Bibel 2000 (B2000)
19

Herren förstör Sodom och Gomorra

191På kvällen kom de två änglarna fram till Sodom. Lot satt vid stadsporten, och när han såg dem reste han sig och gick fram till dem och föll ner och hälsade med ansiktet mot marken. 2»Jag är er tjänare«, sade han. »Ta in hos mig över natten, så får ni tvätta av era fötter, sedan kan ni fortsätta er färd i morgon bitti.« De svarade: »Nej, vi övernattar här ute.« 3Men han bad dem så enträget att de till sist följde med honom hem. Där lagade han en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd, och de åt. 4Men innan de hade gått till sängs kom männen i staden, männen i Sodom, och omringade huset, både unga och gamla, alla utan undantag. 5De ropade till Lot: »Var är männen som kom till dig i kväll? Skicka ut dem till oss, vi skall ligga med dem.« 6Lot gick ut i porten och stängde dörren bakom sig. 7»Bröder«, sade han, »jag ber er, gör inte något så ont. 8Jag har två döttrar som ännu är orörda. Låt mig skicka ut dem till er, så kan ni göra med dem vad ni vill, bara ni inte gör något mot dessa män som har fått en tillflykt under mitt tak.« 9Men de ropade: »Ur vägen med dig! Här kommer en främling och bor hos oss, och så gör han sig till domare över oss! Nu skall vi hantera dig värre än dem.« Och de trängde sig inpå Lot och rusade fram för att slå in dörren. 10Då sträckte gästerna ut sina händer och drog in Lot i huset och stängde dörren. 11Dem som stod utanför porten slog de med blindhet, unga som gamla, så att de förgäves famlade efter dörren.

12Männen sade till Lot: »Har du fler anhöriga här, någon svärson, söner eller döttrar eller annars någon i staden, så för dem bort härifrån. 13Ty vi skall ödelägga denna ort, eftersom Herren har hört ett starkt klagorop från folket här, och han har sänt oss att ödelägga staden.« 14Då gick Lot bort och talade med sina blivande svärsöner. »Skynda er bort från denna ort«, sade han. »Herren skall ödelägga staden.« Men svärsönerna trodde att han skämtade.

15I gryningen drev änglarna på Lot och sade: »Skynda dig i väg och ta med dig din hustru och de båda döttrar du har här, så att du inte förintas när staden straffas.« 16Lot dröjde, men eftersom Herren ville skona honom, tog männen honom och hans hustru och de båda döttrarna och ledde dem ut ur staden och lämnade dem där.

17När de förde ut dem sade han: »Fly nu för livet, se dig inte tillbaka och stanna inte förrän du har kommit över slätten. Rädda dig upp i bergen, annars kommer du att förintas.« — 18»Nej, Herre«, sade Lot till dem. 19»Du har visat din tjänare ynnest och har varit barmhärtig mot mig genom att skona mitt liv, men jag kan inte fly ända upp i bergen. Jag skulle aldrig hinna undan olyckan, jag skulle dö. 20Men staden här framme ligger så nära att jag kan fly dit. Det är bara en liten stad, låt mig få söka min tillflykt där och rädda mitt liv — den är ju så liten!« 21Han svarade: »Ja, det skall bli som du vill, också den här gången. Jag skall inte förstöra den stad du talar om. 22Men fly dit så fort du kan, jag kan ingenting göra förrän du är där.« Så fick staden namnet Soar.

23När solen gick upp över jorden var Lot framme i Soar. 24Då lät Herren ett regn falla över Sodom och Gomorra, ett regn av svavel och eld från Herren, från himlen, 25och han förstörde dessa städer och hela slätten och förintade dem som bodde i städerna och det som växte på marken. 26Men Lots hustru som gick efter honom såg sig tillbaka. Då förvandlades hon till en saltstod.

27Tidigt på morgonen begav sig Abraham till den plats där han stått inför Herren. 28När han såg ner över Sodom och Gomorra och över hela slättlandet fick han se röken stiga som från en smältugn.

29När Gud ödelade städerna på slätten tänkte han alltså på Abraham och lät Lot komma undan den förstörelse som drabbade städerna där Lot hade bott.

