Bibel 2000 (B2000)
33

Jakob försonas med Esau

331Jakob fick se Esau komma med 400 man i följe. Han fördelade barnen på Lea och Rakel och de båda slavinnorna. 2Slavinnorna och deras barn lät han gå främst, Lea och hennes barn bakom dem och sist Rakel och Josef. 3Själv gick han framför dem. Han bugade sig sju gånger till jorden medan han gick fram till sin bror. 4Men Esau skyndade emot honom och tog honom i famn. Han föll honom om halsen och kysste honom. Och de grät.

5När Esau fick se kvinnorna och barnen frågade han: »Vilka är det du har där?« Jakob svarade: »Det är barnen som Gud har skänkt mig, herre.« 6Så steg slavinnorna fram tillsammans med sina barn och bugade sig till jorden. 7Därefter steg Lea fram med sina barn och bugade sig, och slutligen steg Josef och Rakel fram och bugade sig.

8Esau sade: »Den där stora skaran jag mötte, varför skickade du den?« — »För att vinna din välvilja, herre«, svarade Jakob. 9»Jag har vad jag behöver«, sade Esau, »behåll vad du har, broder.« 10Men Jakob sade: »Nej, jag ber dig! Visa mig välvilja och ta emot min gåva. Jag har ju kommit inför dig så som man kommer inför Gud, och du har inte avvisat mig. 11Därför ber jag dig: ta emot gåvan som jag lät föra till dig. Gud har varit god mot mig, och jag har allt jag behöver.« Och Jakob bad honom så enträget att han tog emot gåvan.

12Esau sade: »Låt oss nu bryta upp och dra vidare, jag slår följe med dig.« 13Men Jakob svarade: »Som du ser, herre, är barnen små. Jag måste också tänka på mina tackor och kor som ger di. Driver man dem för hårt en enda dag, så dör hela hjorden. 14Därför ber jag dig, herre, att du går i förväg, så kan jag följa långsamt efter, med tanke på djuren jag har att driva och med tanke på barnen, tills jag kommer fram till dig i Seir.« 15Esau sade: »Låt mig åtminstone få lämna kvar en del av mitt folk hos dig.« — »Ta inte illa upp, herre«, svarade Jakob, »men det behöver du inte.«

16Redan samma dag återvände Esau till Seir. 17Men Jakob begav sig till Suckot, där han byggde sig ett hus. För boskapen gjorde han skjul, och därför fick platsen namnet Suckot.

18På återvägen från Paddan Aram kom Jakob välbehållen till Shekems stad i Kanaan och slog läger utanför staden. 19Marken där han slog upp sitt tält köpte han av sönerna till Hamor, Shekems far, för hundra kesitor. 20Och där reste han ett altare, som han gav namnet »El är Israels Gud«.

34

Dina och Shekem

341Dina, den dotter som Lea hade fött åt Jakob, gick en dag ut för att träffa flickorna i trakten. 2Shekem, som var son till hivén Hamor, hövdingen i landet, fick syn på henne, och han överföll och våldtog henne. 3Men han fäste sig vid Dina, Jakobs dotter, han blev förälskad i flickan och sökte vinna hennes hjärta. 4Han sade till sin far Hamor: »Ordna så att den flickan blir min hustru.«

5Jakob fick veta att hans dotter Dina hade blivit skändad, men eftersom hans söner var ute på fälten med boskapen väntade han med att säga något tills de kom tillbaka. 6Hamor, Shekems far, gick för att tala med Jakob. 7Då hade Jakobs söner kommit hem från fälten. När de hörde vad som hänt kände de sig djupt kränkta och fylldes av vrede, eftersom Shekem hade gjort något som hölls för ett nidingsdåd i Israel, något som inte får ske, när han låg med Jakobs dotter.

8Hamor vände sig till dem och sade: »Min son Shekem har fattat kärlek till er syster. Låt honom få henne till hustru. 9Knyt släktskapsband med oss, ge era döttrar åt oss och tag ni våra döttrar. 10Ni kan bo bland oss, landet skall ligga öppet för er. Här kan ni vistas och flytta omkring som ni vill och skaffa er egendom.« 11Och Shekem sade till Dinas far och hennes bröder: »Visa mig er välvilja, så skall jag ge er allt vad ni begär. 12Sätt brudpriset så högt ni vill och kräv vad ni vill i gåva! Jag skall ge er vad ni begär, bara ni ger mig flickan till hustru.«

13Jakobs söner gav Shekem och hans far Hamor ett svekfullt svar, eftersom Shekem hade skändat deras syster Dina. 14De sade till dem: »Så kan vi aldrig göra, ge vår syster åt en man med förhud. Det vore en skam för oss. 15Bara på ett villkor kan vi ge vårt samtycke: att ni blir som vi och låter omskära alla av manligt kön. 16Då skulle vi kunna ge våra döttrar åt er och själva ta era döttrar, och då kunde vi bo bland er så att vi blev till ett enda folk. 17Men om ni inte går med på att omskära er, då tar vi flickan och ger oss i väg.«

18Hamor och hans son Shekem godtog deras förslag, 19och den unge mannen gick strax till verket, eftersom han var så betagen i Jakobs dotter. Och han var den främste i hela sin fars släkt.

