Bibel 2000 (B2000)
38

Juda och Tamar

381Vid denna tid lämnade Juda sina bröder och slöt sig till en man i Adullam som hette Hira. 2Där mötte han dottern till en kanaané som hette Shua, och henne tog han till hustru. Han låg med henne, 3och hon blev havande och födde en son, som fick namnet Er. 4Hon blev åter havande och födde en son, som hon gav namnet Onan. 5Och hon födde ännu en son, som hon gav namnet Shela; hon befann sig i Kesiv när hon födde honom.

6Juda tog en hustru åt sin förstfödde son Er; hon hette Tamar. 7Men Er, Judas förstfödde, väckte Herrens misshag, och Herren dödade honom. 8Då sade Juda till Onan: »Gå till din brors hustru och gör din svågerplikt mot henne och skaffa avkomma åt din bror.« 9Men Onan visste att barnet inte skulle räknas som hans, och var gång han låg med sin brors hustru lät han sin säd spillas på marken för att slippa skaffa barn åt sin bror. 10Därmed väckte han Herrens misshag, och därför dödade Herren också honom. 11Då sade Juda till sin svärdotter Tamar: »Nu får du bo som änka i din fars hus tills min son Shela blir vuxen.« Han var rädd att också Shela skulle dö, liksom hans bröder. Så flyttade Tamar hem till sin far.

12Tiden gick, och Shuas dotter, Judas hustru, dog. När sorgetiden var över gick Juda en dag tillsammans med sin vän Hira i Adullam upp till Timna för att vara med om fårklippningen. 13När Tamar fick höra att hennes svärfar skulle gå till fårklippningen i Timna 14lade hon av sig änkekläderna, satte på sig en slöja och sminkade sig. Sedan satte hon sig vid porten till Enajim, som ligger på vägen mot Timna. Hon hade förstått att man inte skulle ge henne till hustru åt Shela, fastän han nu var vuxen.

15När Juda fick syn på henne trodde han att det var en prostituerad, eftersom hon var beslöjad. 16Och han gick bort till henne där hon satt vid vägkanten. »Låt mig ligga med dig«, sade han; han visste inte att det var hans svärdotter. Hon sade: »Vad betalar du för det?« 17Juda svarade: »Jag skickar en killing ur min hjord.« — »Då får du ge mig en pant tills du har skickat den«, sade hon. 18»Vad skall du ha i pant?« frågade han. Hon svarade: »Ditt sigill och sigillsnodden och staven du har i handen.« Han gav henne vad hon begärde och låg sedan med henne, och hon blev havande. 19Hon gick därifrån, lade av sig slöjan och tog på sig änkekläderna.

20Juda skickade över killingen med sin vän från Adullam för att få tillbaka panten av kvinnan, men han kunde inte finna henne. 21Han frågade folk på platsen: »Var är den där tempelflickan som håller till vid vägen i Enajim?« De svarade: »Här har inte varit någon tempelflicka.« 22Han kom tillbaka till Juda och berättade att han inte kunnat finna henne och att folket på platsen förnekade att det hade varit någon tempelflicka där. 23Juda sade: »Då får hon väl behålla panten. Bara nu inte detta drar skam över oss. Jag skickade i alla fall den här killingen, fast du inte kunde finna henne.«

24Omkring tre månader senare sade man till Juda: »Din svärdotter Tamar har horat, och nu är hon med barn.« Då sade Juda: »För ut henne, hon skall brännas!« 25Men när hon fördes ut skickade hon bud till sin svärfar och lät säga: »Ägaren till de här sakerna är far till mitt barn. Se efter vems det här är: sigillet, snodden och staven.« 26Juda kände igen dem. »Hon har rätten på sin sida«, sade han, »eftersom jag inte gav henne åt min son Shela.« Men han låg aldrig mer med henne.

27När det var tid för henne att föda visade det sig att hon skulle få tvillingar. 28Vid förlossningen stack först en hand ut. Då tog barnmorskan ett rött band och knöt kring handen. »Han kom först«, sade hon. 29Men han drog tillbaka handen, och hans bror kom fram. Då sade hon: »Så du bryter fram!« Och han fick namnet Peres. 30Därefter kom hans bror, han som hade det röda bandet kring handen, och han fick namnet Serach.

39

Josef hos Potifar

391Josef hade förts ner till Egypten, där Potifar, hovman hos farao och befälhavare för livgardet, en egypter, köpte honom av ismaeliterna, som hade fört honom dit. 2Herren var med Josef och allting lyckades för honom. Han fick göra tjänst hemma hos sin egyptiske husbonde, 3som såg att Herren var med Josef och lät honom lyckas i allt han företog sig. 4Josef vann hans välvilja och blev hans personlige tjänare. Egyptern gav honom ansvaret för sitt hus och lämnade allt han ägde i Josefs vård. 5Från den stund han gett honom ansvaret för sitt hus och för allt han ägde välsignade Herren egypterns hus för Josefs skull. Herrens välsignelse vilade över allt han ägde, både hans hem och hans ägor. 6Han överlät allt han ägde i Josefs vård, och med honom i sin tjänst behövde han inte bekymra sig om annat än maten han skulle äta.

