Bibel 2000 (B2000)
22

Gud sätter Abraham på prov

221En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Gud kallade på honom: »Abraham!« — »Här är jag«, svarade han. 2Gud sade: »Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig.«

3Tidigt nästa morgon sadlade Abraham sin åsna. Han tog med sig två tjänare och sin son Isak, högg veden till brännoffret och gav sig i väg mot den plats som Gud hade talat om. 4Den tredje dagen fick Abraham se platsen på avstånd. 5Då sade han till tjänarna: »Stanna här med åsnan, medan jag och pojken går dit bort för att tillbe. Sedan kommer vi tillbaka till er.« 6Abraham tog veden till brännoffret och lät sin son Isak bära den. Själv tog han elden och kniven, och så gick de båda tillsammans. 7»Far«, sade Isak. »Ja, min son«, svarade Abraham. Isak sade: »Här är eld och ved, men var är fåret som skall offras?« — 8»Min son«, sade Abraham, »Gud utser åt sig det får som skall offras.« Så gick de båda tillsammans.

9När de kom fram till platsen som Gud hade talat om byggde Abraham ett altare. Han lade upp veden och band sedan sin son Isak och lade honom på altaret, ovanpå veden. 10Och Abraham sträckte ut handen och tog kniven för att slakta sin son. 11Då ropade Herrens ängel till honom från himlen: »Abraham! Abraham!« — »Ja«, svarade Abraham, »här är jag.« 12Ängeln sade: »Lyft inte din hand mot pojken, och gör honom inget ont. Nu vet jag att du fruktar Gud, nu när du inte har vägrat mig din ende son.« 13När Abraham såg upp fick han se en bagge, som hade fastnat med hornen i ett snår. Då gick han bort och tog baggen och offrade den som brännoffer i stället för sin son. 14Abraham gav denna plats namnet »Herren utser«. I dag säger man »på berget där Herren blir sedd«.

15Ännu en gång ropade Herrens ängel från himlen och sade till Abraham: 16»Jag svär vid mig själv, säger Herren, att eftersom du gjorde detta och inte vägrade mig din ende son, 17skall jag välsigna dig och göra dina ättlingar talrika som stjärnorna på himlen och som sanden på havets strand, och dina ättlingar skall inta fiendens städer. 18Och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som dina ättlingar har fått. Detta skall ske därför att du lydde mig.«

19Abraham gick tillbaka till sina tjänare, och alla återvände tillsammans till Beer Sheva. Abraham stannade sedan där.

20En tid därefter fick Abraham veta att också Milka hade blivit mor och fött söner åt hans bror Nachor: 21Us, den förstfödde, Bus, hans bror, Kemuel, Arams far, 22Kesed, Haso, Pildash, Jidlaf och Betuel. 23Betuel blev far till Rebecka. Dessa åtta söner födde Milka åt Abrahams bror Nachor. 24Hans bihustru, som hette Reuma, fick också barn: Tevach, Gacham, Tachash och Maaka.

23

Saras död. Abraham köper gravplats

231Sara blev 127 år gammal. 2Hon dog i Kirjat Arba, det nuvarande Hebron, i Kanaan, och Abraham kom och höll dödsklagan och begrät henne. 3Sedan lämnade Abraham den döda och gick för att tala med hettiterna. 4»Jag bor här som främling bland er«, sade han. »Låt mig förvärva ett stycke av er mark till en grav, så att jag kan begrava min döda hustru där.« 5Hettiterna svarade: 6»Hör på oss, herre. En Guds utvalde är du i vår krets, välj den förnämsta av våra gravplatser och begrav din hustru där. Ingen av oss skall förvägra dig sin gravplats. Då kan du begrava din hustru.«

7Abraham reste sig och bugade sig för hettiterna, landets folk, 8och tog så till orda: »Om ni vill tillåta att jag begraver min hustru här, så hör på mig och lägg ett gott ord för mig hos Efron, Sochars son, 9så att han låter mig få Makpelagrottan som tillhör honom och som ligger i utkanten av hans marker. Jag skall ge honom full betalning, så att jag får en egen gravplats bland er.« 10Hettiten Efron satt där bland de andra hettiterna och svarade själv Abraham inför sina landsmän, alla som satt i stadsporten. 11»Hör på mig, herre«, sade han. »Fältet ger jag dig, grottan där ger jag dig också, med mina landsmän som vittnen ger jag den åt dig. Begrav du din hustru.«

12Abraham bugade sig för landets folk 13och talade inför dem till Efron. »Om jag får säga några ord, herre: jag betalar vad marken är värd, ta emot betalningen och låt mig begrava min hustru där.« 14Efron svarade: 15»Hör på mig, herre. Ett jordstycke för 400 siklar silver — vad är det oss emellan? Begrav din hustru.« 16Abraham tog fasta på vad Efron sagt och vägde upp åt honom den mängd silver han nämnt inför hettiterna, 400 siklar, efter den vikt som brukas bland köpmän.

