Bibel 2000 (B2000)
37

Josef och hans bröder

371Jakob bosatte sig i det land där hans far hade bott, i Kanaan.

2Detta är berättelsen om Jakob och hans släkt.

När Josef var sjutton år vallade han fåren tillsammans med sina bröder; som pojke brukade han vara med sönerna till Bilha och Silpa, sin fars hustrur. Allt ont som berättades om dem förde han vidare till fadern. 3Israel älskade Josef mer än alla sina andra söner, han hade ju fått honom på gamla dagar. Han hade låtit göra en fotsid dräkt åt honom. 4Men när bröderna såg att deras far älskade Josef mer än alla sina andra söner greps de av hat och kunde inte tala vänligt med honom.

5En gång hade Josef en dröm. När han berättade den för sina bröder blev deras hat ännu starkare. 6»Hör vad jag har drömt«, sade han. 7»Vi var ute på åkern och band kärvar, och min kärve reste sig och stod upprätt och era kärvar ställde sig i en ring och bugade sig för min kärve.« 8Då sade bröderna: »Skall du bli kung över oss? Skall du härska över oss?« Och deras hat blev ännu starkare på grund av hans drömmar och hans prat.

9Sedan hade han en annan dröm som han berättade för sina bröder. »Jag har haft en dröm igen«, sade han. »Jag drömde att solen och månen och elva stjärnor bugade sig för mig.« 10Men när han berättade detta för sin far och sina bröder tillrättavisade fadern honom: »Vad är det för en dröm! Skall vi komma och buga oss till jorden för dig, jag och din mor och dina bröder?« 11Bröderna retade sig på honom, men hans far kunde inte glömma vad han hade sagt.

12En gång när Josefs bröder var borta och vallade faderns får vid Shekem 13sade Israel till Josef: »Du vet att dina bröder är med fåren vid Shekem, och nu tänker jag skicka dig till dem.« — »Ja, far«, svarade han, 14och Israel fortsatte: »Se efter om allt är som det skall med dina bröder och med fåren och kom sedan tillbaka och berätta för mig.« Och Israel skickade i väg honom från Hebrondalen.

När Josef kom fram till Shekem 15och irrade omkring på fälten där mötte han en man som frågade: »Vad letar du efter?« — 16»Jag letar efter mina bröder«, svarade Josef. »Kan du tala om för mig var de vallar fåren?« 17Mannen sade: »De har gett sig i väg härifrån, jag hörde dem säga att de skulle till Dotan.« Josef följde då efter sina bröder och fann dem i Dotan.

18Bröderna såg Josef på långt håll, och innan han kom fram till dem började de smida planer på att döda honom. 19De sade till varandra: »Titta, där har vi vår drömmare! 20Kom så dödar vi honom! Vi kastar honom i en brunn och säger att han har blivit uppäten av ett vilddjur. Då får vi se vad det blir av hans drömmar!« 21Men när Ruben hörde detta försökte han rädda honom från de andra och sade: »Nej, vi får inte slå ihjäl honom!« 22Och Ruben sade till dem: »Spill inget blod! Kasta honom i brunnen här ute i öknen, men skada honom inte!« Han ville nämligen rädda honom från de andra för att sedan kunna föra honom tillbaka till hans far.

23När Josef kom fram till sina bröder slet de av honom hans dräkt, den fotsida dräkt som han hade på sig. 24Sedan tog de honom och kastade honom i brunnen. Brunnen var tom, där fanns inget vatten. 25När de sedan hade slagit sig ner för att äta fick de syn på en karavan med ismaeliter; de kom från Gilead och deras kameler var lastade med ladanum, balsam och mastix som skulle föras ner till Egypten. 26Juda sade då till sina bröder: »Vad har vi för glädje av att döda vår bror och tvingas dölja vårt brott? 27Kom så säljer vi honom till ismaeliterna. Då behöver inte vi bruka våld mot honom — det är ju ändå vår egen bror.« Och bröderna rättade sig efter honom.

28Några midjanitiska köpmän som kom förbi drog upp Josef ur brunnen. De sålde Josef för tjugo siklar silver till ismaeliterna, och dessa tog med sig Josef till Egypten.

