Bibel 2000 (B2000)
18

De tre männen gästar Abraham

181Herren visade sig för Abraham i Mamres lund. Abraham satt i tältöppningen under den hetaste tiden på dagen. 2Han såg upp och fick se tre män stå där framför honom. Då reste han sig från sin plats i tältöppningen och skyndade emot dem och kastade sig till marken. 3»Herre«, sade han, »visa mig den hedern att du inte går förbi din tjänare. 4Låt mig hämta lite vatten så att ni får tvätta av era fötter. Sedan kan ni lägga er och vila under ett träd, 5så tar jag fram lite mat som ni kan styrka er med innan ni fortsätter — nu när ni ändå har kommit vägen förbi.« De svarade: »Ja, gör det!« 6Abraham skyndade sig in i tältet till Sara och sade: »Fort, tag tre mått av det bästa mjölet och baka bröd.« 7Sedan sprang Abraham bort till boskapen, tog en fin spädkalv och gav den till en tjänare, som skyndade sig att anrätta den. 8Han tog tjockmjölk och sötmjölk och kalven som han låtit anrätta och satte fram åt dem. Själv stod han bredvid dem under trädet medan de åt.

9Sedan frågade de honom: »Var är Sara, din hustru?« Abraham svarade: »Inne i tältet.« 10Då sade han: »Jag kommer tillbaka till dig nästa år vid den här tiden, och då skall din hustru Sara ha en son.« Detta hörde Sara, där hon stod i tältöppningen bakom honom. 11Nu var både Abraham och Sara mycket gamla och Sara var inte längre i fruktsam ålder. 12Därför log Sara för sig själv och tänkte: »Skulle jag upptändas av lusta nu när jag är vissnad och min man är gammal?« 13Då sade Herren till Abraham: »Varför log Sara och tänkte: Skulle jag föda barn, jag som är så gammal? — 14Finns det någonting som är omöjligt för Herren? Jag kommer tillbaka till dig nästa år vid den här tiden, och då har Sara en son.« 15Sara blev rädd och sade: »Jag log inte.« Men Herren sade: »Jo, visst log du.«

Abraham ber för Sodom

16Männen bröt upp och såg nu ner över Sodom. Abraham följde dem ett stycke på väg. 17Herren tänkte: »Varför skulle jag dölja för Abraham vad jag ämnar göra? 18Abraham skall ju bli ett stort och mäktigt folk, och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som han har fått. 19Ja, jag har utvalt honom för att hans barn och efterkommande skall lyda hans befallning att hålla sig till Herrens vägar och göra vad som är rätt och rättfärdigt. Då skall det gå i uppfyllelse som Herren har lovat Abraham.« 20Och Herren sade: »Klagoropet från Sodom och Gomorra är starkt, och deras synd är mycket svår. 21Jag går ner och ser efter om de verkligen har handlat så illa som det verkar av klagoropet från staden, det rop som har trängt fram till mig. Om det inte är så, måste jag få veta det.«

22Männen gick vidare mot Sodom. Men Abraham stod kvar inför Herren. 23Och Abraham vände sig till Herren och sade: »Skall du verkligen förinta den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige? 24Kanske finns det femtio rättfärdiga i staden. Skall du då verkligen förinta den i stället för att skona den för de femtio rättfärdigas skull som bor där? 25Så kan du inte göra, döda den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige, så att det går den rättfärdige på samma sätt som den orättfärdige. Så kan du inte göra! Skall inte den som är hela jordens domare göra vad som är rätt?« 26Herren sade: »Om jag finner femtio rättfärdiga i Sodom, skall jag för deras skull skona hela staden.« 27Abraham fortsatte: »Jag dristar mig att tala till dig, Herre, jag som är jord och stoft. 28Kanske fattas det fem för att det skall bli femtio rättfärdiga? Skall du då förgöra hela staden för dessa fem människors skull?« Herren svarade: »Om jag finner fyrtiofem, skall jag inte förgöra den.« 29Ännu en gång tog Abraham till orda: »Kanske finns där fyrtio?« Herren sade: »Då skall jag inte göra det, för de fyrtios skull.« 30Abraham sade: »Bli inte vred, Herre, om jag talar, men kanske finns där trettio?« Herren svarade: »Om jag finner trettio, skall jag inte göra det.« 31Då sade Abraham: »Jag dristar mig att tala till dig, Herre. Kanske finns där tjugo?« Herren svarade: »Då skall jag inte förgöra staden, för de tjugos skull.« 32Abraham fortsatte: »Bli inte vred, Herre, om jag talar en sista gång, men kanske finns där tio?« Herren svarade: »Då skall jag inte förgöra staden, för de tios skull.« 33När Herren hade talat med Abraham gick han därifrån, och Abraham återvände hem.