Bibel 2000 (B2000)
18

De tre männen gästar Abraham

181Herren visade sig för Abraham i Mamres lund. Abraham satt i tältöppningen under den hetaste tiden på dagen. 2Han såg upp och fick se tre män stå där framför honom. Då reste han sig från sin plats i tältöppningen och skyndade emot dem och kastade sig till marken. 3»Herre«, sade han, »visa mig den hedern att du inte går förbi din tjänare. 4Låt mig hämta lite vatten så att ni får tvätta av era fötter. Sedan kan ni lägga er och vila under ett träd, 5så tar jag fram lite mat som ni kan styrka er med innan ni fortsätter — nu när ni ändå har kommit vägen förbi.« De svarade: »Ja, gör det!« 6Abraham skyndade sig in i tältet till Sara och sade: »Fort, tag tre mått av det bästa mjölet och baka bröd.« 7Sedan sprang Abraham bort till boskapen, tog en fin spädkalv och gav den till en tjänare, som skyndade sig att anrätta den. 8Han tog tjockmjölk och sötmjölk och kalven som han låtit anrätta och satte fram åt dem. Själv stod han bredvid dem under trädet medan de åt.

9Sedan frågade de honom: »Var är Sara, din hustru?« Abraham svarade: »Inne i tältet.« 10Då sade han: »Jag kommer tillbaka till dig nästa år vid den här tiden, och då skall din hustru Sara ha en son.« Detta hörde Sara, där hon stod i tältöppningen bakom honom. 11Nu var både Abraham och Sara mycket gamla och Sara var inte längre i fruktsam ålder. 12Därför log Sara för sig själv och tänkte: »Skulle jag upptändas av lusta nu när jag är vissnad och min man är gammal?« 13Då sade Herren till Abraham: »Varför log Sara och tänkte: Skulle jag föda barn, jag som är så gammal? — 14Finns det någonting som är omöjligt för Herren? Jag kommer tillbaka till dig nästa år vid den här tiden, och då har Sara en son.« 15Sara blev rädd och sade: »Jag log inte.« Men Herren sade: »Jo, visst log du.«

Abraham ber för Sodom

16Männen bröt upp och såg nu ner över Sodom. Abraham följde dem ett stycke på väg. 17Herren tänkte: »Varför skulle jag dölja för Abraham vad jag ämnar göra? 18Abraham skall ju bli ett stort och mäktigt folk, och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som han har fått. 19Ja, jag har utvalt honom för att hans barn och efterkommande skall lyda hans befallning att hålla sig till Herrens vägar och göra vad som är rätt och rättfärdigt. Då skall det gå i uppfyllelse som Herren har lovat Abraham.« 20Och Herren sade: »Klagoropet från Sodom och Gomorra är starkt, och deras synd är mycket svår. 21Jag går ner och ser efter om de verkligen har handlat så illa som det verkar av klagoropet från staden, det rop som har trängt fram till mig. Om det inte är så, måste jag få veta det.«

22Männen gick vidare mot Sodom. Men Abraham stod kvar inför Herren. 23Och Abraham vände sig till Herren och sade: »Skall du verkligen förinta den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige? 24Kanske finns det femtio rättfärdiga i staden. Skall du då verkligen förinta den i stället för att skona den för de femtio rättfärdigas skull som bor där? 25Så kan du inte göra, döda den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige, så att det går den rättfärdige på samma sätt som den orättfärdige. Så kan du inte göra! Skall inte den som är hela jordens domare göra vad som är rätt?« 26Herren sade: »Om jag finner femtio rättfärdiga i Sodom, skall jag för deras skull skona hela staden.« 27Abraham fortsatte: »Jag dristar mig att tala till dig, Herre, jag som är jord och stoft. 28Kanske fattas det fem för att det skall bli femtio rättfärdiga? Skall du då förgöra hela staden för dessa fem människors skull?« Herren svarade: »Om jag finner fyrtiofem, skall jag inte förgöra den.« 29Ännu en gång tog Abraham till orda: »Kanske finns där fyrtio?« Herren sade: »Då skall jag inte göra det, för de fyrtios skull.« 30Abraham sade: »Bli inte vred, Herre, om jag talar, men kanske finns där trettio?« Herren svarade: »Om jag finner trettio, skall jag inte göra det.« 31Då sade Abraham: »Jag dristar mig att tala till dig, Herre. Kanske finns där tjugo?« Herren svarade: »Då skall jag inte förgöra staden, för de tjugos skull.« 32Abraham fortsatte: »Bli inte vred, Herre, om jag talar en sista gång, men kanske finns där tio?« Herren svarade: »Då skall jag inte förgöra staden, för de tios skull.« 33När Herren hade talat med Abraham gick han därifrån, och Abraham återvände hem.