29När Ruben kom tillbaka till brunnen upptäckte han att Josef inte var där. Då rev han sönder sina kläder 30och återvände till bröderna. »Pojken är borta«, ropade han, »vad skall jag ta mig till?«

31Bröderna tog Josefs fotsida dräkt, slaktade en bock och doppade dräkten i blodet. 32Sedan skickade de dräkten till sin far och sade: »Den här har vi hittat. Se efter om det är din sons dräkt.« 33Han såg på den och sade: »Det är hans! Min son är uppäten av ett vilddjur, Josef är ihjälriven!« 34Och Jakob rev sönder sina kläder, han band säcktyg kring höfterna och sörjde sin son under lång tid. 35Alla hans söner och döttrar kom för att trösta honom, men han ville inte låta sig tröstas utan sade: »Jag skall sörja min son tills jag själv stiger ner i dödsriket.« Så begrät hans far honom.

36I Egypten sålde midjaniterna Josef till Potifar, hovman hos farao och befälhavare för livgardet.

38

Juda och Tamar

381Vid denna tid lämnade Juda sina bröder och slöt sig till en man i Adullam som hette Hira. 2Där mötte han dottern till en kanaané som hette Shua, och henne tog han till hustru. Han låg med henne, 3och hon blev havande och födde en son, som fick namnet Er. 4Hon blev åter havande och födde en son, som hon gav namnet Onan. 5Och hon födde ännu en son, som hon gav namnet Shela; hon befann sig i Kesiv när hon födde honom.

6Juda tog en hustru åt sin förstfödde son Er; hon hette Tamar. 7Men Er, Judas förstfödde, väckte Herrens misshag, och Herren dödade honom. 8Då sade Juda till Onan: »Gå till din brors hustru och gör din svågerplikt mot henne och skaffa avkomma åt din bror.« 9Men Onan visste att barnet inte skulle räknas som hans, och var gång han låg med sin brors hustru lät han sin säd spillas på marken för att slippa skaffa barn åt sin bror. 10Därmed väckte han Herrens misshag, och därför dödade Herren också honom. 11Då sade Juda till sin svärdotter Tamar: »Nu får du bo som änka i din fars hus tills min son Shela blir vuxen.« Han var rädd att också Shela skulle dö, liksom hans bröder. Så flyttade Tamar hem till sin far.

12Tiden gick, och Shuas dotter, Judas hustru, dog. När sorgetiden var över gick Juda en dag tillsammans med sin vän Hira i Adullam upp till Timna för att vara med om fårklippningen. 13När Tamar fick höra att hennes svärfar skulle gå till fårklippningen i Timna 14lade hon av sig änkekläderna, satte på sig en slöja och sminkade sig. Sedan satte hon sig vid porten till Enajim, som ligger på vägen mot Timna. Hon hade förstått att man inte skulle ge henne till hustru åt Shela, fastän han nu var vuxen.

15När Juda fick syn på henne trodde han att det var en prostituerad, eftersom hon var beslöjad. 16Och han gick bort till henne där hon satt vid vägkanten. »Låt mig ligga med dig«, sade han; han visste inte att det var hans svärdotter. Hon sade: »Vad betalar du för det?« 17Juda svarade: »Jag skickar en killing ur min hjord.« — »Då får du ge mig en pant tills du har skickat den«, sade hon. 18»Vad skall du ha i pant?« frågade han. Hon svarade: »Ditt sigill och sigillsnodden och staven du har i handen.« Han gav henne vad hon begärde och låg sedan med henne, och hon blev havande. 19Hon gick därifrån, lade av sig slöjan och tog på sig änkekläderna.

20Juda skickade över killingen med sin vän från Adullam för att få tillbaka panten av kvinnan, men han kunde inte finna henne. 21Han frågade folk på platsen: »Var är den där tempelflickan som håller till vid vägen i Enajim?« De svarade: »Här har inte varit någon tempelflicka.« 22Han kom tillbaka till Juda och berättade att han inte kunnat finna henne och att folket på platsen förnekade att det hade varit någon tempelflicka där. 23Juda sade: »Då får hon väl behålla panten. Bara nu inte detta drar skam över oss. Jag skickade i alla fall den här killingen, fast du inte kunde finna henne.«

24Omkring tre månader senare sade man till Juda: »Din svärdotter Tamar har horat, och nu är hon med barn.« Då sade Juda: »För ut henne, hon skall brännas!« 25Men när hon fördes ut skickade hon bud till sin svärfar och lät säga: »Ägaren till de här sakerna är far till mitt barn. Se efter vems det här är: sigillet, snodden och staven.« 26Juda kände igen dem. »Hon har rätten på sin sida«, sade han, »eftersom jag inte gav henne åt min son Shela.« Men han låg aldrig mer med henne.