Lots döttrar

30Lot lämnade Soar och slog sig ner i bergsbygden tillsammans med sina båda döttrar. Han vågade inte stanna i Soar, och nu bodde han och hans båda döttrar i en grotta. 31Då sade en dag den äldre dottern till den yngre: »Vår far är gammal, och det finns inga män här i landet som kan göra oss med barn på vanligt vis. 32Vi ger vår far vin att dricka och sedan ligger vi med honom. Så skaffar vi barn genom vår far.« 33När det blev kväll gav de sin far vin att dricka, och sedan gick den äldre systern in till honom och låg med honom, och han märkte varken när hon lade sig eller när hon steg upp. 34Nästa dag sade den äldre systern till den yngre: »I natt låg jag med vår far. Vi ger honom vin att dricka i kväll också, sedan kan du gå in och ligga med honom. Så skaffar vi barn genom vår far.« 35De gav sin far vin att dricka den kvällen också, och den yngre systern låg med honom, och han märkte varken när hon lade sig eller när hon steg upp. 36Så blev Lots båda döttrar havande genom sin far. 37Den äldre födde en son, som hon gav namnet Moab, och han blev stamfar till våra dagars moabiter. 38Också den yngre systern födde en son; hon gav honom namnet Ben-Ammi, och han blev stamfar till våra dagars ammoniter.

20

Abraham och Sara i Gerar

201Abraham flyttade ner mot Negev, till trakten mellan Kadesh och Shur, och en tid bodde han i Gerar. 2Där sade han om sin hustru Sara att hon var hans syster. Avimelek, kungen i Gerar, lät då hämta henne till sig. 3Men Gud kom till Avimelek i en dröm om natten och sade till honom: »Du skall dö därför att du har tagit denna kvinna till dig: hon är en annan mans hustru.« 4Avimelek hade inte rört henne, och han svarade: »Herre, vill du verkligen döda en oskyldig? 5Han sade ju att hon var hans syster. Och hon själv sade att han var hennes bror. Detta har jag gjort i god tro, jag är utan skuld.« 6Gud svarade honom i drömmen: »Jag vet att du har gjort detta i god tro, och därför hindrade jag dig också från att synda mot mig och tillät dig inte att röra henne. 7Låt nu mannen få tillbaka sin hustru. Han är en profet och kan be för dig så att du får leva. Men du skall veta att om du inte lämnar tillbaka henne skall du straffas med döden, du och alla de dina.«

8Tidigt nästa morgon kallade Avimelek till sig sina män och berättade alltsammans för dem, och de blev förskräckta. 9Sedan kallade han till sig Abraham och sade till honom: »Vad är det du har gjort mot oss? Och vad har jag gjort dig för ont, eftersom du har dragit så stor skuld över mig och mitt rike? Det är otillständigt, det du har gjort mot mig!« 10Och Avimelek frågade Abraham: »Vad har kommit dig att handla så?« 11Abraham svarade: »Jag tänkte att här på orten fruktade man inte Gud, utan man skulle döda mig för min hustrus skull. 12Dessutom är hon verkligen min syster. Hon är min fars dotter, men vi har inte samma mor, och därför kunde hon bli min hustru. 13När sedan Gud befallde mig att lämna mitt hem och sände mig ut på vandring sade jag till henne: Om du vill visa mig din kärlek, så säg överallt dit vi kommer att jag är din bror.«

14Avimelek tog får och kor, slavar och slavinnor och gav åt Abraham, samtidigt som han återlämnade hans hustru Sara. 15Och Avimelek sade: »Mitt land ligger öppet för dig, slå dig ner var du vill.« 16Till Sara sade han: »Jag lämnar här din bror tusen siklar silver som gottgörelse åt dig inför dina närmaste. Därmed är du fullständigt rentvådd.«

17Abraham bad till Gud, och Gud botade Avimelek och hans hustru och slavinnor, så att de kunde få barn igen. 18Herren hade nämligen gjort alla kvinnor i Avimeleks hus ofruktsamma för Saras, Abrahams hustrus, skull.