17Så kom fältet i Makpela utanför Mamre, det som tillhörde Efron, fältet och grottan som fanns där och alla träd som växte på fältet, över hela området, 18att förvärvas av Abraham och blev hans egendom. Det skedde inför hettiterna, alla som satt i stadsporten.

19Sedan begravde Abraham sin hustru Sara i grottan på fältet i Makpela utanför Mamre, det nuvarande Hebron, i Kanaan. 20Fältet och grottan som fanns där kom sålunda i Abrahams ägo som gravplats, genom köp från hettiterna.

24

Isak får Rebecka till hustru

241Abraham var nu en mycket gammal man, och Herren hade välsignat honom på alla sätt. 2En dag sade Abraham till den äldste bland sina tjänare, den som förvaltade allt han ägde: »Lägg din hand mellan mina lår, 3jag vill ta en ed av dig vid Herren, himlens och jordens Gud, att du inte tar en hustru åt min son bland kanaaneerna, där jag nu bor, 4utan att du går till mitt land och min släkt och tar en hustru åt min son Isak.« 5Tjänaren sade: »Men om hon inte är villig att följa med mig till det här landet? Skall jag då föra din son tillbaka till det land som du har lämnat?« — 6»Nej«, svarade Abraham, »du får absolut inte föra honom tillbaka dit. 7Herren, himlens Gud, som förde mig bort från mitt hem och mina fäders land och som lovade mig med ed: ’Åt dina ättlingar skall jag ge detta land’, han skall sända sin ängel framför dig, så att du kan ta en hustru åt min son därifrån. 8Om hon inte är villig att följa med dig är du löst från din ed till mig. Men för inte min son tillbaka dit.« 9Då lade tjänaren sin hand mellan sin husbonde Abrahams lår och lovade honom detta med ed.

10Tjänaren tog tio av sin husbondes kameler, och med de finaste dyrbarheter hans husbonde ägde gav han sig i väg till Nachors stad i Aram Naharajim. 11Där lät han kamelerna lägga sig ner vid brunnen utanför staden. Det var framåt kvällen, vid den tid då kvinnorna går ut och hämtar vatten. 12Och tjänaren bad: »Herre, min husbonde Abrahams Gud, låt mig i dag få se hur du visar din godhet mot min husbonde Abraham. 13Här står jag vid brunnen, och flickorna från staden är på väg hit ut för att hämta vatten. 14Jag kommer att be en av dem: Räck mig din kruka så att jag får dricka! Om hon då svarar: Drick du, och jag skall ge dina kameler vatten också, då är det den flickan som du har bestämt åt din tjänare Isak, och då vet jag att du har visat din godhet mot min husbonde.« 15Han hade knappt hunnit säga detta förrän Rebecka kom dit ut med sin kruka på axeln. Hon var dotter till Betuel, som var son till Milka, Abrahams bror Nachors hustru. 16Det var en mycket vacker flicka och hon var orörd, ingen man hade haft henne. Hon gick ner till källan och fyllde sin kruka, och när hon kom upp igen 17skyndade tjänaren fram och bad henne: »Låt mig få en klunk vatten ur din kruka.« — 18»Drick, herre«, sade hon och lyfte genast ner krukan på armen och lät honom dricka. 19När hon gett honom att dricka sade hon: »Jag skall hämta upp vatten åt dina kameler också, så att de kan dricka sig otörstiga.« 20Hon tömde genast sin kruka i vattenhon och skyndade sedan till brunnen igen och hämtade upp vatten åt alla kamelerna. 21Själv stod han tyst och iakttog henne för att se om Herren hade gjort hans färd lyckosam eller inte.

22När alla kamelerna hade fått vatten tog mannen fram en guldring som vägde en halv sikel och satte den i hennes näsa, och på hennes armar satte han två armringar av guld som vägde tio siklar. 23Sedan sade han till henne: »Tala om för mig vems dotter du är. Kan vi få nattkvarter i din fars hus?« 24Hon svarade: »Jag är dotter till Betuel, Milkas son med Nachor.« 25Och hon fortsatte: »Halm och foder har vi gott om, och husrum har vi också.« 26Då föll mannen ner och tillbad Herren 27och sade: »Prisad vare Herren, min husbonde Abrahams Gud, som inte har upphört att visa min husbonde sin godhet och trofasthet. Herren har lett mig till min husbondes frände.«

28Flickan sprang hem och berättade för sin mor och de andra vad som hade hänt. 29Rebecka hade en bror som hette Laban, och han skyndade sig ut till mannen vid källan. 30Laban hade sett näsringen och armringarna som hans syster Rebecka bar och hört henne berätta vad mannen hade sagt till henne. Han kom ut till mannen, som stod hos kamelerna vid källan. 31»Kom, du som är välsignad av Herren«, sade Laban. »Inte skall du stå här ute, jag har gjort i ordning för dig där hemma, och kamelerna har vi också plats för.« 32Då följde mannen med honom hem. Man lastade av kamelerna och gav dem halm och foder, och åt mannen och hans följeslagare gav man vatten så att de kunde tvätta av sina fötter.

