Bibel 2000 (B2000)
32

Sorgesång över farao

321Under det tolfte året, på första dagen i tolfte månaden, kom Herrens ord till mig: 2Människa! Sjung en sorgesång om farao, Egyptens kung:

Förintad är du, folkens lejon!

Du var som odjuret i havet.

Du frustade i dina floder,

rörde upp vattnet med fötterna

och grumlade dess flöden.

3Så säger Herren Gud:

Jag skall kasta mitt nät över dig,

ett uppbåd av många folk

skall dra upp dig i min not.

4Jag skall slunga dig upp på land,

kasta dig på bara marken,

så att himlens alla fåglar

kan flockas på dig

och markens alla djur

kan äta sig mätta på dig.

5Jag skall kasta din kropp på bergen,

fylla dalarna med ditt kadaver.

6Jag skall dränka jorden

med blodet som väller ur dig,

bäckarna skall fyllas av ditt blod.

7När jag släcker ditt liv

skall jag täcka över himlen

och fördunkla stjärnorna.

Solen höljer jag i moln,

månen slutar lysa.

8Alla ljus som lyser på himlen

skall jag fördunkla för din skull.

I mörker försänker jag ditt land,

säger Herren Gud.

9Jag skall skapa oro hos många då jag förkunnar din undergång bland folken, i länder som du aldrig hört talas om. 10Genom dig skall jag väcka fasa hos många folk, och kungarna skall rysa av skräck när de ser mig svinga svärdet. När du faller fångas de alla i ständig fruktan för sina liv.

11Så säger Herren Gud: Den babyloniske kungens svärd skall angripa dig. 12Jag skall låta din larmande hop falla för krigares svärd, för grymma hedningar. De förintar Egyptens stolthet, hela dess larmande hop görs till intet. 13Jag skall förgöra all boskap längs den stora floden. Vattnet skall aldrig mer röras upp av människors fötter eller kreaturs klövar, 14utan vattnet skall flyta klart, blankt som olja, säger Herren Gud. 15Jag skall göra Egypten till en ödemark, det skall ligga öde och folktomt, alla som bor där skall jag dräpa. Då skall de inse att jag är Herren.

16Detta är en sorgesång och som sorgesång skall den sjungas. Bland alla folk skall kvinnorna sjunga den, över Egypten och hela dess larmande hop skall de sjunga den, säger Herren Gud.

Sorgesång över Egypten och andra riken

17Under det tolfte året, på femtonde dagen i månaden, kom Herrens ord till mig: 18Människa! Klaga över Egyptens larmande hop och dess ädlingar, klaga, du och kvinnorna bland alla folk:

Ner i underjorden skall jag störta dem,

till dem som har lagts i graven.

19Var din glans förmer än andras?

Stig ner, gå till vila bland de oomskurna!

20Hos dem som dräpts med svärd

skall egypterna hamna.

Bädden står redo för Egypten

och hela dess larmande hop.

21De största hjältarna talar från dödsriket

till farao och dem som bistått honom:

Oomskurna har stigit ner och gått till vila,

de som dräpts med svärd.

22Där ligger Assur

med hela sin här

i gravarna runt omkring.

Alla är dräpta, fallna för svärd.

23De fick sina gravar i dödsrikets djup,

kring Assurs grav ligger hans här.

Alla är dräpta, fallna för svärd,

de som en gång spred skräck i de levandes land.

24Där ligger Elam,

och kring hans grav

ligger hela hans larmande hop.

Alla är dräpta, fallna för svärd.

Oomskurna steg de ner i underjorden,

de som en gång spred skräck i de levandes land.

Nu får de dela skammen

med dem som har lagts i graven.

25Bland dräpta fick Elam sin bädd,

med hela sin larmande hop

i gravarna runt omkring.

Alla är oomskurna och dräpta med svärd.

En gång spred de skräck i de levandes land.

Nu får de dela skammen

med dem som har lagts i graven.

Bland dräpta har de sin plats.

26Där ligger Meshek och Tuval

med hela sin larmande hop

i gravarna runt omkring.

Alla är oomskurna och dräpta med svärd.

En gång spred de skräck i de levandes land.

27De vilar inte bland hjältarna

som stupade i forna tider,

de som fick sina vapen med sig i dödsriket

och nu vilar med svärdet under huvudet

och skölden lagd över knotorna.

En gång spred hjältarna skräck i de levandes land.

28Du skall krossas med de oomskurna och ligga bland dem som dräpts med svärd.

29Där ligger Edom med sina kungar och furstar, som trots sin makt hamnade bland dem som dräpts med svärd. De vilar nu tillsammans med oomskurna och dem som har lagts i graven. 30Där ligger alla furstar från norr och alla från Sidon. Trots den skräck de spred störtades de ner bland de dräpta. Deras styrka vändes i skam. Oomskurna vilar de bland dem som dräpts med svärd. Nu får de dela skammen med dem som har lagts i graven.

