Bibel 2000 (B2000)

Jakob får sin fars välsignelse

271Isak hade nu blivit gammal, och ögonen hade försvagats så att han inte kunde se. Då kallade han en dag till sig sin äldste son Esau. »Min son«, sade han, och Esau svarade: »Ja, far.« 2Isak sade: »Jag är gammal och vet inte hur långt jag har kvar. 3Hämta dina vapen, kogret och bågen, och gå ut och skjut ett villebråd åt mig. 4Laga till en av mina älsklingsrätter och bär in till mig så att jag får äta. Sedan skall jag ge dig min välsignelse innan jag dör.«

5Men Rebecka hade hört när Isak talade med sin son Esau, och då Esau hade gått ut för att skjuta ett villebråd åt sin far 6sade hon till sin son Jakob: »Jag hörde hur din far talade med din bror Esau och sade till honom: 7Skaffa något vilt och laga till något gott, så att jag får äta och sedan kan välsigna dig inför Herren innan jag dör. — 8Hör på nu, min son, och gör som jag säger. 9Gå bort till småboskapen och hämta två fina killingar, så skall jag laga till en av din fars älsklingsrätter. 10Den skall du bära in till din far, så att han får äta och sedan kan välsigna dig innan han dör.« 11Jakob invände: »Men min bror Esau är ju luden och jag är alldeles slät. 12Om min far rör vid mig står jag där som en bedragare och drar över mig förbannelse i stället för välsignelse.« 13Hans mor svarade: »Den förbannelsen får komma över mig, min son! Gör nu som jag säger och gå och hämta killingarna.«

14Han gick och hämtade killingarna åt sin mor, och hon lagade till en av hans fars älsklingsrätter. 15Och Rebecka tog fram sin äldste son Esaus festkläder, som hon hade hos sig, och lät Jakob, den yngste sonen, sätta på sig dem. 16Med skinnet från killingarna täckte hon hans händer och hans bara hals. 17Sedan gav hon Jakob den välsmakande rätten och bröd som hon hade bakat, 18och han bar in det till sin far. »Far«, sade han och Isak svarade: »Ja, min son. Vem är du?« 19Jakob sade: »Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort som du sade till mig. Sätt dig upp och ät av viltet som jag har fått, så att du sedan kan ge mig din välsignelse.« 20Då sade Isak: »Hur fick du tag i det så snabbt, min son?« Jakob svarade: »Herren, din Gud, lät det komma i min väg.« 21Isak sade: »Kom fram hit, min son, så att jag får röra vid dig och känna om du verkligen är min son Esau.« 22Jakob gick fram till sin far Isak så att han fick röra vid honom, och Isak sade: »Rösten är Jakobs, men händerna är Esaus.« 23Han kände inte igen honom, eftersom Jakobs händer var ludna som hans bror Esaus, och därför välsignade han honom. 24Han frågade: »Är du verkligen min son Esau?« — »Ja«, svarade Jakob. 25Då sade Isak: »Sätt fram maten, min son, så att jag får äta av viltet som du har med dig och kan ge dig min välsignelse.« Jakob satte fram åt honom, så att han fick äta, och gav honom vin att dricka. 26Sedan sade Isak till honom: »Kom fram, min son, och kyss mig.« 27När han då gick fram och kysste honom kände Isak lukten av hans kläder. Och han välsignade honom och sade:

»Som doften från marker som Herren välsignat

är doften av min son.

28Gud skall ge dig dagg från himlen,

fruktbar jord,

säd och vin i rikt mått.

29Folkslag skall tjäna dig,

folk bli dig underdåniga.

Härska över dina bröder!

Må din mors söner böja sig för dig.

Förbannad den som förbannar dig

och välsignad den som välsignar dig!«

30När Isak hade välsignat Jakob och Jakob just hade lämnat sin far kom hans bror Esau hem från jakten. 31Också han lagade en god måltid och bar in den till sin far och sade till honom: »Vill du resa dig upp, far, och äta av viltet som din son har med sig, så att du sedan kan ge mig din välsignelse?« 32Isak frågade honom: »Vem är du?« — »Jag är Esau, din son, din förstfödde«, svarade han. 33Isak greps av förfäran och sade: »Vem var det då som kom in till mig med något vilt han hade skjutit? Jag åt av allt innan du kom, och sedan gav jag honom min välsignelse.« 34När Esau hörde vad hans far sade gav han upp ett skri av förtvivlan. »Välsigna mig också, far«, bad han. 35Isak svarade: »Din bror handlade svekfullt och tog välsignelsen du skulle ha fått.« 36Då sade Esau: »Inte för inte heter han Jakob: två gånger har han bedragit mig. Min förstfödslorätt tog han, och nu har han tagit min välsignelse.« Och Esau frågade: »Har du ingen välsignelse kvar åt mig?« 37Isak svarade Esau: »Jag har satt honom att härska över dig, alla hans bröder har jag gjort till hans tjänare, säd och vin har jag gett honom. Vad kan jag då göra för dig, min son?« — 38»Far«, sade Esau, »hade du bara denna enda välsignelse att ge bort? Välsigna mig också, far!« Och han grät högljutt. 39Detta var det svar hans far Isak gav honom:

»Långt från den fruktbara jorden skall du bo,

där ingen dagg faller från himlen.

40Av ditt svärd skall du leva,

och du skall tjäna din bror.

Men en gång skall du göra dig fri

och kasta av dig hans ok.«

41Esau fattade agg till Jakob för att fadern hade gett honom välsignelsen. Och Esau tänkte: »Snart kommer den tid då vi sörjer vår far. Då skall jag döda min bror Jakob.« 42Rebecka fick reda på vad hennes äldste son Esau tänkte och skickade efter sin yngste son Jakob och sade till honom: »Din bror Esau ruvar på hämnd och tänker döda dig. 43Hör nu på vad jag säger, min son: Fly genast till min bror Laban i Harran 44och stanna där en tid, tills din brors vrede har lagt sig. 45När vreden har lagt sig och han har glömt vad du har gjort honom, skickar jag bud och låter hämta hem dig igen. Inte skall jag behöva mista er båda på samma gång.«

Isak sänder Jakob till Laban

46Rebecka sade till Isak: »De här hettitiskorna tar livet av mig. Om Jakob också tar en hettitisk flicka till hustru, en flicka från detta land, då vill jag inte leva längre.«