Bibel 2000 (B2000)
7

Straff och dom förutsägs

71Herrens ord kom till mig: 2Människa! Så säger Herren Gud till Israels land:

Slutet har kommit, slutet har kommit

för jordens fyra hörn.

3Slutet är över dig nu,

jag släpper lös min vrede mot dig.

Jag skall döma dig för dina gärningar,

låta dig plikta för det vidriga du gjort.

4Jag skall inte visa dig förskoning,

inte barmhärtighet.

Jag skall låta dig plikta för dina gärningar,

för allt det vidriga du gjort.

Då skall ni inse att jag är Herren.

5Så säger Herren Gud:

Olycka skall följa på olycka.

6Slutet har kommit, slutet har kommit.

Slutet är över dig.

7Undergången nalkas,

den nalkas dig som bor i landet.

Tiden är inne, dagen är nära —

förvirring, inga glädjerop på bergen.

8Snart skall jag tömma min vrede över dig,

släcka min harm på dig.

Jag skall döma dig för dina gärningar,

låta dig plikta för det vidriga du gjort.

9Jag skall inte visa förskoning,

inte barmhärtighet.

Jag skall låta dig plikta för dina gärningar,

för allt det vidriga du gjort.

Då skall ni inse att det är jag, Herren,

som har slagit er.

10Dagen randas, undergången är nära,

den är redan på väg.

Laglösheten frodas,

övermodet skjuter skott,

11våldet växer till laglös ondska.

Inget skall bli kvar av dem,

inget av deras larm,

inget av deras prål,

inget skall bli kvar av deras överdåd.

12Tiden är inne, dagen närmar sig.

Köparen skall inte glädjas,

säljaren inte sörja.

Vreden skall kväsa den larmande hopen.

13Det säljaren sålt skall han aldrig återse,

inte i hela sitt liv.

Vreden skall kväsa den larmande hopen.

För sina synders skull

skall alla mista livet.

14Hornsignalen har ljudit,

allting är redo,

men ingen drar ut i strid.

Min vrede skall kväsa den larmande hopen.

15Därute härjar svärdet,

därinne pest och svält.

De som är ute på fälten

skall falla för svärdet,

de som är inne i staden

skall förtäras av svält och pest.

16Några av dem skall komma undan

och fly till bergen

likt dalens duvor,

men de skall alla dö,

var och en för sina synders skull.

17Alla händer förlamas,

det rinner längs alla ben.

18De sveper sig i säckväv,

fasa höljer dem,

alla med ansiktet blekt av skam,

alla med rakat huvud.

19Sitt silver kastar de på gatan,

deras guld blir avskräde.

Deras silver och guld kan inte rädda dem

på Herrens vredes dag.

Det kan inte stilla deras hunger,

inte fylla deras magar.

Guld och silver bringade dem på fall.

20Dess härliga prakt togs i högmodets tjänst,

de gjorde av det sina avskyvärda beläten,

sina vidriga avgudar.

Därför gör jag det till avskräde.

21Jag skall ge det som rov åt främlingar,

som byte åt jordens gudlösa,

och de kommer att vanhelga det.

22Jag skall vända bort ansiktet,

och de kommer att vanhelga min klenod.

Våldsmän skall tränga in, vanhelga den,

23slakta och meja ner,

ty blodsdomar fälls i landet,

och staden är fylld av våld.

24Jag skall föra dit de grymmaste folken,

och de skall ta deras hem.

Jag skall krossa de starkas övermod,

deras helgedomar skall skändas.

25När skräcken kommer skall de söka räddning,

men ingen räddning finns.

26Olycka skall följa på olycka,

olycksbud på olycksbud.

De skall tigga profeten om syner,

prästen har ingen vägledning att ge

och de äldste inga råd.

27Kungen skall bära sorgdräkt,

fursten klä sig i fasa,

folkets händer skall skälva.

Så som de handlat skall jag handla med dem,

så som de dömt skall jag döma dem.

Då skall de inse att jag är Herren.