Bibel 2000 (B2000)
32

Jakob bereder sig att möta Esau

321Jakob fortsatte sin färd, och plötsligt råkade Guds änglar på honom. 2När Jakob såg dem sade han: »Detta är Guds skara«, och han kallade platsen Machanajim.

3Jakob skickade budbärare i förväg till sin bror Esau i Seir, dvs. landet Edom, 4med detta uppdrag: »Säg till min herre Esau: Så säger din tjänare Jakob: Jag har varit hos Laban och bott där borta ända tills nu. 5Jag har fått kor, åsnor och får, slavar och slavinnor, och nu skickar jag bud för att underrätta dig, herre, i hopp om att vinna din välvilja.« 6Budbärarna kom tillbaka till Jakob och berättade: »Vi har varit hos din bror Esau, han är redan på väg mot dig med 400 man.« 7Då blev Jakob förskräckt och fylldes av oro. Han delade upp folket han hade med sig, liksom får och kor och kameler, i två skaror. 8Han tänkte: »Om Esau överfaller den ena, så kan den andra slippa undan.«

9Jakob bad: »Min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Gud, Herre, du som sade till mig: ’Vänd tillbaka till ditt land och din släkt, så skall jag låta det gå dig väl.’ 10Jag är inte värd alla dina välgärningar och all den trofasthet du har visat mig. Jag ägde inte mer än min stav när jag gick över Jordan, och nu står jag här med dessa båda skaror. 11Rädda mig undan min bror Esau, jag fruktar att han annars kommer och slår ihjäl mig och de mina, både mödrarna och barnen. 12Du har ju själv sagt: Jag skall låta det gå dig väl och göra dina ättlingar oräkneliga, de skall bli som sanden vid havet.«

13Jakob stannade där över natten och valde ut en gåva till sin bror Esau av det han hade förvärvat: 14200 getter och 20 bockar, 200 tackor och 20 baggar, 1530 kamelston som gav di och deras föl, 40 kor och 10 tjurar, 20 åsneston och 10 åsnehingstar. 16Han lämnade djuren åt sina män, var hjord för sig, och sade åt dem att gå före honom och hålla avstånd mellan hjordarna. 17Till den förste sade han: »När min bror Esau möter dig och frågar vems tjänare du är, vart du är på väg och vem som äger djuren du driver framför dig, 18då skall du svara: De tillhör din tjänare Jakob, de är en gåva han skickar till dig, min herre Esau; han kommer själv efter oss.« 19På samma sätt sade han till den andre och den tredje, till alla dem som drev hjordarna: så skulle de säga till Esau när de mötte honom. 20De skulle också säga: »Din tjänare Jakob kommer efter oss.« Jakob tänkte nämligen: »Jag skall blidka honom med gåvorna jag skickar i förväg och först därefter komma inför honom. Då kanske han visar mig välvilja.« 21Så skickades Jakobs gåva i väg före honom, medan han själv stannade i lägret den natten.

Jakob brottas med en okänd

22Under natten steg Jakob upp, tog med sig sina båda hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabbok vid vadstället. 23Han lät dem gå över floden och lät föra över allt som tillhörde honom. 24Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom tills dagen grydde. 25När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. 26»Släpp mig«, sade mannen, »dagen gryr!« Men Jakob svarade: »Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.« 27Han frågade honom: »Vad är ditt namn?« — »Jakob«, svarade han. 28Då sade han: »Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat.« 29Jakob bad honom: »Låt mig få veta ditt namn.« Han svarade: »Varför frågar du mig om mitt namn?« Och han välsignade honom där. 30Jakob kallade platsen Penuel, »ty«, sade han, »jag såg Gud ansikte mot ansikte och ändå skonades mitt liv«. 31När han lämnade Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på grund av sin skadade höft. 32Detta är anledningen till att israeliterna ännu i denna dag inte äter nervsträngen över höftbenet: han slog Jakob på höftbenet, på höftnerven.