20Hamor och hans son Shekem gick till stadsporten och talade till männen i sin stad. 21»Dessa män är vänligt sinnade«, sade de. »Låt dem få vistas bland oss här i landet och flytta omkring här — landet räcker ju till för dem också. Så tar vi deras döttrar till hustrur och ger dem våra döttrar. 22Men det är bara på ett villkor de samtycker till att bo bland oss så att vi blir till ett enda folk: att vi låter omskära alla av manligt kön, liksom de är omskurna. 23Deras boskap och bohag och alla deras lastdjur kommer ju att tillhöra oss. Låt oss nu bara ge dem vårt samtycke så att de bosätter sig bland oss.« 24Alla män i staden biföll Hamors och hans son Shekems förslag, och alla av manligt kön lät omskära sig, alla som bodde i staden.

25På tredje dagen, när männen led av sina sår, tog två av Jakobs söner, Simon och Levi, Dinas bröder, sina svärd och gick in i staden utan att möta motstånd och dödade alla av manligt kön. 26De dödade Hamor och hans son Shekem med svärd och tog sedan med sig Dina från Shekems hus och gav sig i väg. 27Jakobs söner gick fram över de slagna och plundrade staden, därför att deras syster hade blivit skändad. 28De tog deras får och kor och åsnor, både inne i staden och utanför. 29De förde bort alla deras ägodelar och alla barn och kvinnor och tog allt som fanns i husen.

30Men Jakob sade till Simon och Levi: »Ni har dragit olycka över mig och gjort mig förhatlig för dem som bor i landet, kanaaneerna och perisseerna. Vi är så få, och går de nu samman och anfaller mig, kommer både jag och min familj att förintas.« 31De svarade: »Skall man få behandla vår syster som en hora?«

35

Jakob åter i Betel

351Gud sade till Jakob: »Dra upp till Betel och stanna där och bygg ett altare åt den Gud som visade sig för dig när du flydde undan din bror Esau.« 2Och Jakob sade till sin familj och till alla han hade med sig: »Gör er av med de främmande gudarna som ni har hos er, rena er och byt kläder. 3Vi skall dra upp till Betel, och där skall jag bygga ett altare åt den Gud som hörde min bön när jag var i nöd och som har varit med mig på min färd.« 4Då gav de Jakob alla främmande gudar de hade och sina örringar, och Jakob grävde ner dem under terebinten vid Shekem. 5Sedan bröt de upp, och Gud slog städerna runt omkring med skräck, så att ingen vågade förfölja Jakobs söner.

6Så kom Jakob fram till Lus, det nuvarande Betel, i Kanaan, han och alla han hade med sig. 7Där byggde han ett altare, och han kallade platsen El Betel, eftersom Gud hade uppenbarat sig för honom där när han flydde undan sin bror.

8Debora, Rebeckas amma, dog och blev begravd nedanför Betel, under en ek som man gav namnet Gråteken.

9Gud visade sig ännu en gång för Jakob sedan han kommit tillbaka från Paddan Aram. Gud välsignade honom 10och sade till honom: »Ditt namn har varit Jakob, men nu skall du inte längre heta Jakob. Du skall heta Israel.« Och han gav honom namnet Israel. 11Gud sade till honom: »Jag är Gud den Väldige. Var fruktsam och föröka dig. Av dig skall bli ett folk, ja, många folk, och du skall bli stamfar till kungar. 12Landet som jag gav åt Abraham och Isak skall jag ge åt dig. Också åt dina ättlingar skall jag ge detta land.« 13Sedan lämnade Gud honom och steg upp igen.

14Jakob reste en stod på den plats där Gud hade talat med honom, en stenstod, och han utgöt dryckesoffer och olja över den. 15Och Jakob gav platsen där Gud hade talat med honom namnet Betel.

Rakels död

16De bröt upp från Betel, och strax före Efrata var tiden inne för Rakel att föda. Förlossningen blev svår, 17men när det var som svårast sade barnmorskan till henne: »Var lugn, också denna gång får du en son.« 18Hon var nu döende, och när livet höll på att fly gav hon honom namnet Ben-Oni. Men hans far kallade honom Benjamin. 19Så dog Rakel och blev begravd vid vägen till Efrata, det nuvarande Betlehem. 20Jakob reste en sten över hennes grav; denna Rakels gravsten står där än i dag.

21Israel drog vidare och slog läger på andra sidan Migdal-Eder. 22En gång när Israel bodde i denna trakt låg Ruben med Bilha, sin fars bihustru, och Israel fick reda på det.

Jakobs tolv söner. Isaks död

Jakobs söner var nu tolv: 23Leas söner var Ruben, Jakobs förstfödde, och vidare Simon, Levi, Juda, Isaskar och Sebulon. 24Rakels söner var Josef och Benjamin. 25Bilhas, Rakels slavinnas, söner var Dan och Naftali. 26Silpas, Leas slavinnas, söner var Gad och Asher. Detta var Jakobs söner, som föddes åt honom i Paddan Aram.

27Jakob kom hem till sin far Isak i Mamre vid Kirjat Arba, det nuvarande Hebron, där Abraham och Isak hade bott. 28Isaks livstid blev 180 år. 29Sedan slutade han sina dagar; han dog och förenades med fäderna, gammal och mätt av år. Hans söner Esau och Jakob begravde honom.