Bibel 2000 (B2000)
17

Omskärelsen som förbundstecken

171När Abram var 99 år uppenbarade sig Herren för honom och sade: »Jag är Gud den Väldige. Håll dig alltid till mig och var oförvitlig. 2Jag skall instifta ett förbund mellan mig och dig och göra din ätt övermåttan talrik.« 3Då föll Abram ner på sitt ansikte, och Gud sade till honom: 4»Detta är mitt förbund med dig: du skall bli fader till många folk. 5Därför skall du inte längre heta Abram: ditt namn skall vara Abraham, ty jag skall låta dig bli fader till många folk. 6Jag skall göra dig övermåttan fruktsam, och folk och kungar skall utgå från dig. 7Jag skall upprätthålla mitt förbund, förbundet mellan mig och dig och dina ättlingar i släktled efter släktled, ett evigt förbund: jag skall vara din Gud och dina ättlingars Gud. 8Jag skall ge dig och dina ättlingar det land där du nu bor som främling, hela Kanaan, som egendom för all framtid. Och jag skall vara deras Gud.«

9Vidare sade Gud till Abraham: »Du å din sida skall hålla mitt förbund, du och dina ättlingar i släktled efter släktled. 10Förbundet mellan mig och er och dina ättlingar skall ni hålla på detta sätt: ni skall låta omskära alla av manligt kön. 11Ni skall skära bort förhuden, och detta skall vara tecknet på förbundet mellan mig och er. 12Alla av manligt kön bland er skall omskäras när de är åtta dagar gamla, i släktled efter släktled, också slavar som är födda hos dig och slavar som du har köpt av någon utlänning, sådana som inte är av din släkt. 13De skall omskäras, både slavar som är födda hos dig och slavar som du har köpt. Så skall ni ha mitt förbund på er kropp som ett evigt förbund. 14Men en oomskuren, en av manligt kön som inte har fått förhuden bortskuren, han skall utstötas ur sitt folk: han har brutit mitt förbund.«

15Gud sade till Abraham: »Din hustru Saraj skall du inte mer kalla Saraj: hon skall heta Sara. 16Jag skall välsigna henne, jag skall låta henne skänka dig en son. Jag skall välsigna henne, så att folk och kungar skall härstamma från henne.« 17Då föll Abraham ner på sitt ansikte, men han log och tänkte: »Inte kan man bli far när man är hundra år gammal? Och inte kan Sara föda barn, hon som är nittio år?« 18Och Abraham sade till Gud: »Måtte Ismael få leva i ditt hägn!« 19Men Gud sade: »Din hustru Sara skall verkligen föda dig en son, och du skall ge honom namnet Isak. Med honom skall jag upprätta mitt förbund, ett evigt förbund: jag skall vara hans Gud och hans ättlingars Gud. 20Vad Ismael angår har jag hört din bön: jag skall välsigna honom så att han blir fruktsam och förökar sig övermåttan. Han skall bli far till tolv hövdingar, och jag skall göra honom till ett stort folk. 21Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, som Sara skall föda åt dig vid denna tid nästa år.« 22När Gud hade talat med Abraham lämnade han honom och steg upp igen.

23Abraham tog sin son Ismael och alla slavar av manligt kön som fanns hos honom, både dem som var födda hos honom och dem som han hade köpt, och skar redan samma dag bort deras förhud, så som Gud hade befallt honom. 24Abraham var 99 år då hans förhud skars bort, 25och hans son Ismael var 13 år då han blev omskuren. 26På samma dag blev Abraham och hans son Ismael omskurna. 27Alla män som fanns hos Abraham blev omskurna tillsammans med honom, slavar som var födda hos honom och slavar som han hade köpt av utlänningar.

18

De tre männen gästar Abraham

181Herren visade sig för Abraham i Mamres lund. Abraham satt i tältöppningen under den hetaste tiden på dagen. 2Han såg upp och fick se tre män stå där framför honom. Då reste han sig från sin plats i tältöppningen och skyndade emot dem och kastade sig till marken. 3»Herre«, sade han, »visa mig den hedern att du inte går förbi din tjänare. 4Låt mig hämta lite vatten så att ni får tvätta av era fötter. Sedan kan ni lägga er och vila under ett träd, 5så tar jag fram lite mat som ni kan styrka er med innan ni fortsätter — nu när ni ändå har kommit vägen förbi.« De svarade: »Ja, gör det!« 6Abraham skyndade sig in i tältet till Sara och sade: »Fort, tag tre mått av det bästa mjölet och baka bröd.« 7Sedan sprang Abraham bort till boskapen, tog en fin spädkalv och gav den till en tjänare, som skyndade sig att anrätta den. 8Han tog tjockmjölk och sötmjölk och kalven som han låtit anrätta och satte fram åt dem. Själv stod han bredvid dem under trädet medan de åt.