31Farao ser dem alla och tröstar sig i sorgen över sin larmande hop. Dräpta med svärd är farao och hela hans här, säger Herren Gud. 32Jag lät honom sprida skräck i de levandes land. Nu skall han läggas bland oomskurna, hos dem som dräpts med svärd, farao och hela hans larmande hop, säger Herren Gud.

33

Väktarens uppdrag och ansvar

331Herrens ord kom till mig: 2Människa! Tala till dina landsmän och säg: Om jag riktar svärdet mot ett land och folket där utser en av de sina till väktare 3och denne ser svärdet riktas mot landet och stöter i horn för att varna folket, 4och om någon som hör hornstöten inte lyder varningen utan blir dödad när svärdet kommer, då är han själv ansvarig för sin död. 5Eftersom han hörde hornstöten men inte lydde varningen är han själv ansvarig för sin död. Men lyder han varningen räddar han sitt liv. 6Om däremot väktaren ser svärdet men inte stöter i horn så att folket varnas och någon blir dödad när svärdet kommer, då dör denne därför att han syndat, och av väktaren skall jag utkräva vedergällning för hans blod.

7Människa! Jag gör dig till en väktare för israeliterna. När du hör ett ord från mig skall du framföra min varning. 8Om jag säger till den gudlöse: »Ditt straff är döden« och du inte har varnat honom för hans gärningar, skall den gudlöse dö därför att han syndat, och av dig skall jag utkräva vedergällning för hans blod. 9Men om du har varnat den gudlöse för hans gärningar så att han kan upphöra med dem och han ändå inte gör det, skall han dö därför att han syndat, men du har räddat ditt liv.

10Människa! Säg till israeliterna: Ni frågar: »Hur skall vi kunna leva, då våra brott och synder tynger oss och får oss att tyna bort?« 11Svara dem: Så sant jag lever, säger Herren Gud, jag önskar inte den gudlöses död. Jag vill att han upphör med sina gärningar och får leva. Vänd om! Vänd er bort från era onda gärningar. Israeliter, ni vill väl inte dö?

12Människa! Säg till dina landsmän: Om den rättfärdige gör något brottsligt kan hans rättfärdighet inte rädda honom. Upphör den gudlöse med sin gudlöshet leder den inte till hans fall. Börjar den rättfärdige synda räcker inte hans rättfärdighet för att han skall få leva. 13Om jag säger till den rättfärdige: »Du skall leva« och han förlitar sig på sin rättfärdighet och handlar orätt, skall alla hans rättfärdiga gärningar vara glömda. Han skall dö för den orätt han gjort. 14Och om jag säger till den gudlöse: »Ditt straff är döden« och han upphör att synda och handlar rätt och rättfärdigt — 15återlämnar vad han tagit i pant, återställer vad han plundrat, håller sig till livets bud och undviker att handla orätt — då skall han få leva. Han skall inte dö. 16Alla synder han har begått skall vara glömda. Han har handlat rätt och rättfärdigt. Han skall leva.

17Dina landsmän säger: »Det Herren gör är inte rätt.« Men det är de som gör orätt. 18Om den rättfärdige upphör att vara rättfärdig och handlar orätt skall han dö. 19Om den gudlöse upphör med sin gudlöshet och handlar rätt och rättfärdigt skall han leva. 20Ni säger: »Det Herren gör är inte rätt.« Men jag skall döma er, israeliter, var och en efter hans gärningar.

Underrättelse om Jerusalems fall

21Under det tolfte året efter vår förvisning, på femte dagen i tionde månaden, kom en flykting till mig från Jerusalem och sade: »Staden har fallit.« 22Kvällen innan flyktingen kom hade Herrens hand rört vid mig. Men Herren löste min tungas band innan flyktingen kom på morgonen, han löste min tungas band och jag var inte längre stum.

Profetia mot dem som är kvar i Jerusalem

23Herrens ord kom till mig: 24Människa! De som bor bland ruinerna i Israels land säger: »Abraham var ensam men fick ändå äga landet. Vi är många — så mycket mer är landet givet oss som egendom.« 25Säg därför till dem: Så säger Herren Gud: Ni äter kött med blod i, ni dyrkar era avgudabilder och ni utgjuter blod. Skulle ni då få äga landet? 26Ni förlitar er på svärdet, ni begår avskyvärda gärningar och ni lägrar varandras hustrur. Skulle ni då få äga landet? 27Du skall säga till dem: Så säger Herren Gud: Så sant jag lever, de som är bland ruinerna skall falla för svärdet, de som är ute på fälten skall bli uppätna av vilddjur, och de som håller till bland klippor och i grottor skall dö av pest. 28Jag skall göra landet till obygd och ödemark. Dess stolta styrka skall knäckas. Israels berg skall bli en ödemark där ingen vågar färdas. 29Som straff för deras avskyvärda gärningar skall jag göra landet till obygd och ödemark. Då skall de inse att jag är Herren.

