Bibel 2000 (B2000)
7

Straff och dom förutsägs

71Herrens ord kom till mig: 2Människa! Så säger Herren Gud till Israels land:

Slutet har kommit, slutet har kommit

för jordens fyra hörn.

3Slutet är över dig nu,

jag släpper lös min vrede mot dig.

Jag skall döma dig för dina gärningar,

låta dig plikta för det vidriga du gjort.

4Jag skall inte visa dig förskoning,

inte barmhärtighet.

Jag skall låta dig plikta för dina gärningar,

för allt det vidriga du gjort.

Då skall ni inse att jag är Herren.

5Så säger Herren Gud:

Olycka skall följa på olycka.

6Slutet har kommit, slutet har kommit.

Slutet är över dig.

7Undergången nalkas,

den nalkas dig som bor i landet.

Tiden är inne, dagen är nära —

förvirring, inga glädjerop på bergen.

8Snart skall jag tömma min vrede över dig,

släcka min harm på dig.

Jag skall döma dig för dina gärningar,

låta dig plikta för det vidriga du gjort.

9Jag skall inte visa förskoning,

inte barmhärtighet.

Jag skall låta dig plikta för dina gärningar,

för allt det vidriga du gjort.

Då skall ni inse att det är jag, Herren,

som har slagit er.

10Dagen randas, undergången är nära,

den är redan på väg.

Laglösheten frodas,

övermodet skjuter skott,

11våldet växer till laglös ondska.

Inget skall bli kvar av dem,

inget av deras larm,

inget av deras prål,

inget skall bli kvar av deras överdåd.

12Tiden är inne, dagen närmar sig.

Köparen skall inte glädjas,

säljaren inte sörja.

Vreden skall kväsa den larmande hopen.

13Det säljaren sålt skall han aldrig återse,

inte i hela sitt liv.

Vreden skall kväsa den larmande hopen.

För sina synders skull

skall alla mista livet.

14Hornsignalen har ljudit,

allting är redo,

men ingen drar ut i strid.

Min vrede skall kväsa den larmande hopen.

15Därute härjar svärdet,

därinne pest och svält.

De som är ute på fälten

skall falla för svärdet,

de som är inne i staden

skall förtäras av svält och pest.

16Några av dem skall komma undan

och fly till bergen

likt dalens duvor,

men de skall alla dö,

var och en för sina synders skull.

17Alla händer förlamas,

det rinner längs alla ben.

18De sveper sig i säckväv,

fasa höljer dem,

alla med ansiktet blekt av skam,

alla med rakat huvud.

19Sitt silver kastar de på gatan,

deras guld blir avskräde.

Deras silver och guld kan inte rädda dem

på Herrens vredes dag.

Det kan inte stilla deras hunger,

inte fylla deras magar.

Guld och silver bringade dem på fall.

20Dess härliga prakt togs i högmodets tjänst,

de gjorde av det sina avskyvärda beläten,

sina vidriga avgudar.

Därför gör jag det till avskräde.

21Jag skall ge det som rov åt främlingar,

som byte åt jordens gudlösa,

och de kommer att vanhelga det.

22Jag skall vända bort ansiktet,

och de kommer att vanhelga min klenod.

Våldsmän skall tränga in, vanhelga den,

23slakta och meja ner,

ty blodsdomar fälls i landet,

och staden är fylld av våld.

24Jag skall föra dit de grymmaste folken,

och de skall ta deras hem.

Jag skall krossa de starkas övermod,

deras helgedomar skall skändas.

25När skräcken kommer skall de söka räddning,

men ingen räddning finns.

26Olycka skall följa på olycka,

olycksbud på olycksbud.

De skall tigga profeten om syner,

prästen har ingen vägledning att ge

och de äldste inga råd.

27Kungen skall bära sorgdräkt,

fursten klä sig i fasa,

folkets händer skall skälva.

Så som de handlat skall jag handla med dem,

så som de dömt skall jag döma dem.

Då skall de inse att jag är Herren.

8

Hesekiel förs till Jerusalem i en syn

81Under det sjätte året, på femte dagen i sjätte månaden, när jag satt i mitt hem med de äldste i Juda hos mig, greps jag där av Herren Guds hand. 2Jag såg något som tycktes ha mansgestalt. Från vad som föreföll vara hans höfter och neråt var eld, och från hans höfter och uppåt kom liksom ett klart sken, glimmande som vitt guld. 3Han sträckte ut något som såg ut som en hand och grep mig i håret. En andekraft lyfte mig upp mellan himmel och jord, och i en syn från Gud fördes jag till Jerusalem, fram till öppningen i den inre porten, den som vetter mot norr. Det är där den bild står som väcker Herrens svartsjuka vrede. 4Och där var Israels Guds härlighet, likadan som jag hade sett den i dalen.

