Bibel 2000 (B2000)
30

301När Rakel fann att hon inte födde barn åt Jakob blev hon avundsjuk på sin syster och sade till Jakob: »Ge mig barn, annars vill jag dö!« 2Då blev Jakob ond på Rakel och sade: »Jag är väl inte Gud! Det är han som vägrar dig att få barn.« 3Rakel sade: »Jag har ju min slavflicka Bilha. Gå till henne, så får hon föda i mitt ställe, och jag får barn genom henne.« 4Så gav hon honom sin slavflicka Bilha, och Jakob låg med henne. 5Bilha blev havande och födde en son åt Jakob. 6Då sade Rakel: »Gud har skaffat mig rätt, han har hört min bön och gett mig en son.« Därför gav hon honom namnet Dan. 7Rakels slavflicka Bilha blev åter havande och födde sin andre son åt Jakob. 8Då sade Rakel: »Jag har utkämpat en hård kamp med min syster, och jag har segrat.« Och hon gav honom namnet Naftali.

9När Lea fann att hon inte fick fler barn gav hon sin slavflicka Silpa åt Jakob. 10Leas slavflicka Silpa födde en son åt Jakob. 11Då sade Lea: »Vilken fröjd!« och hon gav honom namnet Gad. 12När Leas slavflicka Silpa födde sin andre son åt Jakob 13sade Lea: »Vilken lycka! Ja, kvinnorna skall prisa mig lycklig.« Och hon gav honom namnet Asher.

14En gång under veteskörden när Ruben var ute på fälten fann han kärleksäpplen och tog dem med sig hem till sin mor Lea. Då sade Rakel till Lea: »Ge mig några av din sons kärleksäpplen.« 15Hon svarade: »Är det inte nog att du har tagit min man ifrån mig, skall du nu ta min sons kärleksäpplen också?« Men Rakel sade: »Han får ligga hos dig i natt, om jag får din sons kärleksäpplen.« 16På kvällen när Jakob kom hem från fälten gick Lea emot honom och sade: »Det är till mig du skall komma, jag har betalat för dig med min sons kärleksäpplen.« Så låg han med henne den natten. 17Och Gud bönhörde Lea: hon blev havande och födde sin femte son åt Jakob. 18Då sade Lea: »Gud har belönat mig för att jag gav min slavflicka åt min man.« Och hon gav honom namnet Isaskar. 19Lea blev åter havande och födde sin sjätte son åt Jakob. 20Då sade Lea: »Jag har fått en god skänk av Gud. Nu kommer min man att ära mig, när jag har fött honom sex söner.« Och hon gav honom namnet Sebulon. 21Därefter födde hon en dotter, som hon gav namnet Dina.

22Men Gud glömde inte Rakel; han bönhörde henne och gjorde henne fruktsam, 23hon blev havande och födde en son. Då sade hon: »Gud har gjort slut på min vanära.« 24Och hon gav honom namnet Josef, hon sade: »Må Herren ge mig ännu en son.«

Jakob överlistar Laban och blir rik

25Sedan Rakel hade fött Josef sade Jakob till Laban: »Låt mig få vända hem till mitt eget land. 26Ge mig mina hustrur och barn, som jag har förvärvat genom att arbeta åt dig, och låt mig gå. Du vet ju själv hur jag har arbetat åt dig.« 27Laban svarade: »Var snäll och lyssna på mig. Spådomstecknen visar att det är för din skull som Herren har välsignat mig.« 28Och han fortsatte: »Bestäm vad du vill ha i lön av mig, så får du det.« 29Jakob sade: »Du vet själv hur jag har arbetat åt dig och vad det har blivit av din boskap när jag har haft hand om den. 30Det lilla du hade innan jag kom har växt till och förökats, och överallt där jag har varit har Herren gett dig välsignelse. När skall jag äntligen kunna göra något för min egen familj?« 31Laban frågade: »Vad skall jag ge dig?« — »Du skall inte ge mig någonting«, svarade Jakob. »Om du bara gör som jag föreslår skall jag fortsätta att vakta dina får och getter. 32Låt mig få gå igenom din hjord i dag och skilja ut alla mörka djur bland fåren och alla brokiga och spräckliga bland getterna: det skall vara min lön. 33Jag sätter min heder i pant: när du sedan kommer för att se vad som har blivit min lön, då skall alla getter du finner hos mig som inte är spräckliga eller brokiga och alla får som inte är mörka betraktas som stulna.« — 34»Gott«, svarade Laban, »det får bli som du säger.« 35Samma dag skilde Laban ut de strimmiga och brokiga bockarna, alla spräckliga och brokiga getter, alla med något vitt på, och alla mörka djur bland fåren och överlämnade dem åt sina söner. 36Han lade ett avstånd på tre dagsmarscher mellan sig och Jakob, som vaktade resten av Labans hjord.

