Bibel 2000 (B2000)
41

Josef tyder faraos drömmar

411Två år därefter hade farao en dröm: han stod vid Nilen, 2och upp ur floden kom sju vackra och feta kor och började beta i strandgräset. 3Efter dem kom sju andra kor upp ur Nilen, fula och magra, och de ställde sig på stranden bredvid de andra korna. 4Och de fula och magra korna åt upp de sju vackra och feta. Sedan vaknade farao. 5Men han somnade om och hade en ny dröm. Han såg sju ax komma upp på samma strå, välmatade och fina. 6Efter dem såg han sju andra ax skjuta upp, tunna och svedda av östanvinden. 7Och de tunna axen slukade de sju välmatade och fulla axen. Sedan vaknade farao och förstod att han hade drömt.

8På morgonen var farao fylld av oro och skickade bud efter alla siarpräster och visa män i Egypten. Farao berättade sina drömmar för dem, men ingen kunde tyda dem åt honom. 9Då tog förste munskänken till orda: »Nu måste jag påminna om mina försyndelser. 10En gång hade farao blivit vred på sina tjänare och låtit sätta mig i häkte hos befälhavaren för livgardet, mig och förste bagaren. 11Där hade vi under samma natt var sin dröm, han och jag, och våra drömmar hade var sin särskilda tydning. 12Hos oss hade vi en ung hebré som var slav hos gardesbefälhavaren. Vi berättade våra drömmar för honom, och han tydde dem för oss, varje dröm för sig. 13Och så som han hade uttytt för oss, så blev det: jag fick tillbaka min ställning och den andre blev upphängd.«

14Då lät farao skicka efter Josef, och man skyndade sig att hämta honom från fängelset. Josef fick raka sig och byta kläder, och så kom han inför farao. 15Farao sade till Josef: »Jag har haft en dröm, men det finns ingen som kan tyda den. Nu har jag fått veta att du kan tyda de drömmar som du får höra.« 16Josef svarade farao: »Inte jag! Men Gud skall ge farao ett lyckosamt svar.«

17Då sade farao till Josef: »Jag drömde att jag stod på Nilstranden. 18Upp ur floden kom då sju feta och fina kor och började beta i strandgräset. 19Efter dem kom sju andra kor upp, så eländiga och fula och magra att jag aldrig sett så fula kor i hela Egypten. 20Och de magra och fula korna åt upp de sju första, de feta. 21Men när de hade fått dem i sig märktes det inte på dem, de var lika fula som förut. Så vaknade jag. 22Sedan drömde jag att jag såg sju ax komma upp på samma strå, fullmatade och fina. 23Efter dem såg jag sju andra ax skjuta upp, torra och tunna och svedda av östanvinden. 24Och de tunna axen slukade de sju fulla axen. — Jag har berättat detta för siarprästerna, men ingen kan förklara det för mig.«

25Josef sade till farao: »Faraos drömmar är en och samma dröm. Gud har talat om för farao vad han tänker göra. 26De sju feta korna betyder sju år, de sju fulla axen betyder också sju år: det är en och samma dröm. 27De sju magra och fula korna som kom upp efter dem betyder sju år, liksom de sju axen som var tunna och svedda av östanvinden. Det skall bli sju hungerår. 28Det är som jag redan har sagt farao: Gud har visat farao vad han tänker göra. 29Det skall komma sju år med stort överflöd i hela Egypten. 30Men efter dem kommer sju hungerår, så svåra att man inte skall minnas något av överflödet som var i Egypten. Hungersnöden kommer att föröda landet, 31och det skall inte finnas några spår av det överflöd som fanns där, ty den hungersnöd som kommer blir mycket svår. 32Att farao drömde två gånger betyder att Gud har fattat ett fast beslut och att han snart skall sätta det i verket.

