Bibel 2000 (B2000)
26

Isak och Rebecka i Gerar

261Det blev hungersnöd i landet — en annan än den förra hungersnöden, den på Abrahams tid. Då begav sig Isak till filisteerkungen Avimelek i Gerar. 2Herren uppenbarade sig för honom och sade: »Bege dig inte till Egypten utan stanna i det land som jag skall visa dig. 3Bli kvar en tid i detta land, så skall jag vara med dig och välsigna dig. Åt dig och dina ättlingar skall jag ge alla dessa länder, jag skall uppfylla det löfte som jag med ed gav din far Abraham. 4Jag skall göra dina ättlingar talrika som stjärnorna på himlen, jag skall ge dem alla dessa länder, och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som dina ättlingar har fått. 5Detta skall ske därför att Abraham lydde mig och rättade sig efter vad jag befallt, mina bud och stadgar och lagar.«

6Isak slog sig ner i Gerar. 7Men när männen i staden frågade honom om hans hustru sade han: »Det är min syster.« Han vågade inte säga att hon var hans hustru. »Männen här kan döda mig för Rebeckas skull, hon är ju så vacker«, tänkte han. 8Han hade redan varit där en tid, när filisteerkungen Avimelek en dag tittade ut genom fönstret och fick se Isak vänslas med sin hustru Rebecka. 9Då kallade han till sig Isak och sade: »Hon är alltså din hustru. Varför har du sagt att hon är din syster?« Isak svarade: »Jag var rädd att bli dödad för hennes skull.« 10Men Avimelek sade: »Vad är det du har gjort mot oss? Det kunde ju lätt ha hänt att någon av männen här legat med din hustru, och då hade du dragit skuld över oss.« 11Och Avimelek utfärdade en befallning till hela folket: »Den som rör den här mannen eller hans hustru skall straffas med döden.«

12Isak sådde där i landet och fick det året hundrafalt igen. Herren välsignade honom 13och han blev rik. Hans rikedom blev allt större; till sist var han mycket rik. 14Han ägde hjordar av får och kor och hade många tjänare. Allt detta väckte avund bland filisteerna. 15Alla de brunnar som hans far Abrahams män hade grävt på dennes tid fyllde de med jord. 16Och Avimelek sade till Isak: »Du måste flytta härifrån, du har blivit alldeles för stor för oss.« 17Då flyttade Isak; han slog läger i Gerardalen och bodde där.

18Isak grävde åter upp de brunnar som hans far Abrahams män hade grävt men som filisteerna hade fyllt igen efter Abrahams död, och han gav brunnarna samma namn som hans far hade gett dem. 19När Isaks män grävde efter vatten i dalen fann de en källåder. 20Men herdarna från Gerar kom i tvist med Isaks herdar och sade: »Det är vårt vatten!« Och han kallade brunnen Esek, därför att de trätte med honom. 21Sedan grävde Isaks män en annan brunn, och det blev tvist om den också; därför kallade han den Sitna. 22Han bröt upp därifrån och grävde ytterligare en brunn. Den blev det ingen tvist om, och därför kallade han den Rechovot, »ty«, sade han, »nu har Herren gett oss utrymme, så att vi kan föröka oss här i landet«.

Isak och Avimelek sluter förbund

23Isak flyttade därifrån och kom till Beer Sheva. 24Den natten uppenbarade sig Herren för honom och sade:

»Jag är din far Abrahams Gud.

Var inte rädd, ty jag är med dig,

jag skall välsigna dig

och göra dina ättlingar talrika

för min tjänare Abrahams skull.«

25Där byggde Isak ett altare och åkallade Herren, där slog han läger, och där grävde hans män en brunn.

26En dag kom Avimelek till honom från Gerar tillsammans med sin rådgivare Achussat och sin befälhavare Pikol. 27Då sade Isak till dem: »Varför kommer ni hit, ni som tyckte så illa om mig att ni drev bort mig!« 28De svarade: »Vi har tydligt sett att Herren har varit med dig, och nu har vi sagt oss att vi och du måste svära varandra en ed. Slut ett fördrag med oss 29och lova att du inte skall göra oss något ont, liksom vi aldrig har ofredat dig utan bara gjort dig gott. Du fick dra bort i fred, och nu har Herren välsignat dig.« 30Isak gav ett gästabud för dem, och de åt och drack. 31Tidigt nästa morgon svor de varandra en ed. Därefter tog Isak farväl av dem, och de skildes i sämja.

32Samma dag kom Isaks män och berättade för honom att de hade funnit vatten i brunnen de grävde. 33Isak kallade brunnen Shiva. Därför heter staden än i dag Beer Sheva.

34När Esau var 40 år tog han till hustrur Judit, hettiten Beeris dotter, och Basemat, hettiten Elons dotter. 35De förbittrade livet för Isak och Rebecka.