37Jakob tog färska grenar av poppel, mandelträd och platan och skar strimlor av barken så att det vita på grenarna blev synligt. 38Dessa grenar som han skurit strimlor på ställde han sedan i hoarna, vattenkaren dit djuren kom för att dricka, mitt framför djuren. De parade sig nämligen när de kom för att dricka, 39och eftersom de parade sig framför grenarna, blev deras ungar strimmiga, spräckliga och brokiga. 40Jakob skilde ifrån ungdjuren. På så sätt skaffade han sig egna hjordar som han inte blandade med Labans hjord. 41Varje gång det var kraftiga djur som skulle para sig ställde Jakob grenar i hoarna, så att de såg dem när de parade sig framför dem. 42Men när det var svaga djur ställde han inte dit några grenar. Så fick Laban de svaga djuren och Jakob de starka. 43Och Jakobs rikedomar växte, han hade får och getter i mängd, slavinnor och slavar, kameler och åsnor.

31

Jakob lämnar Laban

311Jakob fick höra att Labans söner sade: »Jakob har tagit allt vad vår far ägde, hela hans rikedom kommer från det som tillhör vår far.« 2Och Jakob såg på Laban att han inte var lika vänligt inställd till honom som förut. 3Då sade Herren till Jakob: »Vänd tillbaka till dina fäders land och till din släkt. Jag skall vara med dig.«

4Jakob skickade bud till Rakel och Lea och bad dem komma ut till honom på betesmarken där han var med sin hjord. 5Han sade till dem: »Jag ser på er far att han inte är lika vänligt stämd mot mig som förut. Men min faders Gud har varit med mig. 6Ni vet själva att jag har arbetat för er far så mycket jag har förmått. 7Ändå har er far lurat mig och gång på gång ändrat min lön. Men Gud har inte tillåtit honom att göra mig någon skada: 8lovade han mig de spräckliga djuren som lön fick hela hjorden spräcklig avkomma, och lovade han mig de strimmiga fick hela hjorden strimmig avkomma. 9Så tog Gud er fars boskap och gav den åt mig. 10En gång under parningstiden såg jag i en dröm att hannarna som betäckte småboskapen var strimmiga, spräckliga och fläckiga. 11I drömmen ropade Guds ängel till mig: Jakob! Jag svarade: Här är jag, 12och han sade: Se, alla hannarna som betäcker småboskapen är strimmiga, spräckliga och fläckiga. Jag har sett hur Laban behandlar dig. 13Jag är den Gud som visade sig för dig i Betel, där du smorde en stod och där du avgav ett löfte till mig. Lämna nu detta land och vänd tillbaka till ditt hemland.«

14Rakel och Lea svarade honom: »Vi har inte längre någon del och lott i vår fars hus. 15Är vi inte som främlingar för honom? Han har ju sålt oss och själv gjort slut på det han fick för oss. 16Men den rikedom som Gud har berövat vår far, den tillhör helt och hållet oss och våra barn. Gör därför allt vad Gud har sagt till dig.«

17Då bröt Jakob upp och lät sina barn och hustrur sitta upp på kamelerna. 18Han förde med sig all sin boskap och alla ägodelar han hade förvärvat — den boskap han hade förvärvat i Paddan Aram. Han skulle nu bege sig till sin far Isak i Kanaan. 19Laban var borta och klippte sina får, och så kunde Rakel stjäla med sig sin fars husgudar. 20Jakob lurade aramén Laban och talade inte om för honom att han tänkte ge sig i väg. 21Han gav sig i väg med allt han hade, han gick över Eufrat och ställde färden mot Gileads bergsbygd.

