Bibel 2000 (B2000)
27

Jakob får sin fars välsignelse

271Isak hade nu blivit gammal, och ögonen hade försvagats så att han inte kunde se. Då kallade han en dag till sig sin äldste son Esau. »Min son«, sade han, och Esau svarade: »Ja, far.« 2Isak sade: »Jag är gammal och vet inte hur långt jag har kvar. 3Hämta dina vapen, kogret och bågen, och gå ut och skjut ett villebråd åt mig. 4Laga till en av mina älsklingsrätter och bär in till mig så att jag får äta. Sedan skall jag ge dig min välsignelse innan jag dör.«

5Men Rebecka hade hört när Isak talade med sin son Esau, och då Esau hade gått ut för att skjuta ett villebråd åt sin far 6sade hon till sin son Jakob: »Jag hörde hur din far talade med din bror Esau och sade till honom: 7Skaffa något vilt och laga till något gott, så att jag får äta och sedan kan välsigna dig inför Herren innan jag dör. — 8Hör på nu, min son, och gör som jag säger. 9Gå bort till småboskapen och hämta två fina killingar, så skall jag laga till en av din fars älsklingsrätter. 10Den skall du bära in till din far, så att han får äta och sedan kan välsigna dig innan han dör.« 11Jakob invände: »Men min bror Esau är ju luden och jag är alldeles slät. 12Om min far rör vid mig står jag där som en bedragare och drar över mig förbannelse i stället för välsignelse.« 13Hans mor svarade: »Den förbannelsen får komma över mig, min son! Gör nu som jag säger och gå och hämta killingarna.«

14Han gick och hämtade killingarna åt sin mor, och hon lagade till en av hans fars älsklingsrätter. 15Och Rebecka tog fram sin äldste son Esaus festkläder, som hon hade hos sig, och lät Jakob, den yngste sonen, sätta på sig dem. 16Med skinnet från killingarna täckte hon hans händer och hans bara hals. 17Sedan gav hon Jakob den välsmakande rätten och bröd som hon hade bakat, 18och han bar in det till sin far. »Far«, sade han och Isak svarade: »Ja, min son. Vem är du?« 19Jakob sade: »Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort som du sade till mig. Sätt dig upp och ät av viltet som jag har fått, så att du sedan kan ge mig din välsignelse.« 20Då sade Isak: »Hur fick du tag i det så snabbt, min son?« Jakob svarade: »Herren, din Gud, lät det komma i min väg.« 21Isak sade: »Kom fram hit, min son, så att jag får röra vid dig och känna om du verkligen är min son Esau.« 22Jakob gick fram till sin far Isak så att han fick röra vid honom, och Isak sade: »Rösten är Jakobs, men händerna är Esaus.« 23Han kände inte igen honom, eftersom Jakobs händer var ludna som hans bror Esaus, och därför välsignade han honom. 24Han frågade: »Är du verkligen min son Esau?« — »Ja«, svarade Jakob. 25Då sade Isak: »Sätt fram maten, min son, så att jag får äta av viltet som du har med dig och kan ge dig min välsignelse.« Jakob satte fram åt honom, så att han fick äta, och gav honom vin att dricka. 26Sedan sade Isak till honom: »Kom fram, min son, och kyss mig.« 27När han då gick fram och kysste honom kände Isak lukten av hans kläder. Och han välsignade honom och sade:

»Som doften från marker som Herren välsignat

är doften av min son.

28Gud skall ge dig dagg från himlen,

fruktbar jord,

säd och vin i rikt mått.

29Folkslag skall tjäna dig,

folk bli dig underdåniga.

Härska över dina bröder!

Må din mors söner böja sig för dig.

Förbannad den som förbannar dig

och välsignad den som välsignar dig!«

30När Isak hade välsignat Jakob och Jakob just hade lämnat sin far kom hans bror Esau hem från jakten. 31Också han lagade en god måltid och bar in den till sin far och sade till honom: »Vill du resa dig upp, far, och äta av viltet som din son har med sig, så att du sedan kan ge mig din välsignelse?« 32Isak frågade honom: »Vem är du?« — »Jag är Esau, din son, din förstfödde«, svarade han. 33Isak greps av förfäran och sade: »Vem var det då som kom in till mig med något vilt han hade skjutit? Jag åt av allt innan du kom, och sedan gav jag honom min välsignelse.« 34När Esau hörde vad hans far sade gav han upp ett skri av förtvivlan. »Välsigna mig också, far«, bad han. 35Isak svarade: »Din bror handlade svekfullt och tog välsignelsen du skulle ha fått.« 36Då sade Esau: »Inte för inte heter han Jakob: två gånger har han bedragit mig. Min förstfödslorätt tog han, och nu har han tagit min välsignelse.« Och Esau frågade: »Har du ingen välsignelse kvar åt mig?« 37Isak svarade Esau: »Jag har satt honom att härska över dig, alla hans bröder har jag gjort till hans tjänare, säd och vin har jag gett honom. Vad kan jag då göra för dig, min son?« — 38»Far«, sade Esau, »hade du bara denna enda välsignelse att ge bort? Välsigna mig också, far!« Och han grät högljutt. 39Detta var det svar hans far Isak gav honom:

»Långt från den fruktbara jorden skall du bo,

där ingen dagg faller från himlen.