Avgudadyrkan vid templet

5»Människa«, sade han till mig, »vänd blicken mot norr.« Jag vände blicken mot norr och såg då norr om porten ett altare, och själva vredesbilden stod vid ingången. 6»Människa«, sade han till mig, »ser du vad de gör? De vidrigheter israeliterna bedriver här är så oerhörda att jag måste lämna min helgedom. Men du skall få se ännu värre vidrigheter.«

7Han förde mig till öppningen mot förgården, och där såg jag ett hål i väggen. 8»Människa«, sade han till mig, »bryt dig igenom väggen.« Jag bröt mig igenom väggen, och där såg jag en dörröppning. 9»Gå in och se vilka ohyggliga vidrigheter de bedriver här«, sade han. 10Jag gick in, och där såg jag alla slags avskyvärda ting, bilder av kräldjur och kreatur, och israeliternas alla avgudabilder ristade på väggarna runt omkring. 11Framför dem stod sjuttio av Israels äldste, däribland Jaasanja, Shafans son. Var och en höll ett rökelsekar i handen, och upp steg ett doftande moln av rökelse. 12»Människa«, sade han till mig, »ser du vad Israels äldste har för sig i mörkret, var och en i sin avgudakammare? Herren ser oss inte, Herren har övergett landet, säger de.« 13Sedan sade han: »Du skall få se dem bedriva ännu värre vidrigheter.«

14Han förde mig till öppningen i den port som vetter mot norr och leder till Herrens hus. Där satt några kvinnor och begrät Tammuz. 15»Ser du, människa?« sade han. »Men du skall få se vidrigheter ännu värre än dessa.«

16Han förde mig till den inre förgården till Herrens hus. Där, vid ingången till Herrens tempel, mellan förhallen och altaret, stod ungefär tjugofem män. De vände ryggen åt Herrens tempel, och med ansiktet mot öster föll de ner och tillbad solen i öster. 17»Ser du, människa?« sade han. »Inte nog med de vidrigheter folket i Juda bedriver här, de begår också våldsdåd överallt i landet och har gång på gång väckt min vrede. Och nu sticker de vinrankan i näsan på mig! 18Jag skall gå till verket med vrede, utan förskoning, utan barmhärtighet. Hur högt de än ropar till mig skall jag inte lyssna.«

9

Mannen med skrivdon och de sex dråparna

91Jag hörde honom ropa med hög röst: »Nu skall straffet drabba staden. Grip era dödsbringande vapen!« 2Då kom sex män från den övre porten, den som vetter mot norr, var och en med stridsyxa i hand. Bland dem gick en man klädd i linnekläder och med skrivdon i bältet. De gick fram och ställde sig vid kopparaltaret. 3Israels Guds härlighet hade nu lyft sig från keruben som den vilat på och flyttat sig till templets tröskel. Han ropade på mannen som var klädd i linnekläder och bar skrivdon i bältet. 4»Gå genom staden, genom Jerusalem«, sade Herren till honom, »och rita ett tecken i pannan på dem som suckar och stönar över alla de vidrigheter som bedrivs där.« 5Och till de andra hörde jag honom säga: »Följ honom genom staden och slå ihjäl, utan förskoning, utan barmhärtighet. 6Döda gammal och ung, barn och kvinnor, förgör dem, men rör ingen som bär tecknet. Börja vid min helgedom.« Då började de med männen, de äldste, som stod framför templet. 7»Orena templet och fyll förgårdarna med dräpta«, sade han till dem, »gå sedan ut i staden och slå ihjäl.« 8De gjorde så, och jag blev ensam kvar. Jag föll ner med ansiktet mot marken och ropade: »Ack, Herre, min Gud, tänker du förgöra allt som finns kvar av Israel och tömma din vrede över Jerusalem?« 9Han svarade mig: »Israels och Judas skuld är oerhörd. Blod flyter i landet och laglöshet härskar i staden. Herren har övergett landet, Herren ser ingenting, säger de. 10Därför visar jag ingen förskoning, ingen barmhärtighet. Jag skall låta dem plikta för vad de gjort.«

11Mannen som var klädd i linnekläder och bar skrivdon i bältet återvände nu och meddelade: »Jag har gjort som du befallde.«