Bibel 2000 (B2000)
15

Herrens förbund med Abram

151En tid därefter kom Herrens ord till Abram i en syn: »Var inte rädd, Abram! Jag är din sköld. Du skall bli rikt belönad.« 2Abram sade: »Herre, min Gud, vad är det du vill ge mig? Jag går ju bort barnlös [---].« 3Och han sade: »Du har inte låtit mig få några barn, och därför blir det min tjänare som ärver mig.« 4Men Herrens ord till honom löd: »Det blir inte han som ärver dig utan en av ditt eget blod.« 5Och Herren förde honom ut och sade: »Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan! Så talrika skall dina ättlingar bli.« 6Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig.

7Herren sade till Abram: »Jag är Herren, som har fört dig från Ur i Kaldeen för att ge dig detta land som egendom.« 8Abram sade: »Herre, min Gud, hur skall jag veta att det blir min egendom?« 9Han svarade: »Hämta en treårig kviga, en treårig get och en treårig bagge, en turturduva och en ungduva!« 10Abram hämtade djuren, styckade dem i två delar och lade delarna mitt emot varandra, men fåglarna styckade han inte. 11Rovfåglar dök ner mot kropparna, men Abram jagade bort dem. 12Vid solnedgången föll Abram i dvala, och skräck överväldigade honom, ett stort mörker.

13Herren sade till Abram: »Du skall veta att dina ättlingar kommer att bo i ett land som inte är deras och vara slavar och förtryckas i fyrahundra år. 14Men det folk vars slavar de blir skall jag döma, och därefter skall de dra ut med stora rikedomar. 15Du själv skall leva länge innan du går till dina fäder i frid och blir begravd. 16Efter tre generationer skall dina ättlingar återvända hit, först då har amoreerna fyllt sina synders mått.«

17Solen gick ner och det blev mörkt. Då syntes ett rykande fyrfat och en flammande fackla som gick fram mellan köttstyckena. 18Herren slöt då detta förbund med Abram: »Åt dina ättlingar ger jag detta land, ända från Egyptens flod till den stora floden, Eufrat, 19keniternas, kenisseernas, kadmoneernas, 20hettiternas, perisseernas, refaeernas, 21amoreernas, kanaaneernas, girgasheernas och jevuseernas land.«

16

Hagar och Ismael

161Abrams hustru Saraj hade inte fött honom några barn. Hon hade en egyptisk slavflicka som hette Hagar, 2och en dag sade Saraj till Abram: »Herren har gjort mig ofruktsam. Gå till min slavflicka, kanske kan jag få barn genom henne.« Abram samtyckte, 3och så tog Saraj, Abrams hustru, sin egyptiska slavflicka Hagar och gav henne åt sin man. Abram hade då bott tio år i Kanaan. 4Abram låg med Hagar, och hon blev havande. Men när hon märkte att hon väntade barn började hon se ner på sin matmor. 5Då sade Saraj till Abram: »Denna skymf är ditt fel! Jag lade själv min slavflicka i din famn, men när hon märkte att hon väntade barn började hon se ner på mig. Herren må döma mellan mig och dig!« 6Abram svarade Saraj: »Du bestämmer själv över din slavflicka — gör vad du vill med henne!« Saraj bestraffade henne, men då rymde hon.

7Herrens ängel fann henne vid en källa i öknen, källan på vägen till Shur. 8»Hagar«, sade han, »Sarajs slavflicka, varifrån kommer du och vart är du på väg?« Hon svarade: »Jag har rymt från min matmor Saraj.« 9Då sade han till henne: »Vänd tillbaka till din matmor och underkasta dig henne.« 10Och Herrens ängel sade: »Jag skall göra dina ättlingar mycket talrika, så talrika att ingen kan räkna dem.« 11Herrens ängel sade till henne:

»Du är havande och skall föda en son,

och du skall ge honom namnet Ismael,

ty Herren har hört din klagan.

12Mer vildåsna än människa skall han vara,

han skall slåss mot alla och alla mot honom.