40Av ditt svärd skall du leva,

och du skall tjäna din bror.

Men en gång skall du göra dig fri

och kasta av dig hans ok.«

41Esau fattade agg till Jakob för att fadern hade gett honom välsignelsen. Och Esau tänkte: »Snart kommer den tid då vi sörjer vår far. Då skall jag döda min bror Jakob.« 42Rebecka fick reda på vad hennes äldste son Esau tänkte och skickade efter sin yngste son Jakob och sade till honom: »Din bror Esau ruvar på hämnd och tänker döda dig. 43Hör nu på vad jag säger, min son: Fly genast till min bror Laban i Harran 44och stanna där en tid, tills din brors vrede har lagt sig. 45När vreden har lagt sig och han har glömt vad du har gjort honom, skickar jag bud och låter hämta hem dig igen. Inte skall jag behöva mista er båda på samma gång.«

Isak sänder Jakob till Laban

46Rebecka sade till Isak: »De här hettitiskorna tar livet av mig. Om Jakob också tar en hettitisk flicka till hustru, en flicka från detta land, då vill jag inte leva längre.«

28

281Då kallade Isak till sig Jakob. Han välsignade honom och sade till honom: »Du får inte ta en kanaaneiska till hustru. 2Bege dig i stället till Paddan Aram, till din morfar Betuels familj, och ta dig en hustru där, en av din morbror Labans döttrar. 3Må Gud den Väldige välsigna dig och göra dig fruktsam, så att du förökar dig och blir till många folk. 4Och må han ge dig och dina ättlingar den välsignelse som han gav Abraham, så att det land där du nu bor som främling blir din egendom, det land som Gud gav åt Abraham.« 5Så skickade Isak i väg Jakob, och Jakob begav sig till Paddan Aram, till Laban, som var son till aramén Betuel och bror till Rebecka, Jakobs och Esaus mor.

6Esau fick veta att Isak hade välsignat Jakob och skickat honom till Paddan Aram för att ta sig en hustru där. Han hade välsignat honom och befallt: »Du får inte ta en kanaaneiska till hustru«, 7och Jakob hade lytt sin far och mor och begett sig till Paddan Aram. 8Då förstod Esau hur illa hans far Isak tyckte om de kanaaneiska kvinnorna. 9Han gick därför till Ismael och tog till hustru — utöver de hustrur han redan hade — Machalat, dotter till Abrahams son Ismael och syster till Nevajot.

Jakobs dröm i Betel

10Jakob lämnade Beer Sheva och tog vägen mot Harran. 11Han kom fram till en plats där han stannade för natten, eftersom solen hade gått ner. Han tog en av stenarna på platsen för att ha den vid huvudgärden. Sedan lade han sig att sova där.

12I drömmen såg han en trappa som ledde från jorden ända upp till himlen, och Guds änglar gick upp och ner för den. 13Och Herren stod framför honom och sade: »Jag är Herren, din fader Abrahams Gud och Isaks Gud. Marken som du ligger på skall jag ge åt dig och dina ättlingar. 14De skall bli som stoftkornen på jorden, och du skall utbreda dig åt väster och öster, åt norr och söder, och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du och dina ättlingar har fått. 15Och jag skall vara med dig och skydda dig vart du än går; jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag kommer inte att överge dig, jag skall fullgöra det som jag har lovat dig.«

16Jakob vaknade upp ur sömnen. »Sannerligen«, sade han, »Herren är på denna plats, och jag visste det inte!« 17Och han greps av bävan och sade: »Detta är en plats som väcker bävan, det måste vara Guds boning, här är himlens port.« 18Tidigt nästa morgon tog Jakob stenen som han haft vid huvudgärden och reste den som en stod och göt olja över den. 19Han kallade platsen Betel; tidigare hette staden Lus.