27När det var tid för henne att föda visade det sig att hon skulle få tvillingar. 28Vid förlossningen stack först en hand ut. Då tog barnmorskan ett rött band och knöt kring handen. »Han kom först«, sade hon. 29Men han drog tillbaka handen, och hans bror kom fram. Då sade hon: »Så du bryter fram!« Och han fick namnet Peres. 30Därefter kom hans bror, han som hade det röda bandet kring handen, och han fick namnet Serach.

39

Josef hos Potifar

391Josef hade förts ner till Egypten, där Potifar, hovman hos farao och befälhavare för livgardet, en egypter, köpte honom av ismaeliterna, som hade fört honom dit. 2Herren var med Josef och allting lyckades för honom. Han fick göra tjänst hemma hos sin egyptiske husbonde, 3som såg att Herren var med Josef och lät honom lyckas i allt han företog sig. 4Josef vann hans välvilja och blev hans personlige tjänare. Egyptern gav honom ansvaret för sitt hus och lämnade allt han ägde i Josefs vård. 5Från den stund han gett honom ansvaret för sitt hus och för allt han ägde välsignade Herren egypterns hus för Josefs skull. Herrens välsignelse vilade över allt han ägde, både hans hem och hans ägor. 6Han överlät allt han ägde i Josefs vård, och med honom i sin tjänst behövde han inte bekymra sig om annat än maten han skulle äta.

Josef var välväxt och vacker. 7Efter en tid började husbondens hustru kasta sina blickar på honom. »Ligg med mig«, sade hon. 8Men Josef avvisade henne och sade: »Min husbonde har lämnat alla bekymmer i huset åt mig och anförtrott allt han äger i min vård. 9Här i huset har han inte mer att säga till om än jag, han nekar mig ingenting — utom dig, eftersom du är hans hustru. Hur skulle jag då kunna handla så illa och synda mot Gud?« 10Och fast hon dag ut och dag in försökte övertala honom, lyssnade han inte på henne och ville inte ligga med henne och vara henne nära.

11En dag kom han som vanligt in i huset för att sköta sitt arbete, och ingen av husets folk var inne. 12Då högg hon tag i hans mantel och sade: »Ligg med mig!« Men han lämnade manteln i hennes hand och sprang sin väg. 13När hon såg att han lämnade manteln och flydde 14ropade hon på husets folk och sade till dem: »Se bara, han har tagit hit en hebré som vill roa sig på vår bekostnad. Han kom och ville ligga med mig. Men jag skrek så högt jag kunde, 15och när han hörde hur jag ropade och skrek lämnade han kvar sin mantel och sprang sin väg.«

16Hon lät sedan hans mantel ligga kvar tills hans husbonde kom hem. 17Då upprepade hon sin berättelse för honom: »Den hebreiske slaven som du har tagit hit, han kom in till mig och ville roa sig. 18Men jag ropade och skrek, och då lämnade han kvar sin mantel och flydde.« 19När husbonden hörde sin hustru berätta om hur hans slav hade burit sig åt mot henne fylldes han av vrede. 20Husbonden lät gripa honom och sätta honom i det fängelse där kungens fångar hölls inspärrade.

Josef tyder två hovmäns drömmar

Så satt nu Josef i fängelse. 21Men Herren var med honom och lät honom möta barmhärtighet. Han gjorde fängelsechefen vänligt stämd mot honom, 22och denne lät Josef få uppsikt över alla fångarna i fängelset och ha hand om allt som skulle göras där. 23Fängelsechefen behövde inte ha någon tillsyn över det som anförtrotts Josef, eftersom Herren var med honom. Och Herren lät honom lyckas i allt han företog sig.