Bibel 2000 (B2000)
32

Jakob bereder sig att möta Esau

321Jakob fortsatte sin färd, och plötsligt råkade Guds änglar på honom. 2När Jakob såg dem sade han: »Detta är Guds skara«, och han kallade platsen Machanajim.

3Jakob skickade budbärare i förväg till sin bror Esau i Seir, dvs. landet Edom, 4med detta uppdrag: »Säg till min herre Esau: Så säger din tjänare Jakob: Jag har varit hos Laban och bott där borta ända tills nu. 5Jag har fått kor, åsnor och får, slavar och slavinnor, och nu skickar jag bud för att underrätta dig, herre, i hopp om att vinna din välvilja.« 6Budbärarna kom tillbaka till Jakob och berättade: »Vi har varit hos din bror Esau, han är redan på väg mot dig med 400 man.« 7Då blev Jakob förskräckt och fylldes av oro. Han delade upp folket han hade med sig, liksom får och kor och kameler, i två skaror. 8Han tänkte: »Om Esau överfaller den ena, så kan den andra slippa undan.«

9Jakob bad: »Min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Gud, Herre, du som sade till mig: ’Vänd tillbaka till ditt land och din släkt, så skall jag låta det gå dig väl.’ 10Jag är inte värd alla dina välgärningar och all den trofasthet du har visat mig. Jag ägde inte mer än min stav när jag gick över Jordan, och nu står jag här med dessa båda skaror. 11Rädda mig undan min bror Esau, jag fruktar att han annars kommer och slår ihjäl mig och de mina, både mödrarna och barnen. 12Du har ju själv sagt: Jag skall låta det gå dig väl och göra dina ättlingar oräkneliga, de skall bli som sanden vid havet.«

13Jakob stannade där över natten och valde ut en gåva till sin bror Esau av det han hade förvärvat: 14200 getter och 20 bockar, 200 tackor och 20 baggar, 1530 kamelston som gav di och deras föl, 40 kor och 10 tjurar, 20 åsneston och 10 åsnehingstar. 16Han lämnade djuren åt sina män, var hjord för sig, och sade åt dem att gå före honom och hålla avstånd mellan hjordarna. 17Till den förste sade han: »När min bror Esau möter dig och frågar vems tjänare du är, vart du är på väg och vem som äger djuren du driver framför dig, 18då skall du svara: De tillhör din tjänare Jakob, de är en gåva han skickar till dig, min herre Esau; han kommer själv efter oss.« 19På samma sätt sade han till den andre och den tredje, till alla dem som drev hjordarna: så skulle de säga till Esau när de mötte honom. 20De skulle också säga: »Din tjänare Jakob kommer efter oss.« Jakob tänkte nämligen: »Jag skall blidka honom med gåvorna jag skickar i förväg och först därefter komma inför honom. Då kanske han visar mig välvilja.« 21Så skickades Jakobs gåva i väg före honom, medan han själv stannade i lägret den natten.

Jakob brottas med en okänd

22Under natten steg Jakob upp, tog med sig sina båda hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabbok vid vadstället. 23Han lät dem gå över floden och lät föra över allt som tillhörde honom. 24Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom tills dagen grydde. 25När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. 26»Släpp mig«, sade mannen, »dagen gryr!« Men Jakob svarade: »Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.« 27Han frågade honom: »Vad är ditt namn?« — »Jakob«, svarade han. 28Då sade han: »Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat.« 29Jakob bad honom: »Låt mig få veta ditt namn.« Han svarade: »Varför frågar du mig om mitt namn?« Och han välsignade honom där. 30Jakob kallade platsen Penuel, »ty«, sade han, »jag såg Gud ansikte mot ansikte och ändå skonades mitt liv«. 31När han lämnade Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på grund av sin skadade höft. 32Detta är anledningen till att israeliterna ännu i denna dag inte äter nervsträngen över höftbenet: han slog Jakob på höftbenet, på höftnerven.

33

Jakob försonas med Esau

331Jakob fick se Esau komma med 400 man i följe. Han fördelade barnen på Lea och Rakel och de båda slavinnorna. 2Slavinnorna och deras barn lät han gå främst, Lea och hennes barn bakom dem och sist Rakel och Josef. 3Själv gick han framför dem. Han bugade sig sju gånger till jorden medan han gick fram till sin bror. 4Men Esau skyndade emot honom och tog honom i famn. Han föll honom om halsen och kysste honom. Och de grät.

5När Esau fick se kvinnorna och barnen frågade han: »Vilka är det du har där?« Jakob svarade: »Det är barnen som Gud har skänkt mig, herre.« 6Så steg slavinnorna fram tillsammans med sina barn och bugade sig till jorden. 7Därefter steg Lea fram med sina barn och bugade sig, och slutligen steg Josef och Rakel fram och bugade sig.

8Esau sade: »Den där stora skaran jag mötte, varför skickade du den?« — »För att vinna din välvilja, herre«, svarade Jakob. 9»Jag har vad jag behöver«, sade Esau, »behåll vad du har, broder.« 10Men Jakob sade: »Nej, jag ber dig! Visa mig välvilja och ta emot min gåva. Jag har ju kommit inför dig så som man kommer inför Gud, och du har inte avvisat mig. 11Därför ber jag dig: ta emot gåvan som jag lät föra till dig. Gud har varit god mot mig, och jag har allt jag behöver.« Och Jakob bad honom så enträget att han tog emot gåvan.