19

Herren förstör Sodom och Gomorra

191På kvällen kom de två änglarna fram till Sodom. Lot satt vid stadsporten, och när han såg dem reste han sig och gick fram till dem och föll ner och hälsade med ansiktet mot marken. 2»Jag är er tjänare«, sade han. »Ta in hos mig över natten, så får ni tvätta av era fötter, sedan kan ni fortsätta er färd i morgon bitti.« De svarade: »Nej, vi övernattar här ute.« 3Men han bad dem så enträget att de till sist följde med honom hem. Där lagade han en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd, och de åt. 4Men innan de hade gått till sängs kom männen i staden, männen i Sodom, och omringade huset, både unga och gamla, alla utan undantag. 5De ropade till Lot: »Var är männen som kom till dig i kväll? Skicka ut dem till oss, vi skall ligga med dem.« 6Lot gick ut i porten och stängde dörren bakom sig. 7»Bröder«, sade han, »jag ber er, gör inte något så ont. 8Jag har två döttrar som ännu är orörda. Låt mig skicka ut dem till er, så kan ni göra med dem vad ni vill, bara ni inte gör något mot dessa män som har fått en tillflykt under mitt tak.« 9Men de ropade: »Ur vägen med dig! Här kommer en främling och bor hos oss, och så gör han sig till domare över oss! Nu skall vi hantera dig värre än dem.« Och de trängde sig inpå Lot och rusade fram för att slå in dörren. 10Då sträckte gästerna ut sina händer och drog in Lot i huset och stängde dörren. 11Dem som stod utanför porten slog de med blindhet, unga som gamla, så att de förgäves famlade efter dörren.

12Männen sade till Lot: »Har du fler anhöriga här, någon svärson, söner eller döttrar eller annars någon i staden, så för dem bort härifrån. 13Ty vi skall ödelägga denna ort, eftersom Herren har hört ett starkt klagorop från folket här, och han har sänt oss att ödelägga staden.« 14Då gick Lot bort och talade med sina blivande svärsöner. »Skynda er bort från denna ort«, sade han. »Herren skall ödelägga staden.« Men svärsönerna trodde att han skämtade.

15I gryningen drev änglarna på Lot och sade: »Skynda dig i väg och ta med dig din hustru och de båda döttrar du har här, så att du inte förintas när staden straffas.« 16Lot dröjde, men eftersom Herren ville skona honom, tog männen honom och hans hustru och de båda döttrarna och ledde dem ut ur staden och lämnade dem där.

17När de förde ut dem sade han: »Fly nu för livet, se dig inte tillbaka och stanna inte förrän du har kommit över slätten. Rädda dig upp i bergen, annars kommer du att förintas.« — 18»Nej, Herre«, sade Lot till dem. 19»Du har visat din tjänare ynnest och har varit barmhärtig mot mig genom att skona mitt liv, men jag kan inte fly ända upp i bergen. Jag skulle aldrig hinna undan olyckan, jag skulle dö. 20Men staden här framme ligger så nära att jag kan fly dit. Det är bara en liten stad, låt mig få söka min tillflykt där och rädda mitt liv — den är ju så liten!« 21Han svarade: »Ja, det skall bli som du vill, också den här gången. Jag skall inte förstöra den stad du talar om. 22Men fly dit så fort du kan, jag kan ingenting göra förrän du är där.« Så fick staden namnet Soar.

23När solen gick upp över jorden var Lot framme i Soar. 24Då lät Herren ett regn falla över Sodom och Gomorra, ett regn av svavel och eld från Herren, från himlen, 25och han förstörde dessa städer och hela slätten och förintade dem som bodde i städerna och det som växte på marken. 26Men Lots hustru som gick efter honom såg sig tillbaka. Då förvandlades hon till en saltstod.