De deporterades ohörsamhet mot profeten

30Människa! Dina landsmän sitter utmed husväggarna och i dörröppningarna och talar om dig. Alla säger de till varandra: »Låt oss gå och höra ordet som utgår från Herren.« 31I stora skaror skall mitt folk komma till dig och sätta sig framför dig. De kommer att höra vad du säger men inte rätta sig efter det. De bär lögn på sina läppar och tänker bara på egen vinning. 32För dem är du bara som en som sjunger visor om kärlek, med vacker röst och skickligt strängaspel. De hör vad du säger men rättar sig inte efter det. 33Men det kommer. Ja, det kommer. Då skall de inse att en profet har varit hos dem.

34

Profetia mot Israels herdar

341Herrens ord kom till mig: 2Människa! Profetera mot Israels herdar, profetera och säg till dem: Så säger Herren Gud om herdarna: Ve Israels herdar, som bara vallar sig själva! Är det inte fåren som herdarna skall valla? 3Ni använder mjölken, gör kläder av ullen och slaktar de bästa djuren. Ni vallar inte fåren. 4Ni har inte hjälpt de svaga, inte botat de sjuka, inte förbundit de skadade. Ni har inte hämtat hem de bortsprungna, inte letat efter de vilsegångna. Och de starka fåren har ni behandlat hänsynslöst. 5Eftersom mina får inte hade någon herde skingrades de och blev vilddjurens rov. De skingrades 6och driver vilsna omkring på alla berg och höga kullar. Över hela jorden har mina får skingrats. Ingen bryr sig om dem, ingen letar efter dem. 7Herdar! Hör därför Herrens ord: 8Så sant jag lever, säger Herren Gud, eftersom mina får inte hade någon herde blev de till byte och rov för vilddjuren. Mina herdar brydde sig inte om fåren utan vallade bara sig själva, fåren vallade de inte. 9Herdar! Hör därför Herrens ord: 10Så säger Herren Gud: Jag skall vända mig mot herdarna och kräva tillbaka mina får av dem. Jag skall inte längre låta dem vara herdar, de skall inte längre få valla sig själva. Jag skall rycka mina får ur deras gap, de skall inte få äta dem.

11Så säger Herren Gud: Jag skall själv ta hand om mina får och vårda dem. 12Som herden vårdar sig om sin hjord när han har sina får omkring sig, de skingrade, så skall jag vårda mina får och rädda dem från de platser dit de skingrades den dag då moln och töcken rådde. 13Jag skall hämta dem hos de främmande folken, samla in dem från främmande länder och föra dem till deras eget land. På Israels berg, i dess dalar och bebodda trakter skall jag valla dem. 14På ett gott bete skall jag driva dem i vall. Deras ängar skall vara på Israels höga berg. Där skall de få komma till ro på härliga ängar. Saftigt bete skall de finna på Israels berg. 15Jag skall själv valla mina får och låta dem komma till ro, säger Herren Gud. 16Jag skall leta efter de vilsegångna och hämta hem de bortsprungna, jag skall förbinda de skadade, hjälpa de sjuka och se till de starka och välmående. Jag skall valla dem på det rätta sättet.

Herren, den gode och rättvise herden

17Hör, mina får! Så säger Herren Gud: Jag skall skipa rättvisa bland fåren, bland baggar och bockar. 18Är det inte nog att ni får gå i vall på de bästa betena, måste ni också trampa ner resten av betet? Är det inte nog att ni får dricka klart vatten, måste ni grumla det som är kvar med era klövar? 19Mina får tvingas beta vad ni har trampat ner och dricka vad ni har grumlat.

20Så säger Herren Gud till fåren: Jag skall själv skipa rättvisa mellan de feta och de magra fåren. 21Ni knuffar de svaga med bog och länd, ni stångar dem tills ni har trängt bort och skingrat dem. 22Men jag skall rädda mina får, så att de aldrig mer blir till byte. Jag skall skipa rättvisa bland fåren.

23Jag skall ge dem en enda herde, min tjänare David, och han skall valla dem. Han skall valla dem, han skall vara deras herde. 24Jag, Herren, skall vara deras Gud, och min tjänare David skall vara deras furste. Jag, Herren, har talat.

25Jag skall sluta ett fredsförbund med dem. Jag skall utrota vilddjuren i landet, så att folket kan leva tryggt i öknen och sova i skogarna. 26Jag skall låta dem bo kring mitt berg. I rätt tid skall jag ge dem regn, ett välsignat regn skall det vara. 27Markens träd skall bära frukt och jorden skall ge gröda. Folket skall leva tryggt i sitt land. Jag skall bryta sönder deras ok och befria dem ur deras slaveri. Då skall de inse att jag är Herren. 28Aldrig mer skall de bli ett byte för andra folk, och inga vilddjur i landet skall äta dem mer. De skall bo tryggt, ingen skall hota dem. 29De skall få odla fruktbara marker, ingen i landet skall mer behöva dö av svält. Aldrig mer skall de bli hånade av andra folk. 30Då skall de inse att jag, Herren, deras Gud, är med dem och att de är mitt folk Israel, säger Herren Gud. 31Ni är mina får, ni är får i min hjord. Jag är er Gud, säger Herren Gud.