12Esau sade: »Låt oss nu bryta upp och dra vidare, jag slår följe med dig.« 13Men Jakob svarade: »Som du ser, herre, är barnen små. Jag måste också tänka på mina tackor och kor som ger di. Driver man dem för hårt en enda dag, så dör hela hjorden. 14Därför ber jag dig, herre, att du går i förväg, så kan jag följa långsamt efter, med tanke på djuren jag har att driva och med tanke på barnen, tills jag kommer fram till dig i Seir.« 15Esau sade: »Låt mig åtminstone få lämna kvar en del av mitt folk hos dig.« — »Ta inte illa upp, herre«, svarade Jakob, »men det behöver du inte.«

16Redan samma dag återvände Esau till Seir. 17Men Jakob begav sig till Suckot, där han byggde sig ett hus. För boskapen gjorde han skjul, och därför fick platsen namnet Suckot.

18På återvägen från Paddan Aram kom Jakob välbehållen till Shekems stad i Kanaan och slog läger utanför staden. 19Marken där han slog upp sitt tält köpte han av sönerna till Hamor, Shekems far, för hundra kesitor. 20Och där reste han ett altare, som han gav namnet »El är Israels Gud«.

34

Dina och Shekem

341Dina, den dotter som Lea hade fött åt Jakob, gick en dag ut för att träffa flickorna i trakten. 2Shekem, som var son till hivén Hamor, hövdingen i landet, fick syn på henne, och han överföll och våldtog henne. 3Men han fäste sig vid Dina, Jakobs dotter, han blev förälskad i flickan och sökte vinna hennes hjärta. 4Han sade till sin far Hamor: »Ordna så att den flickan blir min hustru.«

5Jakob fick veta att hans dotter Dina hade blivit skändad, men eftersom hans söner var ute på fälten med boskapen väntade han med att säga något tills de kom tillbaka. 6Hamor, Shekems far, gick för att tala med Jakob. 7Då hade Jakobs söner kommit hem från fälten. När de hörde vad som hänt kände de sig djupt kränkta och fylldes av vrede, eftersom Shekem hade gjort något som hölls för ett nidingsdåd i Israel, något som inte får ske, när han låg med Jakobs dotter.

8Hamor vände sig till dem och sade: »Min son Shekem har fattat kärlek till er syster. Låt honom få henne till hustru. 9Knyt släktskapsband med oss, ge era döttrar åt oss och tag ni våra döttrar. 10Ni kan bo bland oss, landet skall ligga öppet för er. Här kan ni vistas och flytta omkring som ni vill och skaffa er egendom.« 11Och Shekem sade till Dinas far och hennes bröder: »Visa mig er välvilja, så skall jag ge er allt vad ni begär. 12Sätt brudpriset så högt ni vill och kräv vad ni vill i gåva! Jag skall ge er vad ni begär, bara ni ger mig flickan till hustru.«

13Jakobs söner gav Shekem och hans far Hamor ett svekfullt svar, eftersom Shekem hade skändat deras syster Dina. 14De sade till dem: »Så kan vi aldrig göra, ge vår syster åt en man med förhud. Det vore en skam för oss. 15Bara på ett villkor kan vi ge vårt samtycke: att ni blir som vi och låter omskära alla av manligt kön. 16Då skulle vi kunna ge våra döttrar åt er och själva ta era döttrar, och då kunde vi bo bland er så att vi blev till ett enda folk. 17Men om ni inte går med på att omskära er, då tar vi flickan och ger oss i väg.«

18Hamor och hans son Shekem godtog deras förslag, 19och den unge mannen gick strax till verket, eftersom han var så betagen i Jakobs dotter. Och han var den främste i hela sin fars släkt.

20Hamor och hans son Shekem gick till stadsporten och talade till männen i sin stad. 21»Dessa män är vänligt sinnade«, sade de. »Låt dem få vistas bland oss här i landet och flytta omkring här — landet räcker ju till för dem också. Så tar vi deras döttrar till hustrur och ger dem våra döttrar. 22Men det är bara på ett villkor de samtycker till att bo bland oss så att vi blir till ett enda folk: att vi låter omskära alla av manligt kön, liksom de är omskurna. 23Deras boskap och bohag och alla deras lastdjur kommer ju att tillhöra oss. Låt oss nu bara ge dem vårt samtycke så att de bosätter sig bland oss.« 24Alla män i staden biföll Hamors och hans son Shekems förslag, och alla av manligt kön lät omskära sig, alla som bodde i staden.

25På tredje dagen, när männen led av sina sår, tog två av Jakobs söner, Simon och Levi, Dinas bröder, sina svärd och gick in i staden utan att möta motstånd och dödade alla av manligt kön. 26De dödade Hamor och hans son Shekem med svärd och tog sedan med sig Dina från Shekems hus och gav sig i väg. 27Jakobs söner gick fram över de slagna och plundrade staden, därför att deras syster hade blivit skändad. 28De tog deras får och kor och åsnor, både inne i staden och utanför. 29De förde bort alla deras ägodelar och alla barn och kvinnor och tog allt som fanns i husen.

30Men Jakob sade till Simon och Levi: »Ni har dragit olycka över mig och gjort mig förhatlig för dem som bor i landet, kanaaneerna och perisseerna. Vi är så få, och går de nu samman och anfaller mig, kommer både jag och min familj att förintas.« 31De svarade: »Skall man få behandla vår syster som en hora?«