27Tidigt på morgonen begav sig Abraham till den plats där han stått inför Herren. 28När han såg ner över Sodom och Gomorra och över hela slättlandet fick han se röken stiga som från en smältugn.

29När Gud ödelade städerna på slätten tänkte han alltså på Abraham och lät Lot komma undan den förstörelse som drabbade städerna där Lot hade bott.

Lots döttrar

30Lot lämnade Soar och slog sig ner i bergsbygden tillsammans med sina båda döttrar. Han vågade inte stanna i Soar, och nu bodde han och hans båda döttrar i en grotta. 31Då sade en dag den äldre dottern till den yngre: »Vår far är gammal, och det finns inga män här i landet som kan göra oss med barn på vanligt vis. 32Vi ger vår far vin att dricka och sedan ligger vi med honom. Så skaffar vi barn genom vår far.« 33När det blev kväll gav de sin far vin att dricka, och sedan gick den äldre systern in till honom och låg med honom, och han märkte varken när hon lade sig eller när hon steg upp. 34Nästa dag sade den äldre systern till den yngre: »I natt låg jag med vår far. Vi ger honom vin att dricka i kväll också, sedan kan du gå in och ligga med honom. Så skaffar vi barn genom vår far.« 35De gav sin far vin att dricka den kvällen också, och den yngre systern låg med honom, och han märkte varken när hon lade sig eller när hon steg upp. 36Så blev Lots båda döttrar havande genom sin far. 37Den äldre födde en son, som hon gav namnet Moab, och han blev stamfar till våra dagars moabiter. 38Också den yngre systern födde en son; hon gav honom namnet Ben-Ammi, och han blev stamfar till våra dagars ammoniter.

20

Abraham och Sara i Gerar

201Abraham flyttade ner mot Negev, till trakten mellan Kadesh och Shur, och en tid bodde han i Gerar. 2Där sade han om sin hustru Sara att hon var hans syster. Avimelek, kungen i Gerar, lät då hämta henne till sig. 3Men Gud kom till Avimelek i en dröm om natten och sade till honom: »Du skall dö därför att du har tagit denna kvinna till dig: hon är en annan mans hustru.« 4Avimelek hade inte rört henne, och han svarade: »Herre, vill du verkligen döda en oskyldig? 5Han sade ju att hon var hans syster. Och hon själv sade att han var hennes bror. Detta har jag gjort i god tro, jag är utan skuld.« 6Gud svarade honom i drömmen: »Jag vet att du har gjort detta i god tro, och därför hindrade jag dig också från att synda mot mig och tillät dig inte att röra henne. 7Låt nu mannen få tillbaka sin hustru. Han är en profet och kan be för dig så att du får leva. Men du skall veta att om du inte lämnar tillbaka henne skall du straffas med döden, du och alla de dina.«

8Tidigt nästa morgon kallade Avimelek till sig sina män och berättade alltsammans för dem, och de blev förskräckta. 9Sedan kallade han till sig Abraham och sade till honom: »Vad är det du har gjort mot oss? Och vad har jag gjort dig för ont, eftersom du har dragit så stor skuld över mig och mitt rike? Det är otillständigt, det du har gjort mot mig!« 10Och Avimelek frågade Abraham: »Vad har kommit dig att handla så?« 11Abraham svarade: »Jag tänkte att här på orten fruktade man inte Gud, utan man skulle döda mig för min hustrus skull. 12Dessutom är hon verkligen min syster. Hon är min fars dotter, men vi har inte samma mor, och därför kunde hon bli min hustru. 13När sedan Gud befallde mig att lämna mitt hem och sände mig ut på vandring sade jag till henne: Om du vill visa mig din kärlek, så säg överallt dit vi kommer att jag är din bror.«

14Avimelek tog får och kor, slavar och slavinnor och gav åt Abraham, samtidigt som han återlämnade hans hustru Sara. 15Och Avimelek sade: »Mitt land ligger öppet för dig, slå dig ner var du vill.« 16Till Sara sade han: »Jag lämnar här din bror tusen siklar silver som gottgörelse åt dig inför dina närmaste. Därmed är du fullständigt rentvådd.«

17Abraham bad till Gud, och Gud botade Avimelek och hans hustru och slavinnor, så att de kunde få barn igen. 18Herren hade nämligen gjort alla kvinnor i Avimeleks hus ofruktsamma för Saras, Abrahams hustrus, skull.