9Sedan frågade de honom: »Var är Sara, din hustru?« Abraham svarade: »Inne i tältet.« 10Då sade han: »Jag kommer tillbaka till dig nästa år vid den här tiden, och då skall din hustru Sara ha en son.« Detta hörde Sara, där hon stod i tältöppningen bakom honom. 11Nu var både Abraham och Sara mycket gamla och Sara var inte längre i fruktsam ålder. 12Därför log Sara för sig själv och tänkte: »Skulle jag upptändas av lusta nu när jag är vissnad och min man är gammal?« 13Då sade Herren till Abraham: »Varför log Sara och tänkte: Skulle jag föda barn, jag som är så gammal? — 14Finns det någonting som är omöjligt för Herren? Jag kommer tillbaka till dig nästa år vid den här tiden, och då har Sara en son.« 15Sara blev rädd och sade: »Jag log inte.« Men Herren sade: »Jo, visst log du.«

Abraham ber för Sodom

16Männen bröt upp och såg nu ner över Sodom. Abraham följde dem ett stycke på väg. 17Herren tänkte: »Varför skulle jag dölja för Abraham vad jag ämnar göra? 18Abraham skall ju bli ett stort och mäktigt folk, och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som han har fått. 19Ja, jag har utvalt honom för att hans barn och efterkommande skall lyda hans befallning att hålla sig till Herrens vägar och göra vad som är rätt och rättfärdigt. Då skall det gå i uppfyllelse som Herren har lovat Abraham.« 20Och Herren sade: »Klagoropet från Sodom och Gomorra är starkt, och deras synd är mycket svår. 21Jag går ner och ser efter om de verkligen har handlat så illa som det verkar av klagoropet från staden, det rop som har trängt fram till mig. Om det inte är så, måste jag få veta det.«

22Männen gick vidare mot Sodom. Men Abraham stod kvar inför Herren. 23Och Abraham vände sig till Herren och sade: »Skall du verkligen förinta den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige? 24Kanske finns det femtio rättfärdiga i staden. Skall du då verkligen förinta den i stället för att skona den för de femtio rättfärdigas skull som bor där? 25Så kan du inte göra, döda den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige, så att det går den rättfärdige på samma sätt som den orättfärdige. Så kan du inte göra! Skall inte den som är hela jordens domare göra vad som är rätt?« 26Herren sade: »Om jag finner femtio rättfärdiga i Sodom, skall jag för deras skull skona hela staden.« 27Abraham fortsatte: »Jag dristar mig att tala till dig, Herre, jag som är jord och stoft. 28Kanske fattas det fem för att det skall bli femtio rättfärdiga? Skall du då förgöra hela staden för dessa fem människors skull?« Herren svarade: »Om jag finner fyrtiofem, skall jag inte förgöra den.« 29Ännu en gång tog Abraham till orda: »Kanske finns där fyrtio?« Herren sade: »Då skall jag inte göra det, för de fyrtios skull.« 30Abraham sade: »Bli inte vred, Herre, om jag talar, men kanske finns där trettio?« Herren svarade: »Om jag finner trettio, skall jag inte göra det.« 31Då sade Abraham: »Jag dristar mig att tala till dig, Herre. Kanske finns där tjugo?« Herren svarade: »Då skall jag inte förgöra staden, för de tjugos skull.« 32Abraham fortsatte: »Bli inte vred, Herre, om jag talar en sista gång, men kanske finns där tio?« Herren svarade: »Då skall jag inte förgöra staden, för de tios skull.« 33När Herren hade talat med Abraham gick han därifrån, och Abraham återvände hem.