Laban hinner upp Jakob

22På tredje dagen fick Laban veta att Jakob hade flytt. 23Då tog han med sig männen i sin släkt och satte efter honom, och efter sju dagar hade han hunnit ifatt honom i Gileads bergsbygd. 24Men på natten kom Gud till aramén Laban i en dröm och sade till honom: »Akta dig för att säga ett enda ord till Jakob!« 25När nu Laban hann upp Jakob hade Jakob slagit läger i bergen. Också Laban och hans män slog läger i Gileads bergsbygd. 26Laban sade till Jakob: »Vad är nu detta? Du har lurat mig och rövat bort mina döttrar som om de vore krigsbyte. 27Varför smög du dig bort och lurade mig, varför sade du ingenting till mig, så att jag kunde ta avsked av dig med fest och sång, med tamburin och lyra? 28Du unnade mig inte ens att kyssa mina barnbarn och mina döttrar till avsked. Du har handlat som en dåre. 29Det står i min makt att skada dig, men din faders Gud sade till mig i natt: ’Akta dig för att säga ett enda ord till Jakob!’ 30Och om du nu hade en sådan hemlängtan att du måste i väg, så behövde du väl inte stjäla mina gudar?«

31Jakob svarade Laban: »Jag var rädd och trodde att du skulle ta dina döttrar ifrån mig med våld. 32Men den som du finner dina gudar hos skall inte få leva. Undersök här i våra släktingars närvaro om det finns något hos mig som tillhör dig, och ta det i så fall.« Jakob visste inte att Rakel hade stulit gudarna.

33Laban gick in i Jakobs tält och Leas tält och i de båda slavinnornas tält men fann ingenting. När han kom ut från Lea gick han in i Rakels tält. 34Men Rakel hade lagt husgudarna i kamelsadeln och satt sig på dem. Laban sökte igenom hela tältet men fann ingenting. 35Rakel sade till sin far: »Ta inte illa upp, herre, men jag kan inte resa mig för dig, jag har mina dagar just nu.« Och hur han än letade hittade han inte husgudarna.

36Då blev Jakob vred och började anklaga Laban. Jakob sade: »Vad har jag gjort för ont, vilket är mitt brott, eftersom du jagar mig? 37Nu har du letat igenom allt jag äger och har — har du hittat en enda sak som tillhör dig? Lägg det i så fall här inför dina och mina släktingar, så att de kan döma mellan oss. 38Under de tjugo år jag varit hos dig har dina tackor och getter aldrig fött i otid, och av baggarna i din hjord har jag inte ätit. 39Jag kom aldrig till dig med rivna djur, jag fick själv betala för dem. Du krävde ersättning av mig när något hade stulits, vare sig det skett på dagen eller på natten. 40Om dagen plågades jag av hetta, om natten av köld, och jag fick aldrig en blund i ögonen. 41I tjugo år har jag varit hos dig: fjorton år arbetade jag åt dig för dina båda döttrar och sex år för dina får och getter, och gång på gång ändrade du min lön. 42Om inte min faders Gud hade varit med mig, Abrahams Gud och Isaks Fruktan, då hade du säkert skickat i väg mig tomhänt. Men Gud såg hur jag led och hur jag fick slita, och han fällde sin dom i natt.«

Laban och Jakob sluter förbund

43Laban svarade Jakob: »Det är mina döttrar, barnen är mina och fåren och getterna är mina, allt du ser här är mitt. Men som det nu är, vad kan väl jag göra med mina döttrar eller med barnen de har fött? 44Låt oss alltså sluta ett förbund, du och jag.« Och han fortsatte: »Även om ingen människa är närvarande står dock Gud som vittne mellan dig och mig.« 45Då tog Jakob en sten och reste den som en stod. 46Och han sade åt sina släktingar att plocka stenar, och de hämtade stenar och byggde ett röse. Sedan höll de måltid där på röset. 47Laban kallade röset Jegar Sahaduta och Jakob kallade det Galed. 48Laban sade: »Detta röse står i dag som vittne mellan dig och mig.« Därför fick det namnet Galed. 49Det kallades också Mispa, ty Laban sade: »Herren skall hålla vakt mellan dig och mig när vi är utom synhåll för varandra. 50Om du behandlar mina döttrar illa eller tar dig andra hustrur vid sidan av dem, så tänk på att Gud står som vittne mellan dig och mig, även om ingen människa är närvarande.«

51Laban sade till Jakob: »Här är detta röse och här är stenstoden som jag har rest mellan dig och mig. 52De är vittnen, detta röse och stoden: jag skall inte passera detta röse på väg mot dig med ont uppsåt, och du skall inte passera röset och stoden på väg mot mig med ont uppsåt. 53Må Abrahams Gud och Nachors Gud döma mellan oss.« Och Jakob svor eden vid honom som hans far Isak fruktade. 54Han offrade slaktoffer på berget och inbjöd sina släktingar till en måltid. De åt och stannade sedan på berget över natten.