33När maten sattes fram sade mannen: »Jag vill inte äta förrän jag har framfört mitt ärende.« — »Gör det«, sade Laban. 34Då sade mannen: »Jag är Abrahams tjänare. 35Herren har välsignat min husbonde och gjort honom rik, han har gett honom får och kor, silver och guld, slavar och slavinnor, kameler och åsnor. 36Sara, min husbondes hustru, födde honom en son på sin ålderdom, och åt honom har han gett allt han äger. 37Nu har min husbonde låtit mig gå ed på att jag inte skall ta en hustru åt hans son bland kanaaneerna, i vilkas land han bor. 38Han sade: ’Gå till mitt fädernehem, till min egen släkt, och ta en hustru åt min son.’ 39Då sade jag till min husbonde: ’Men om hon inte vill följa med mig?’ 40Han svarade: ’Herren, som jag alltid har hållit mig till, skall sända sin ängel med dig och göra din färd lyckosam, så att du kan ta en hustru åt min son från min släkt och mitt fädernehem. 41När du har kommit till mina släktingar skall du vara löst från din ed till mig, även om de inte vill ge henne åt dig; så blir du löst från eden.’ 42I dag när jag kom till källan bad jag: ’Herre, min husbonde Abrahams Gud, visa mig om du vill låta min färd bli lyckosam. 43Här står jag vid brunnen. Kommer det nu en ung kvinna som skall hämta vatten, ber jag henne att hon låter mig få dricka lite ur hennes kruka. 44Om hon då svarar: Drick du, och jag skall hämta upp vatten åt dina kameler också, då är det henne Herren har utsett till hustru åt min husbondes son.’ 45Knappt hade jag hunnit tänka detta förrän Rebecka kom dit ut med sin kruka på axeln. Hon gick ner till källan och hämtade vatten, och när jag bad henne att få dricka 46lyfte hon genast ner krukan och sade: ’Drick du, jag skall ge dina kameler vatten också.’ Jag drack och hon vattnade kamelerna. 47Jag frågade henne vems dotter hon var, och hon svarade att hon var dotter till Betuel, Nachors son som Milka födde åt honom. Då satte jag ringen i hennes näsa och armringarna på hennes armar 48och föll ner och tillbad Herren. Jag prisade Herren, min husbonde Abrahams Gud, som hade fört mig på rätt väg och låtit mig finna en dotter till min husbondes frände åt hans son. 49Säg mig nu om ni vill visa min husbonde godhet och trofasthet. Om inte, säg mig då det, så att jag vet vad jag har att rätta mig efter.«

50Laban och Betuel svarade: »Detta kommer från Herren, vi har ingenting att säga. 51Här är Rebecka. Ta henne med dig, må hon bli hustru åt din husbondes son, så som Herren har sagt.« 52När Abrahams tjänare hörde deras svar föll han ner och tillbad Herren. 53Sedan tog han fram silversmycken och guldsmycken och kläder och överlämnade till Rebecka; också hennes bror och hennes mor fick dyrbara gåvor. 54Sedan åt och drack tjänaren och hans följeslagare och gick till vila.

När de stigit upp nästa morgon sade tjänaren: »Låt mig nu återvända till min husbonde.« 55Men brodern och modern bad att flickan skulle få stanna hos dem en vecka eller två innan hon lämnade dem. 56Tjänaren svarade: »Håll mig inte kvar nu när Herren har gjort min färd lyckosam, låt mig få återvända till min husbonde.« 57De sade: »Vi kallar hit flickan och frågar henne själv.« 58De kallade på Rebecka och frågade henne: »Vill du följa med den här mannen?« Hon svarade: »Ja, det vill jag.« 59Då lät de sin syster Rebecka och hennes amma följa med Abrahams tjänare och hans män. 60De välsignade Rebecka och sade till henne:

»Vår syster, av dig skall komma

tusen sinom tusen.

Dina ättlingar skall erövra

fiendens städer.«

61Rebecka och hennes tjänarinnor satt upp på kamelerna och följde med mannen. Så tog tjänaren Rebecka med sig och gav sig i väg.

62Isak hade kommit till Beer Lachaj Roi och bodde nu i Negev. 63I kvällningen gick han ut på fälten. När han såg sig omkring fick han se kameler närma sig. 64Och när Rebecka fick se Isak satt hon av 65och frågade tjänaren: »Vem är den där mannen som kommer emot oss över fälten?« Tjänaren svarade: »Det är min husbonde.« Då dolde hon sig i sin slöja.

66Tjänaren berättade för Isak om allt han hade gjort. 67Isak förde Rebecka till tältet, han tog henne till hustru, och han älskade henne. Så fann Isak tröst i sorgen efter sin mor.