21

Isaks födelse

211Herren glömde inte sitt löfte till Sara utan gjorde med henne så som han hade sagt. 2Hon blev havande och födde en son åt Abraham på hans ålderdom, vid den tid som Gud hade förutsagt. 3Abraham gav sin nyfödde son, den som Sara fött honom, namnet Isak. 4När Isak var åtta dagar omskar Abraham honom, så som Gud hade befallt. 5Abraham var 100 år när hans son Isak föddes. 6Och Sara sade: »Det Gud har gjort får mig att le, och alla som hör det måste le med mig.« 7Hon sade: »Vem hade kunnat säga Abraham att Sara skulle ha barn att amma? Men nu har jag fött honom en son på hans ålderdom.«

Hagar och Ismael drivs bort

8Isak växte och blev avvand, och för att fira detta ställde Abraham till med en stor fest. 9När Sara såg hur den son som egyptiskan Hagar hade fött åt Abraham lekte med Isak, 10sade hon till Abraham: »Driv bort den där slavinnan och hennes son! Slavinnans son skall inte ärva tillsammans med min son Isak.« 11Abraham blev mycket illa till mods, det gällde ju hans son. 12Men Gud sade till honom: »Var inte illa till mods för pojkens och slavinnans skull. Gör som Sara säger, ty det är Isaks ättlingar som skall föra ditt namn vidare. 13Men också slavinnans son skall jag göra till ett folk, eftersom han är ditt barn.«

14Tidigt nästa morgon tog Abraham bröd och en vattensäck och gav åt Hagar. Barnet lyfte han upp på hennes axlar, och så lät han henne gå. Hon irrade sedan omkring i Beer Shevas öken. 15När vattnet i säcken tog slut lade hon barnet under en buske 16och gick och satte sig ett stycke bort, på ett pilskotts avstånd. »Jag kan inte se på när han dör«, tänkte hon. Hon satt ett stycke därifrån, och barnet grät högljutt. 17Men Gud hörde pojkens gråt, och Guds ängel ropade från himlen och sade till Hagar: »Hur är det fatt, Hagar? Var inte rädd, Gud har hört hur pojken gråter där borta. 18Gå och lyft upp honom och ta väl hand om honom, jag skall göra honom till ett stort folk.« 19Och Gud öppnade hennes ögon, och hon fick syn på en brunn. Hon gick dit och fyllde säcken med vatten och gav pojken att dricka.

20Gud var med pojken, och han växte upp och blev stor. Han bodde i öknen och blev en god bågskytt. 21Han bodde i Paranöknen, och hans mor skaffade honom en hustru från Egypten.

Abraham och Avimelek sluter förbund

22En gång kom Avimelek med sin befälhavare Pikol till Abraham. Han sade: »Gud är med dig i allt du gör. 23Svär vid Gud att du inte skall handla svekfullt vare sig mot mig eller mot mina barn och efterkommande, utan att du skall visa mig och det land där du nu bor samma vänskap som jag har visat dig.« 24Abraham svarade: »Ja, jag skall svära den eden.« 25Men han förebrådde Avimelek för att dennes män hade lagt beslag på en brunn. 26Avimelek sade: »Jag vet inte vem som har gjort detta. Du har aldrig tidigare nämnt det för mig, och jag har inte heller hört talas om det förrän i dag.«

27Abraham tog får och kor och gav Avimelek, och de slöt förbund med varandra. 28Men sju lamm i hjorden tog Abraham undan. 29Då frågade Avimelek honom: »Vad är meningen med de här sju lammen som du har tagit undan?« 30Abraham svarade: »De sju lammen skall du ta emot av mig och därmed bekräfta att det är jag som har grävt denna brunn.« 31Därför fick den platsen namnet Beer Sheva, eftersom det var där de svor varandra en ed. 32Så slöt de förbund i Beer Sheva, och Avimelek och hans befälhavare Pikol återvände till filisteernas land.

33Abraham planterade en tamarisk i Beer Sheva och åkallade där Herren, den evige Guden. 34Och Abraham uppehöll sig under lång tid i filisteernas land.