33Därför bör farao nu se sig om efter en klok och förståndig man att göra till styresman över Egypten. 34Farao bör gripa in och tillsätta fogdar i landet och kräva in en femtedel av skördarna i Egypten under de sju överflödsåren. 35Under de kommande goda åren skall fogdarna samla in livsmedel: i städerna skall de lägga upp spannmålsförråd som står till faraos förfogande, och de skall hålla lagren under bevakning. 36På det viset får Egypten ett förråd av livsmedel för de sju hungeråren som kommer över landet, så att det inte dukar under för hungersnöden.«

Josef styresman över Egypten

37Farao och hela hans hov fann förslaget gott, 38och farao sade till sina hovmän: »Finns det någon som äger Guds ande så som han?« 39Sedan sade han till Josef: »Eftersom Gud har låtit dig få veta allt detta, kan ingen vara så klok och förståndig som du. 40Du skall förvalta de kungliga egendomarna, och hela mitt folk skall rätta sig efter dina befallningar. Tronen skall vara mitt enda företräde framför dig.«

41Farao sade till Josef: »Härmed gör jag dig till styresman över hela Egypten.« 42Och farao drog av sig sin sigillring och satte den på Josefs finger, han klädde honom i kläder av fint linne och hängde en guldkedja om hans hals. 43Han lät honom åka i den näst förnämsta vagnen, och framför honom ropade man: »Avrek!« Så gjorde farao honom till styresman över hela Egypten. 44Och farao sade till Josef: »Jag är farao, men utan din befallning skall ingen i hela Egypten lyfta hand eller fot.« 45Farao gav Josef namnet Safenat Paneach och gav honom till hustru Asenat, dotter till Poti Fera, prästen i On. — 46Josef var 30 år när han stod inför farao, kungen av Egypten.

Josef lämnade farao och företog en resa genom hela Egypten. 47Under de sju överflödsåren gav landet rika skördar, 48och under dessa sju år av överflöd i Egypten lät Josef samla in alla livsmedel och lagra dem i städerna: i varje stad lagrades de grödor som vuxit på åkrarna runt omkring. 49Josef lade upp förråd av spannmål i stor mängd, den var som havets sand. Till sist fick man sluta räkna, det gick inte att hålla räkning längre.

50Innan det första hungeråret kom fick Josef två söner med Asenat, dotter till Poti Fera, prästen i On. 51Den förstfödde gav Josef namnet Manasse, »ty«, sade han, »Gud har fått mig att glömma både mina olyckor och min släkt«. 52Den andre sonen gav han namnet Efraim, »ty«, sade han, »Gud har gett mig livsfrukt i mina vedermödors land«.

53När de sju överflödsåren i Egypten var förbi 54började de sju hungeråren, så som Josef hade förutsagt. Alla länder drabbades av hungersnöd, men överallt i Egypten hade man bröd. 55När man började känna av hungersnöden över hela Egypten och folket ropade till farao efter bröd svarade han: »Gå till Josef och gör som han säger.« 56Då nu hungersnöden hade drabbat hela landet öppnade Josef alla spannmålsförråden och sålde säd till egypterna, eftersom hungersnöden var svår i Egypten. 57Och från hela jorden kom man till Egypten för att köpa säd av Josef, ty det var svår hungersnöd överallt.

42

Josefs bröder kommer till Egypten

421När Jakob fick veta att det fanns säd i Egypten sade han till sina söner: »Vad väntar ni på? 2Jag har hört att det finns säd nere i Egypten. Far dit och köp åt oss, så att vi överlever och inte svälter ihjäl.« 3Då gav sig tio av Josefs bröder i väg för att köpa spannmål i Egypten. 4Josefs bror Benjamin ville Jakob inte skicka med bröderna, för att han inte skulle råka ut för någon olycka.

5Bland alla andra som kom för att köpa säd kom också Israels söner, ty hungersnöden hade drabbat Kanaan. 6Josef var den som hade makten i Egypten, det var han som sålde säd till alla i landet, och därför kom nu Josefs bröder och bugade sig till jorden för honom. 7När Josef fick se sina bröder kände han igen dem, men han gav sig inte till känna för dem utan frågade bryskt: »Varifrån kommer ni?« — »Från Kanaan för att köpa brödsäd«, svarade de.

8Josef kände igen sina bröder, men de kände inte igen honom. 9Han kom ihåg drömmarna som han hade drömt om dem, och han sade till dem: »Ni är spioner! Ni har kommit för att se var det finns blottor i landets försvar.« — 10»Nej, herre«, svarade de, »dina tjänare har bara kommit för att köpa brödsäd. 11Vi är alla söner till samme man, vi är hederliga människor och inga spioner.« 12Men Josef sade: »Jo, ni har kommit för att se var det finns blottor i landets försvar.« 13De svarade: »Vi var tolv bröder, herre, söner till en och samme man i Kanaan. Men den yngste är kvar hos vår far, och en finns inte mer.« 14Josef sade till dem: »Det är som jag redan har sagt er: ni är spioner. 15Men låt mig sätta er på prov: så sant farao lever, ni slipper inte härifrån förrän er yngste bror kommer hit. 16Skicka en av er att hämta er bror. Ni andra skall hållas fängslade tills det blir prövat om ni har talat sanning. Har ni inte det är ni spioner, så sant farao lever.« 17Sedan satte han dem alla i häkte i tre dagar.