27

Jakob får sin fars välsignelse

271Isak hade nu blivit gammal, och ögonen hade försvagats så att han inte kunde se. Då kallade han en dag till sig sin äldste son Esau. »Min son«, sade han, och Esau svarade: »Ja, far.« 2Isak sade: »Jag är gammal och vet inte hur långt jag har kvar. 3Hämta dina vapen, kogret och bågen, och gå ut och skjut ett villebråd åt mig. 4Laga till en av mina älsklingsrätter och bär in till mig så att jag får äta. Sedan skall jag ge dig min välsignelse innan jag dör.«

5Men Rebecka hade hört när Isak talade med sin son Esau, och då Esau hade gått ut för att skjuta ett villebråd åt sin far 6sade hon till sin son Jakob: »Jag hörde hur din far talade med din bror Esau och sade till honom: 7Skaffa något vilt och laga till något gott, så att jag får äta och sedan kan välsigna dig inför Herren innan jag dör. — 8Hör på nu, min son, och gör som jag säger. 9Gå bort till småboskapen och hämta två fina killingar, så skall jag laga till en av din fars älsklingsrätter. 10Den skall du bära in till din far, så att han får äta och sedan kan välsigna dig innan han dör.« 11Jakob invände: »Men min bror Esau är ju luden och jag är alldeles slät. 12Om min far rör vid mig står jag där som en bedragare och drar över mig förbannelse i stället för välsignelse.« 13Hans mor svarade: »Den förbannelsen får komma över mig, min son! Gör nu som jag säger och gå och hämta killingarna.«

14Han gick och hämtade killingarna åt sin mor, och hon lagade till en av hans fars älsklingsrätter. 15Och Rebecka tog fram sin äldste son Esaus festkläder, som hon hade hos sig, och lät Jakob, den yngste sonen, sätta på sig dem. 16Med skinnet från killingarna täckte hon hans händer och hans bara hals. 17Sedan gav hon Jakob den välsmakande rätten och bröd som hon hade bakat, 18och han bar in det till sin far. »Far«, sade han och Isak svarade: »Ja, min son. Vem är du?« 19Jakob sade: »Jag är Esau, din förstfödde. Jag har gjort som du sade till mig. Sätt dig upp och ät av viltet som jag har fått, så att du sedan kan ge mig din välsignelse.« 20Då sade Isak: »Hur fick du tag i det så snabbt, min son?« Jakob svarade: »Herren, din Gud, lät det komma i min väg.« 21Isak sade: »Kom fram hit, min son, så att jag får röra vid dig och känna om du verkligen är min son Esau.« 22Jakob gick fram till sin far Isak så att han fick röra vid honom, och Isak sade: »Rösten är Jakobs, men händerna är Esaus.« 23Han kände inte igen honom, eftersom Jakobs händer var ludna som hans bror Esaus, och därför välsignade han honom. 24Han frågade: »Är du verkligen min son Esau?« — »Ja«, svarade Jakob. 25Då sade Isak: »Sätt fram maten, min son, så att jag får äta av viltet som du har med dig och kan ge dig min välsignelse.« Jakob satte fram åt honom, så att han fick äta, och gav honom vin att dricka. 26Sedan sade Isak till honom: »Kom fram, min son, och kyss mig.« 27När han då gick fram och kysste honom kände Isak lukten av hans kläder. Och han välsignade honom och sade:

»Som doften från marker som Herren välsignat

är doften av min son.

28Gud skall ge dig dagg från himlen,

fruktbar jord,

säd och vin i rikt mått.

29Folkslag skall tjäna dig,

folk bli dig underdåniga.

Härska över dina bröder!

Må din mors söner böja sig för dig.

Förbannad den som förbannar dig

och välsignad den som välsignar dig!«

30När Isak hade välsignat Jakob och Jakob just hade lämnat sin far kom hans bror Esau hem från jakten. 31Också han lagade en god måltid och bar in den till sin far och sade till honom: »Vill du resa dig upp, far, och äta av viltet som din son har med sig, så att du sedan kan ge mig din välsignelse?« 32Isak frågade honom: »Vem är du?« — »Jag är Esau, din son, din förstfödde«, svarade han. 33Isak greps av förfäran och sade: »Vem var det då som kom in till mig med något vilt han hade skjutit? Jag åt av allt innan du kom, och sedan gav jag honom min välsignelse.« 34När Esau hörde vad hans far sade gav han upp ett skri av förtvivlan. »Välsigna mig också, far«, bad han. 35Isak svarade: »Din bror handlade svekfullt och tog välsignelsen du skulle ha fått.« 36Då sade Esau: »Inte för inte heter han Jakob: två gånger har han bedragit mig. Min förstfödslorätt tog han, och nu har han tagit min välsignelse.« Och Esau frågade: »Har du ingen välsignelse kvar åt mig?« 37Isak svarade Esau: »Jag har satt honom att härska över dig, alla hans bröder har jag gjort till hans tjänare, säd och vin har jag gett honom. Vad kan jag då göra för dig, min son?« — 38»Far«, sade Esau, »hade du bara denna enda välsignelse att ge bort? Välsigna mig också, far!« Och han grät högljutt. 39Detta var det svar hans far Isak gav honom:

»Långt från den fruktbara jorden skall du bo,

där ingen dagg faller från himlen.

