har med oss mer pengar, som vi kan köpa brödsäd för. Vi vet inte vem som lade pengarna i våra säckar.« — 23»Ni kan vara lugna«, sade han. »Var inte rädda, det är er och er fars Gud som har låtit er finna en skatt i era säckar. Jag fick era pengar.« Och han förde ut Simon till dem.

24Så tog mannen med sig bröderna in i Josefs hus. Han lät sätta fram vatten så att de fick tvätta av sina fötter, och han lät utfodra deras åsnor. 25De ställde i ordning sina gåvor i väntan på att Josef skulle komma vid middagstiden; de hade nämligen fått höra att de skulle äta där.

26När Josef kom hem lämnade de fram gåvorna de haft med sig och bugade sig till jorden för honom. 27Han hälsade dem och frågade: »Hur är det med er gamle far som ni talade om? Lever han ännu?« — 28»Ja«, svarade de, »allt är väl med vår far, din tjänare. Han lever ännu.« Och de föll ner inför honom. 29När han fick se sin bror Benjamin, sin mors son, frågade han: »Är detta er yngste bror som ni talade om?« Sedan sade han: »Gud välsigne dig, min son!« 30Och Josef skyndade ut, eftersom kärleken till brodern överväldigade honom och han var nära att brista i gråt. Han gick in i ett annat rum och grät.

31Sedan tvättade han ansiktet och gick ut igen. Han behärskade sina känslor och befallde att man skulle sätta fram maten. 32Man serverade honom för sig och bröderna för sig och egypterna som åt med honom för sig. Egypterna kan nämligen inte äta tillsammans med hebreer, det skulle vara anstötligt för dem. 33Men bröderna fick sitta mitt emot Josef, i åldersordning från den äldste till den yngste. De såg förundrat på varandra. 34Josef lät servera dem från sitt bord, och Benjamin fick fem gånger så mycket som de andra. Och de drack sig glada tillsammans med honom.

44

Josefs bägare i Benjamins säck

441Josef befallde sedan sin förvaltare: »Fyll männens säckar med säd, så mycket de kan ta med sig, och lägg vars och ens pengar överst i hans säck. 2Och min bägare, silverbägaren, skall du lägga överst i den yngstes säck tillsammans med pengarna han betalade för säden.« Han gjorde som Josef hade sagt. 3Så snart det blev morgon fick bröderna ge sig av med sina åsnor. 4De hade inte hunnit långt från staden när Josef sade till sin förvaltare: »Sätt genast efter männen. När du hinner upp dem skall du säga: Varför har ni lönat gott med ont? 5Det är ju den här som min herre brukar dricka ur och som han också använder när han tyder tecken. Det var skamligt gjort!«

6Förvaltaren hann upp dem och sade detta till dem. 7Bröderna svarade: »Hur kan du säga något sådant, herre? Det skulle aldrig falla oss in att handla på det viset. 8Pengarna vi fann överst i våra säckar tog vi ju med oss tillbaka till dig från Kanaan. Varför skulle vi då stjäla silver eller guld från din herres hus? 9Om man finner den hos någon av oss skall han dö, och vi andra skall bli slavar åt dig.« 10Då sade han: »Nå, det får bli som ni säger. Den som man finner den hos skall bli slav åt mig, men ni andra går fria.« 11Bröderna skyndade sig att lyfta ner sina säckar på marken. Var och en öppnade sin säck, 12och förvaltaren satte i gång att leta, han började hos den äldste och slutade hos den yngste. Och bägaren blev funnen i Benjamins säck. 13Då rev de sönder sina kläder. Sedan de lastat sina åsnor återvände de till staden.

14Så kom Juda och hans bröder till Josefs hus. Josef var fortfarande kvar där, och de kastade sig till marken inför honom. 15Josef sade till dem: »Vad är det ni har gjort? Förstår ni inte att en man som jag kan tyda tecken?« 16Juda svarade: »Vad skall vi säga, herre? Hur skall vi lägga våra ord och hur skall vi kunna hävda vår oskuld? Gud har uppdagat vår skuld, och vi är dina slavar, herre, både han som bägaren blev funnen hos och vi andra.« 17Josef sade: »Det skulle aldrig falla mig in att göra så. Den som bägaren blev funnen hos, han skall bli min slav. Ni andra kan lugnt bege er hem till er far.«

Juda vädjar till Josef

18Juda vände sig till honom och sade: »Lyssna på mig, herre. Låt mig få säga ett ord, och bli inte vred på din tjänare, du som är faraos like. 19Du frågade oss, herre, om vi hade far eller bror. 20Vi svarade dig, herre: Vi har vår gamle far, och han har en son, en ung pojke som han har fått på gamla dagar. Pojkens bror är död. Därför är han ensam kvar efter sin mor, och han är sin fars älsklingsson. — 21Då befallde du oss att föra honom hit till dig, så att du fick se honom. 22Men vi svarade dig, herre, att pojken inte kunde lämna sin far, hans far skulle dö om han lämnade honom. 23Då sade du till oss att om inte vår yngste bror följde med oss hit skulle vi aldrig mer få visa oss för dig. 24Så kom vi hem till vår far, din tjänare, och berättade för honom vad du sagt. 25När sedan vår far sade åt oss att fara tillbaka och köpa litet brödsäd 26svarade vi: Det kan vi inte. Bara om vår yngste bror följer med oss kan vi fara. Vi får inte visa oss för mannen om inte vår yngste bror är med. 27Då sade vår far: Ni vet ju att min hustru födde mig två söner. 28Den ene försvann ifrån mig, och jag förstod att han var ihjälriven. Jag har inte sett honom mer. 29Om ni tar också den här sonen ifrån mig och det händer honom en olycka, så driver ni er gamle far med smärta ner i dödsriket. — 30Om jag kommer hem till min far och vi inte har med oss pojken som han är så fäst vid, 31och han ser att pojken inte är med, så blir det hans död. Vi skulle driva vår gamle far, din tjänare, med sorg ner i dödsriket. 32Herre, jag har lovat min far att ta ansvar för pojken. Jag har sagt att om jag inte har honom med mig tillbaka, så skall jag stå som en brottsling inför min far i alla mina dagar. 33Därför ber jag dig, herre, att du låter mig stanna som slav hos dig i stället för pojken, så att han får fara hem tillsammans med sina bröder. 34Hur skulle jag kunna fara tillbaka till min far utan att ha pojken med mig? Förskona mig från att se den smärta det skulle vålla min far.«