19

Herren förstör Sodom och Gomorra

191På kvällen kom de två änglarna fram till Sodom. Lot satt vid stadsporten, och när han såg dem reste han sig och gick fram till dem och föll ner och hälsade med ansiktet mot marken. 2»Jag är er tjänare«, sade han. »Ta in hos mig över natten, så får ni tvätta av era fötter, sedan kan ni fortsätta er färd i morgon bitti.« De svarade: »Nej, vi övernattar här ute.« 3Men han bad dem så enträget att de till sist följde med honom hem. Där lagade han en festmåltid åt dem och bakade osyrat bröd, och de åt. 4Men innan de hade gått till sängs kom männen i staden, männen i Sodom, och omringade huset, både unga och gamla, alla utan undantag. 5De ropade till Lot: »Var är männen som kom till dig i kväll? Skicka ut dem till oss, vi skall ligga med dem.« 6Lot gick ut i porten och stängde dörren bakom sig. 7»Bröder«, sade han, »jag ber er, gör inte något så ont. 8Jag har två döttrar som ännu är orörda. Låt mig skicka ut dem till er, så kan ni göra med dem vad ni vill, bara ni inte gör något mot dessa män som har fått en tillflykt under mitt tak.« 9Men de ropade: »Ur vägen med dig! Här kommer en främling och bor hos oss, och så gör han sig till domare över oss! Nu skall vi hantera dig värre än dem.« Och de trängde sig inpå Lot och rusade fram för att slå in dörren. 10Då sträckte gästerna ut sina händer och drog in Lot i huset och stängde dörren. 11Dem som stod utanför porten slog de med blindhet, unga som gamla, så att de förgäves famlade efter dörren.

12Männen sade till Lot: »Har du fler anhöriga här, någon svärson, söner eller döttrar eller annars någon i staden, så för dem bort härifrån. 13Ty vi skall ödelägga denna ort, eftersom Herren har hört ett starkt klagorop från folket här, och han har sänt oss att ödelägga staden.« 14Då gick Lot bort och talade med sina blivande svärsöner. »Skynda er bort från denna ort«, sade han. »Herren skall ödelägga staden.« Men svärsönerna trodde att han skämtade.

15I gryningen drev änglarna på Lot och sade: »Skynda dig i väg och ta med dig din hustru och de båda döttrar du har här, så att du inte förintas när staden straffas.« 16Lot dröjde, men eftersom Herren ville skona honom, tog männen honom och hans hustru och de båda döttrarna och ledde dem ut ur staden och lämnade dem där.

17När de förde ut dem sade han: »Fly nu för livet, se dig inte tillbaka och stanna inte förrän du har kommit över slätten. Rädda dig upp i bergen, annars kommer du att förintas.« — 18»Nej, Herre«, sade Lot till dem. 19»Du har visat din tjänare ynnest och har varit barmhärtig mot mig genom att skona mitt liv, men jag kan inte fly ända upp i bergen. Jag skulle aldrig hinna undan olyckan, jag skulle dö. 20Men staden här framme ligger så nära att jag kan fly dit. Det är bara en liten stad, låt mig få söka min tillflykt där och rädda mitt liv — den är ju så liten!« 21Han svarade: »Ja, det skall bli som du vill, också den här gången. Jag skall inte förstöra den stad du talar om. 22Men fly dit så fort du kan, jag kan ingenting göra förrän du är där.« Så fick staden namnet Soar.

23När solen gick upp över jorden var Lot framme i Soar. 24Då lät Herren ett regn falla över Sodom och Gomorra, ett regn av svavel och eld från Herren, från himlen, 25och han förstörde dessa städer och hela slätten och förintade dem som bodde i städerna och det som växte på marken. 26Men Lots hustru som gick efter honom såg sig tillbaka. Då förvandlades hon till en saltstod.

27Tidigt på morgonen begav sig Abraham till den plats där han stått inför Herren. 28När han såg ner över Sodom och Gomorra och över hela slättlandet fick han se röken stiga som från en smältugn.

29När Gud ödelade städerna på slätten tänkte han alltså på Abraham och lät Lot komma undan den förstörelse som drabbade städerna där Lot hade bott.

Lots döttrar

30Lot lämnade Soar och slog sig ner i bergsbygden tillsammans med sina båda döttrar. Han vågade inte stanna i Soar, och nu bodde han och hans båda döttrar i en grotta. 31Då sade en dag den äldre dottern till den yngre: »Vår far är gammal, och det finns inga män här i landet som kan göra oss med barn på vanligt vis. 32Vi ger vår far vin att dricka och sedan ligger vi med honom. Så skaffar vi barn genom vår far.« 33När det blev kväll gav de sin far vin att dricka, och sedan gick den äldre systern in till honom och låg med honom, och han märkte varken när hon lade sig eller när hon steg upp. 34Nästa dag sade den äldre systern till den yngre: »I natt låg jag med vår far. Vi ger honom vin att dricka i kväll också, sedan kan du gå in och ligga med honom. Så skaffar vi barn genom vår far.« 35De gav sin far vin att dricka den kvällen också, och den yngre systern låg med honom, och han märkte varken när hon lade sig eller när hon steg upp. 36Så blev Lots båda döttrar havande genom sin far. 37Den äldre födde en son, som hon gav namnet Moab, och han blev stamfar till våra dagars moabiter. 38Också den yngre systern födde en son; hon gav honom namnet Ben-Ammi, och han blev stamfar till våra dagars ammoniter.