18Den tredje dagen sade Josef till dem: »Om ni gör som jag säger skall ni få leva — jag fruktar Gud. 19Nu skall vi se om ni är hederliga: en av er får stanna kvar i häktet, och ni andra får ge er av med säd till era svältande familjer. 20Sedan tar ni med er yngste bror till mig. Det blir beviset för att ni har talat sanning, och då slipper ni dö.« Och så måste de göra. 21Men bröderna sade till varandra: »Detta är straffet för det vi gjorde mot vår bror. Vi såg hur förtvivlad han var, han bad om förbarmande, men vi lyssnade inte på honom. Därför har vi nu själva drabbats av denna olycka.« 22Ruben svarade dem: »Jag sade ju att ni inte skulle göra pojken illa. Men ni ville inte höra på, och nu kommer vedergällningen för hans blod.« 23De visste inte att Josef förstod vad de sade, eftersom han hade talat med dem genom tolk. 24Nu vände han sig bort och gick ut och grät. Sedan kom han tillbaka och talade till dem. Han skilde Simon från de andra och lät fängsla honom inför ögonen på dem.

25Sedan befallde Josef att man skulle fylla deras säckar med spannmål och lägga tillbaka vars och ens pengar i hans säck och att man skulle ge dem mat för resan. Så gjorde man också, 26och bröderna lastade säden på sina åsnor och gav sig i väg. 27Men när en av dem öppnade sin säck vid nattlägret för att utfodra sin åsna fick han se sina pengar överst i säcken. 28»Jag har fått mina pengar tillbaka«, ropade han till bröderna, »titta, här ligger de i min säck!« De blev alldeles utom sig, de såg skräckslagna på varandra och sade: »Vad är det Gud har gjort mot oss?«

29Så kom de hem till sin far Jakob i Kanaan och berättade för honom allt vad de hade varit med om: 30»Han som är landets herre talade bryskt till oss och behandlade oss som spioner. 31Men vi sade till honom: Vi är hederliga människor och inga spioner. 32Vi var tolv bröder, söner till samme far, men en finns inte mer, och den yngste är nu hos vår far i Kanaan. 33Då sade han som är landets herre: Nu skall jag ta reda på om ni är hederliga. Lämna kvar en av er hos mig och ta med er säden till era svältande familjer och ge er av. 34Sedan skall ni föra hit er yngste bror till mig, så att jag får förvissa mig om att ni inte är spioner utan hederliga människor. Då får ni tillbaka er bror och kan röra er fritt i landet.«

35När de sedan tömde sina säckar hittade var och en sin penningpung i säcken. Både de och deras far blev förfärade när de fick syn på penningpungarna. 36Deras far Jakob sade till dem: »Ni gör mig barnlös! Josef finns inte mer, Simon finns inte mer, och nu vill ni ta Benjamin. Det är mig det går ut över, alltsammans!« 37Då sade Ruben till sin far: »Du får döda mina båda söner om jag inte har honom med mig tillbaka till dig. Anförtro honom åt mig, jag skall föra honom tillbaka till dig.« 38Men han svarade: »Min son får inte följa med er. Hans bror är död och han är ensam kvar. Skulle en olycka hända honom på er resa, då driver ni er gamle far med sorg ner i dödsriket.«