20Jakob avgav ett löfte: »Om Gud är med mig och skyddar mig på denna min färd och ger mig mat att äta och kläder att klä mig med, 21så att jag kommer välbehållen hem igen, då skall Herren vara min Gud, 22och stenen som jag har rest som en stod skall bli en Guds boning. Och av allt du låter mig få skall jag ge dig tionde.«

29

Jakob kommer till Laban

291Jakob fortsatte sin färd och begav sig till kadmoneernas land. 2Där fick han se en brunn ute på öppna fältet och tre fårhjordar som låg runt omkring den. Man brukade nämligen vattna hjordarna ur den brunnen. Över brunnsöppningen låg en stor sten; 3först när alla hjordarna var samlade kunde man vältra undan stenen från brunnen och vattna fåren. Sedan lade man tillbaka stenen på dess plats över brunnsöppningen.

4Jakob frågade dem: »Varifrån kommer ni, bröder?« De svarade: »Vi är från Harran.« — 5»Då känner ni kanske Laban, Nachors son«, sade Jakob, och de svarade att de kände honom. 6»Hur har han det?« frågade Jakob. »Bra«, svarade de. »Och där borta kommer hans dotter Rakel med fåren.« 7Jakob fortsatte: »Solen står fortfarande högt på himlen, det är för tidigt att samla ihop boskapen. Vattna fåren och driv ut dem på bete igen!« — 8»Nej«, sade de, »det kan vi inte göra förrän alla hjordarna är samlade och stenen vältrats undan från brunnen. Då vattnar vi fåren.«

9Medan han ännu talade med dem kom Rakel med fåren, som hon brukade valla åt sin far. 10När Jakob fick se sin morbror Labans dotter Rakel komma med Labans får gick han fram och vältrade undan stenen från brunnen och vattnade sin morbror Labans får. 11Och Jakob kysste Rakel, och han brast i gråt. 12Han berättade för henne att han var nära släkt med hennes far och var Rebeckas son. Då sprang hon och berättade det för sin far, 13och när Laban fick höra nyheten om sin systerson Jakob skyndade han sig ut för att ta emot honom. Han omfamnade och kysste honom och tog honom med sig hem. Där berättade Jakob för Laban allt som hade hänt, 14och Laban sade till honom: »Ja, du är verkligen mitt kött och blod.«

Lea och Rakel

Jakob stannade hos honom en månads tid, 15och en dag sade Laban till Jakob: »Visst är du min släkting, men inte skall du behöva arbeta åt mig utan lön. Säg mig vad du vill ha!« 16Nu hade Laban två döttrar, den äldsta hette Lea och den yngsta hette Rakel. 17Leas ögon var utan glans, men Rakel var vacker och välväxt. 18Jakob älskade Rakel, och därför sade han: »Jag arbetar åt dig i sju år för din yngsta dotter Rakel.« 19Laban svarade: »Det är bättre att jag ger henne åt dig än åt en främling. Stanna du hos mig.« 20Så arbetade Jakob för Rakel i sju år, och han tyckte det var som några få dagar, eftersom han älskade henne.

21Jakob sade till Laban: »Ge mig nu min hustru, tiden har gått. Låt mig komma samman med henne.« 22Då inbjöd Laban alla i grannskapet och ställde till med fest. 23Men när det blev kväll tog han sin dotter Lea och förde henne till Jakob, och han låg med henne. 24Laban gav sin slavflicka Silpa som slavflicka åt sin dotter Lea. 25På morgonen upptäckte Jakob att det var Lea. Då sade han till Laban: »Vad är det du har gjort mot mig? Det är ju för Rakel jag har arbetat hos dig. Varför har du lurat mig?« 26Laban svarade: »Det är inte skick och bruk här på orten att ge bort den yngre dottern före den äldre. 27Fira nu bröllopsveckan till slut med Lea, så skall du få också den andra på villkor att du arbetar sju år till i min tjänst.« 28Jakob samtyckte och fullbordade bröllopsveckan med Lea. Sedan gav Laban honom sin dotter Rakel till hustru. 29Laban gav sin slavflicka Bilha som slavflicka åt sin dotter Rakel. 30Så låg Jakob med Rakel också, och han älskade henne mer än Lea. Han arbetade sedan hos Laban i ytterligare sju år.

Jakobs söner

31När Herren såg att Lea blev åsidosatt gjorde han henne fruktsam. Men Rakel var ofruktsam. 32Lea blev havande och födde en son. Hon gav honom namnet Ruben, »ty«, sade hon, »Herren har sett min nöd, och nu kommer min man att älska mig«. 33Hon blev åter havande och födde en son. Då sade hon: »Herren hörde att jag blev åsidosatt och har därför gett mig också denne son.« Och hon gav honom namnet Simon. 34Hon blev åter havande och födde en son. Då sade hon: »Nu kommer min man att hålla sig till mig, jag har ju fött honom tre söner.« Därför fick han namnet Levi. 35Hon blev åter havande och födde en son. Då sade hon: »Nu vill jag tacka Herren.« Därför gav hon honom namnet Juda. Sedan slutade hon föda.