40Av ditt svärd skall du leva,

och du skall tjäna din bror.

Men en gång skall du göra dig fri

och kasta av dig hans ok.«

41Esau fattade agg till Jakob för att fadern hade gett honom välsignelsen. Och Esau tänkte: »Snart kommer den tid då vi sörjer vår far. Då skall jag döda min bror Jakob.« 42Rebecka fick reda på vad hennes äldste son Esau tänkte och skickade efter sin yngste son Jakob och sade till honom: »Din bror Esau ruvar på hämnd och tänker döda dig. 43Hör nu på vad jag säger, min son: Fly genast till min bror Laban i Harran 44och stanna där en tid, tills din brors vrede har lagt sig. 45När vreden har lagt sig och han har glömt vad du har gjort honom, skickar jag bud och låter hämta hem dig igen. Inte skall jag behöva mista er båda på samma gång.«

Isak sänder Jakob till Laban

46Rebecka sade till Isak: »De här hettitiskorna tar livet av mig. Om Jakob också tar en hettitisk flicka till hustru, en flicka från detta land, då vill jag inte leva längre.«

28

281Då kallade Isak till sig Jakob. Han välsignade honom och sade till honom: »Du får inte ta en kanaaneiska till hustru. 2Bege dig i stället till Paddan Aram, till din morfar Betuels familj, och ta dig en hustru där, en av din morbror Labans döttrar. 3Må Gud den Väldige välsigna dig och göra dig fruktsam, så att du förökar dig och blir till många folk. 4Och må han ge dig och dina ättlingar den välsignelse som han gav Abraham, så att det land där du nu bor som främling blir din egendom, det land som Gud gav åt Abraham.« 5Så skickade Isak i väg Jakob, och Jakob begav sig till Paddan Aram, till Laban, som var son till aramén Betuel och bror till Rebecka, Jakobs och Esaus mor.

6Esau fick veta att Isak hade välsignat Jakob och skickat honom till Paddan Aram för att ta sig en hustru där. Han hade välsignat honom och befallt: »Du får inte ta en kanaaneiska till hustru«, 7och Jakob hade lytt sin far och mor och begett sig till Paddan Aram. 8Då förstod Esau hur illa hans far Isak tyckte om de kanaaneiska kvinnorna. 9Han gick därför till Ismael och tog till hustru — utöver de hustrur han redan hade — Machalat, dotter till Abrahams son Ismael och syster till Nevajot.

Jakobs dröm i Betel

10Jakob lämnade Beer Sheva och tog vägen mot Harran. 11Han kom fram till en plats där han stannade för natten, eftersom solen hade gått ner. Han tog en av stenarna på platsen för att ha den vid huvudgärden. Sedan lade han sig att sova där.

12I drömmen såg han en trappa som ledde från jorden ända upp till himlen, och Guds änglar gick upp och ner för den. 13Och Herren stod framför honom och sade: »Jag är Herren, din fader Abrahams Gud och Isaks Gud. Marken som du ligger på skall jag ge åt dig och dina ättlingar. 14De skall bli som stoftkornen på jorden, och du skall utbreda dig åt väster och öster, åt norr och söder, och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du och dina ättlingar har fått. 15Och jag skall vara med dig och skydda dig vart du än går; jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag kommer inte att överge dig, jag skall fullgöra det som jag har lovat dig.«

16Jakob vaknade upp ur sömnen. »Sannerligen«, sade han, »Herren är på denna plats, och jag visste det inte!« 17Och han greps av bävan och sade: »Detta är en plats som väcker bävan, det måste vara Guds boning, här är himlens port.« 18Tidigt nästa morgon tog Jakob stenen som han haft vid huvudgärden och reste den som en stod och göt olja över den. 19Han kallade platsen Betel; tidigare hette staden Lus.

20Jakob avgav ett löfte: »Om Gud är med mig och skyddar mig på denna min färd och ger mig mat att äta och kläder att klä mig med, 21så att jag kommer välbehållen hem igen, då skall Herren vara min Gud, 22och stenen som jag har rest som en stod skall bli en Guds boning. Och av allt du låter mig få skall jag ge dig tionde.«