43

Brödernas andra resa till Egypten

431Men hungersnöden var svår i landet, 2och när de hade gjort slut på säden de fört hem från Egypten sade deras far till dem: »Res dit igen och köp litet brödsäd åt oss.« 3Juda svarade honom: »Mannen sade klart och tydligt att vi inte fick visa oss för honom om vi inte hade vår bror med oss. 4Om du nu låter vår bror följa med oss, så far vi ner och köper brödsäd åt dig. 5Men om du inte låter honom följa med, vill vi inte fara, för mannen sade till oss: Visa er inte för mig om ni inte har er bror med er!« 6Då sade Israel: »Varför skulle ni ställa till det så för mig och tala om för mannen att ni har en bror till?« 7De svarade: »Han förhörde sig noga om oss och vår släkt och frågade: Lever er far ännu? Har ni någon bror? Och vi talade om för honom hur det var. Inte kunde vi veta att han skulle säga: För hit er bror!« 8Juda sade till sin far Israel: »Låt pojken följa med mig, och låt oss genast komma i väg, så att vi överlever och inte svälter ihjäl, vi och du själv och våra kvinnor och barn. 9Jag tar ansvar för honom, mig kan du ställa till svars: om jag inte har honom med mig tillbaka och överlämnar honom här till dig, så skall jag stå som en brottsling inför dig i alla mina dagar. 10Hade vi bara inte dröjt så här, hade vi redan kunnat vara tillbaka både en och två gånger.«

11Då svarade deras far Israel dem: »Om det nu måste ske, gör då så här. Ta av det bästa vi har i landet och lägg det i säckarna och för med det som gåva åt mannen: lite balsam, lite honung, ladanum och mastix, pistaschnötter och mandlar. 12Och ta dubbelt med pengar, så att ni kan lämna igen det ni fick tillbaka överst i era säckar. Det kan ju ha varit ett misstag. 13Ta så er bror med er och far genast tillbaka. 14Må Gud den Väldige låta er möta barmhärtighet hos mannen, så att han låter både er andre bror och Benjamin följa med tillbaka. Och mister jag mitt barn, så må det ske.«

15Bröderna tog med sig sina gåvor och dubbelt med pengar, och så Benjamin, och gav sig i väg till Egypten. Där fick de företräde hos Josef, 16och då Josef såg att Benjamin var med dem sade han till sin förvaltare: »Ta med männen hem till mig, slakta och gör i ordning en måltid, för de skall äta middagsmålet tillsammans med mig.« 17Han gjorde som Josef hade sagt och tog med sig bröderna till Josefs hus. 18Men de blev rädda när de fördes dit och tänkte: »Det är för pengarnas skull man för oss hit, pengarna som var med tillbaka i våra säckar förra gången. Nu tänker de kasta sig över oss och övermanna oss. Sedan gör de oss till slavar och tar våra åsnor.« 19Vid ingången till huset vände de sig till Josefs förvaltare. 20»Hör på oss, herre«, sade de. »Förra gången vi var här för att köpa brödsäd 21och kom till nattlägret och öppnade våra säckar, fann var och en av oss sina pengar överst i säcken, allt vad han hade betalt. De pengarna har vi nu tagit med oss tillbaka. 22Och vi har med oss mer pengar, som vi kan köpa brödsäd för. Vi vet inte vem som lade pengarna i våra säckar.« — 23»Ni kan vara lugna«, sade han. »Var inte rädda, det är er och er fars Gud som har låtit er finna en skatt i era säckar. Jag fick era pengar.« Och han förde ut Simon till dem.

24Så tog mannen med sig bröderna in i Josefs hus. Han lät sätta fram vatten så att de fick tvätta av sina fötter, och han lät utfodra deras åsnor. 25De ställde i ordning sina gåvor i väntan på att Josef skulle komma vid middagstiden; de hade nämligen fått höra att de skulle äta där.

26När Josef kom hem lämnade de fram gåvorna de haft med sig och bugade sig till jorden för honom. 27Han hälsade dem och frågade: »Hur är det med er gamle far som ni talade om? Lever han ännu?« — 28»Ja«, svarade de, »allt är väl med vår far, din tjänare. Han lever ännu.« Och de föll ner inför honom. 29När han fick se sin bror Benjamin, sin mors son, frågade han: »Är detta er yngste bror som ni talade om?« Sedan sade han: »Gud välsigne dig, min son!« 30Och Josef skyndade ut, eftersom kärleken till brodern överväldigade honom och han var nära att brista i gråt. Han gick in i ett annat rum och grät.

31Sedan tvättade han ansiktet och gick ut igen. Han behärskade sina känslor och befallde att man skulle sätta fram maten. 32Man serverade honom för sig och bröderna för sig och egypterna som åt med honom för sig. Egypterna kan nämligen inte äta tillsammans med hebreer, det skulle vara anstötligt för dem. 33Men bröderna fick sitta mitt emot Josef, i åldersordning från den äldste till den yngste. De såg förundrat på varandra. 34Josef lät servera dem från sitt bord, och Benjamin fick fem gånger så mycket som de andra. Och de drack sig glada tillsammans med honom.