Josef var välväxt och vacker. 7Efter en tid började husbondens hustru kasta sina blickar på honom. »Ligg med mig«, sade hon. 8Men Josef avvisade henne och sade: »Min husbonde har lämnat alla bekymmer i huset åt mig och anförtrott allt han äger i min vård. 9Här i huset har han inte mer att säga till om än jag, han nekar mig ingenting — utom dig, eftersom du är hans hustru. Hur skulle jag då kunna handla så illa och synda mot Gud?« 10Och fast hon dag ut och dag in försökte övertala honom, lyssnade han inte på henne och ville inte ligga med henne och vara henne nära.

11En dag kom han som vanligt in i huset för att sköta sitt arbete, och ingen av husets folk var inne. 12Då högg hon tag i hans mantel och sade: »Ligg med mig!« Men han lämnade manteln i hennes hand och sprang sin väg. 13När hon såg att han lämnade manteln och flydde 14ropade hon på husets folk och sade till dem: »Se bara, han har tagit hit en hebré som vill roa sig på vår bekostnad. Han kom och ville ligga med mig. Men jag skrek så högt jag kunde, 15och när han hörde hur jag ropade och skrek lämnade han kvar sin mantel och sprang sin väg.«

16Hon lät sedan hans mantel ligga kvar tills hans husbonde kom hem. 17Då upprepade hon sin berättelse för honom: »Den hebreiske slaven som du har tagit hit, han kom in till mig och ville roa sig. 18Men jag ropade och skrek, och då lämnade han kvar sin mantel och flydde.« 19När husbonden hörde sin hustru berätta om hur hans slav hade burit sig åt mot henne fylldes han av vrede. 20Husbonden lät gripa honom och sätta honom i det fängelse där kungens fångar hölls inspärrade.

Josef tyder två hovmäns drömmar

Så satt nu Josef i fängelse. 21Men Herren var med honom och lät honom möta barmhärtighet. Han gjorde fängelsechefen vänligt stämd mot honom, 22och denne lät Josef få uppsikt över alla fångarna i fängelset och ha hand om allt som skulle göras där. 23Fängelsechefen behövde inte ha någon tillsyn över det som anförtrotts Josef, eftersom Herren var med honom. Och Herren lät honom lyckas i allt han företog sig.

40

401En tid därefter hände det att den egyptiske kungens munskänk och bagare gjorde sig skyldiga till förseelser mot sin herre, kungen av Egypten. 2Farao blev vred på sina båda hovmän, förste munskänken och förste bagaren, 3och lät sätta dem i häkte hos befälhavaren för livgardet, i det fängelse där Josef satt fången. 4Och gardesbefälhavaren gav Josef i uppdrag att betjäna dem.

Efter en tid i häkte 5hade de båda under samma natt var sin dröm, den egyptiske kungens munskänk och bagare, där de satt i fängelset, och varje dröm krävde sin särskilda tydning. 6När Josef kom in till dem på morgonen såg han att de var betryckta. 7Då frågade han faraos hovmän, som tillsammans med honom själv satt i häkte i hans husbondes hus: »Varför ser ni så dystra ut i dag?« 8De svarade honom: »Vi har drömt, men det finns ingen som kan tyda våra drömmar.« Josef sade: »Att tyda är Guds sak. Berätta nu för mig.«

9Då berättade förste munskänken sin dröm för Josef: »Jag drömde att jag hade en vinstock framför mig. 10Den hade tre rankor, och knappt hade den börjat skjuta skott förrän den stod i full blom, och den bar klasar med mogna druvor. 11Jag höll faraos bägare i handen, och jag plockade druvorna och pressade ut saften i bägaren och räckte den till farao.« 12Josef sade: »Detta är uttydningen: de tre rankorna betyder tre dagar. 13Om tre dagar skall farao upphöja dig och ge dig tillbaka ditt ämbete, och du skall åter få räcka farao hans bägare som förut när du var hans munskänk. 14Men tänk på mig när det går bra för dig och visa att du är min vän genom att påminna farao om mig, så att jag slipper ut härifrån. 15Jag rövades bort från hebreernas land, och här har jag oförskyllt kastats i fängelse.«

16När förste bagaren hörde att Josef gav en så gynnsam uttydning sade han till honom: »Det var likadant i min dröm, jag drömde att jag bar tre brödkorgar på huvudet. 17I den översta korgen låg bakverk till farao av alla de slag. Men fåglarna åt dem ur korgen på mitt huvud.« 18Josef svarade: »Detta är uttydningen: de tre korgarna betyder tre dagar. 19Om tre dagar skall farao upphöja dig och låta hänga upp dig på en påle, och fåglarna skall äta ditt kött.«

20Tredje dagen därefter inföll faraos födelsedag. Då höll han ett gästabud för hela hovet, och då upphöjde han i kretsen av hovet förste munskänken och förste bagaren. 21Han lät förste munskänken få tillbaka sin tjänst, så att han åter fick räcka farao hans bägare, 22och förste bagaren lät han hänga upp, alldeles som Josef hade sagt dem i sin uttydning. 23Men förste munskänken tänkte inte på Josef utan glömde bort honom.