Öster om alla sina bröder skall han bo.«

13Hagar gav Herren, som hade talat till henne, ett namn: »Du är Seendets Gud.« Ty hon tänkte: »Har jag verkligen sett Gud och förblivit vid liv?« 14Därför kallar man brunnen Beer Lachaj Roi; den ligger mellan Kadesh och Bered.

15Så födde Hagar en son åt Abram, och Abram gav denne son som Hagar fött honom namnet Ismael. 16Abram var 86 år när Hagar födde Ismael åt honom.

17

Omskärelsen som förbundstecken

171När Abram var 99 år uppenbarade sig Herren för honom och sade: »Jag är Gud den Väldige. Håll dig alltid till mig och var oförvitlig. 2Jag skall instifta ett förbund mellan mig och dig och göra din ätt övermåttan talrik.« 3Då föll Abram ner på sitt ansikte, och Gud sade till honom: 4»Detta är mitt förbund med dig: du skall bli fader till många folk. 5Därför skall du inte längre heta Abram: ditt namn skall vara Abraham, ty jag skall låta dig bli fader till många folk. 6Jag skall göra dig övermåttan fruktsam, och folk och kungar skall utgå från dig. 7Jag skall upprätthålla mitt förbund, förbundet mellan mig och dig och dina ättlingar i släktled efter släktled, ett evigt förbund: jag skall vara din Gud och dina ättlingars Gud. 8Jag skall ge dig och dina ättlingar det land där du nu bor som främling, hela Kanaan, som egendom för all framtid. Och jag skall vara deras Gud.«

9Vidare sade Gud till Abraham: »Du å din sida skall hålla mitt förbund, du och dina ättlingar i släktled efter släktled. 10Förbundet mellan mig och er och dina ättlingar skall ni hålla på detta sätt: ni skall låta omskära alla av manligt kön. 11Ni skall skära bort förhuden, och detta skall vara tecknet på förbundet mellan mig och er. 12Alla av manligt kön bland er skall omskäras när de är åtta dagar gamla, i släktled efter släktled, också slavar som är födda hos dig och slavar som du har köpt av någon utlänning, sådana som inte är av din släkt. 13De skall omskäras, både slavar som är födda hos dig och slavar som du har köpt. Så skall ni ha mitt förbund på er kropp som ett evigt förbund. 14Men en oomskuren, en av manligt kön som inte har fått förhuden bortskuren, han skall utstötas ur sitt folk: han har brutit mitt förbund.«

15Gud sade till Abraham: »Din hustru Saraj skall du inte mer kalla Saraj: hon skall heta Sara. 16Jag skall välsigna henne, jag skall låta henne skänka dig en son. Jag skall välsigna henne, så att folk och kungar skall härstamma från henne.« 17Då föll Abraham ner på sitt ansikte, men han log och tänkte: »Inte kan man bli far när man är hundra år gammal? Och inte kan Sara föda barn, hon som är nittio år?« 18Och Abraham sade till Gud: »Måtte Ismael få leva i ditt hägn!« 19Men Gud sade: »Din hustru Sara skall verkligen föda dig en son, och du skall ge honom namnet Isak. Med honom skall jag upprätta mitt förbund, ett evigt förbund: jag skall vara hans Gud och hans ättlingars Gud. 20Vad Ismael angår har jag hört din bön: jag skall välsigna honom så att han blir fruktsam och förökar sig övermåttan. Han skall bli far till tolv hövdingar, och jag skall göra honom till ett stort folk. 21Men mitt förbund skall jag upprätta med Isak, som Sara skall föda åt dig vid denna tid nästa år.« 22När Gud hade talat med Abraham lämnade han honom och steg upp igen.

23Abraham tog sin son Ismael och alla slavar av manligt kön som fanns hos honom, både dem som var födda hos honom och dem som han hade köpt, och skar redan samma dag bort deras förhud, så som Gud hade befallt honom. 24Abraham var 99 år då hans förhud skars bort, 25och hans son Ismael var 13 år då han blev omskuren. 26På samma dag blev Abraham och hans son Ismael omskurna. 27Alla män som fanns hos Abraham blev omskurna tillsammans med honom, slavar som var födda hos honom och slavar som han hade köpt av utlänningar.