55Tidigt nästa morgon kysste Laban sina barnbarn och sina döttrar till avsked och välsignade dem. Sedan återvände han hem.

32

Jakob bereder sig att möta Esau

321Jakob fortsatte sin färd, och plötsligt råkade Guds änglar på honom. 2När Jakob såg dem sade han: »Detta är Guds skara«, och han kallade platsen Machanajim.

3Jakob skickade budbärare i förväg till sin bror Esau i Seir, dvs. landet Edom, 4med detta uppdrag: »Säg till min herre Esau: Så säger din tjänare Jakob: Jag har varit hos Laban och bott där borta ända tills nu. 5Jag har fått kor, åsnor och får, slavar och slavinnor, och nu skickar jag bud för att underrätta dig, herre, i hopp om att vinna din välvilja.« 6Budbärarna kom tillbaka till Jakob och berättade: »Vi har varit hos din bror Esau, han är redan på väg mot dig med 400 man.« 7Då blev Jakob förskräckt och fylldes av oro. Han delade upp folket han hade med sig, liksom får och kor och kameler, i två skaror. 8Han tänkte: »Om Esau överfaller den ena, så kan den andra slippa undan.«

9Jakob bad: »Min fader Abrahams Gud och min fader Isaks Gud, Herre, du som sade till mig: ’Vänd tillbaka till ditt land och din släkt, så skall jag låta det gå dig väl.’ 10Jag är inte värd alla dina välgärningar och all den trofasthet du har visat mig. Jag ägde inte mer än min stav när jag gick över Jordan, och nu står jag här med dessa båda skaror. 11Rädda mig undan min bror Esau, jag fruktar att han annars kommer och slår ihjäl mig och de mina, både mödrarna och barnen. 12Du har ju själv sagt: Jag skall låta det gå dig väl och göra dina ättlingar oräkneliga, de skall bli som sanden vid havet.«

13Jakob stannade där över natten och valde ut en gåva till sin bror Esau av det han hade förvärvat: 14200 getter och 20 bockar, 200 tackor och 20 baggar, 1530 kamelston som gav di och deras föl, 40 kor och 10 tjurar, 20 åsneston och 10 åsnehingstar. 16Han lämnade djuren åt sina män, var hjord för sig, och sade åt dem att gå före honom och hålla avstånd mellan hjordarna. 17Till den förste sade han: »När min bror Esau möter dig och frågar vems tjänare du är, vart du är på väg och vem som äger djuren du driver framför dig, 18då skall du svara: De tillhör din tjänare Jakob, de är en gåva han skickar till dig, min herre Esau; han kommer själv efter oss.« 19På samma sätt sade han till den andre och den tredje, till alla dem som drev hjordarna: så skulle de säga till Esau när de mötte honom. 20De skulle också säga: »Din tjänare Jakob kommer efter oss.« Jakob tänkte nämligen: »Jag skall blidka honom med gåvorna jag skickar i förväg och först därefter komma inför honom. Då kanske han visar mig välvilja.« 21Så skickades Jakobs gåva i väg före honom, medan han själv stannade i lägret den natten.

Jakob brottas med en okänd

22Under natten steg Jakob upp, tog med sig sina båda hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabbok vid vadstället. 23Han lät dem gå över floden och lät föra över allt som tillhörde honom. 24Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom tills dagen grydde. 25När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra. 26»Släpp mig«, sade mannen, »dagen gryr!« Men Jakob svarade: »Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.« 27Han frågade honom: »Vad är ditt namn?« — »Jakob«, svarade han. 28Då sade han: »Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat.« 29Jakob bad honom: »Låt mig få veta ditt namn.« Han svarade: »Varför frågar du mig om mitt namn?« Och han välsignade honom där. 30Jakob kallade platsen Penuel, »ty«, sade han, »jag såg Gud ansikte mot ansikte och ändå skonades mitt liv«. 31När han lämnade Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på grund av sin skadade höft. 32Detta är anledningen till att israeliterna ännu i denna dag inte äter nervsträngen över höftbenet: han slog Jakob på höftbenet, på höftnerven.