Bibel 2000 (B2000)
20

Återblick på Israels historia

201Under det sjunde året, på tionde dagen i femte månaden, kom några av Israels äldste för att rådfråga Herren. De satte sig framför mig. 2Då kom Herrens ord till mig: 3Människa! Tala till Israels äldste och säg: Så säger Herren Gud: Kommer ni för att rådfråga mig? Så sant jag lever, jag skall inte låta er fråga mig om råd, säger Herren Gud. 4Gå till rätta, gå till rätta med dem, människa! Låt dem få veta vilka vidrigheter deras fäder har gjort! 5Säg till dem: Så säger Herren Gud: Den dag jag utvalde Israel svor jag en ed inför Jakobs ättlingar. I Egypten gav jag mig till känna för dem och sade: »Jag är Herren, er Gud.« 6Jag svor att föra dem ut ur Egypten till ett land som jag hade sett ut åt dem, ett land som flödar av mjölk och honung, det härligaste av alla länder. 7Och jag sade till dem: »Ni måste kasta bort de vidriga avgudar som drar era blickar till sig. Orena er inte med egypternas gudabilder. Jag är Herren, er Gud.« 8Men de var motsträviga och ville inte lyssna på mig. De kastade inte bort de vidriga avgudar som drog deras blickar till sig och övergav inte egypternas gudabilder. Då tänkte jag tömma min vrede och ösa ut mitt raseri över dem i Egypten. 9Men jag handlade som det anstod mitt namn, jag ville inte att det skulle bli vanärat inför de folk bland vilka israeliterna bodde och i vilkas åsyn jag gav mig till känna för dem och förde dem ut ur Egypten.

10Jag förde dem ut ur Egypten, ut i öknen. 11Jag gav dem mina bud och lärde dem mina stadgar — den som håller dem får leva. 12Dessutom gav jag dem mina sabbater till ett tecken som förenar mig och dem, för att de skall inse att det är jag, Herren, som helgar dem. 13Men israeliterna var motsträviga mot mig i öknen. De följde inte mina bud, och de förkastade mina stadgar — den som håller dem får leva. Och mina sabbater vanhelgade de grovt. Jag tänkte tömma min vrede över dem i öknen och förinta dem. 14Men jag handlade som det anstod mitt namn, jag ville inte att det skulle bli vanärat inför de folk i vilkas åsyn jag förde ut dem. 15I öknen svor jag emellertid att inte föra dem till det land som jag hade gett dem, ett land som flödar av mjölk och honung, det härligaste av alla länder. 16De hade ju förkastat mina stadgar och inte följt mina bud. De hade vanhelgat mina sabbater och hållit fast vid sina avgudabilder. 17Ändå visade jag skonsamhet och förgjorde dem inte, jag förintade dem inte i öknen.

18I öknen varnade jag deras barn: »Lev inte efter samma bud som era fäder, och följ inte deras stadgar. Orena er inte med deras avgudabilder. 19Jag är Herren, er Gud. Håll mina bud och följ troget mina stadgar. 20Håll mina sabbater heliga. De skall vara ett tecken som förenar mig och er, så att ni inser att jag är Herren, er Gud.« 21Men deras barn var motsträviga mot mig. De höll inte mina bud och följde inte troget mina stadgar — den som håller dem får leva. De vanhelgade mina sabbater. Jag tänkte tömma min vrede och ösa ut mitt raseri över dem i öknen. 22Men jag hejdade mig och handlade som det anstod mitt namn, jag ville inte att det skulle bli vanärat inför de folk i vilkas åsyn jag förde ut israeliterna. 23I öknen svor jag emellertid att skingra dem bland folken och sprida ut dem i främmande länder. 24De hade ju inte levt efter mina stadgar. De hade förkastat mina bud och vanhelgat mina sabbater och låtit sig lockas av sina fäders avgudabilder. 25Jag gav dem också bud som inte var goda och stadgar som inte förde till liv. 26Jag gjorde dem orena när de som offergåva överlämnade det första som kom ur moderlivet. Ty jag ville injaga skräck i dem så att de skulle inse att jag är Herren.

27Människa! Tala nu till israeliterna och säg: Så säger Herren Gud: Ännu en gång skymfade era fäder mig med sin trolöshet. 28När jag hade fört dem till det land som jag svurit att ge dem och de såg alla höga kullar och lummiga träd förrättade de sina slaktoffer där, skänkte anstötliga offergåvor, frambar offer med blidkande lukt och utgöt dryckesoffer där. 29Och jag frågade dem: »Vad är det för en plats ni går till med era offer?« (Sedan dess har det hetat »offerplats«.)

30Säg nu till israeliterna: Så säger Herren Gud: Ni orenar er på samma sätt som era fäder och är otrogna med deras vidriga avgudar. 31Ännu i dag orenar ni er med era avgudabilder när ni bär fram offergåvor och offrar era barn på bålet. Skall jag då låta er fråga mig om råd, israeliter? Så sant jag lever, säger Herren Gud, skall jag inte låta er rådfråga mig.

Dom och räddning förutsägs för de deporterade

32»Vi skall vara som folk och stammar i andra länder och dyrka trä och sten.« Det är vad ni tror och säger. Men det skall aldrig ske. 33Så sant jag lever, säger Herren Gud, skall jag med stark hand och lyftad arm och i mäktig vrede vara er konung. 34Med stark hand och lyftad arm och i mäktig vrede skall jag föra er bort från de främmande folken och samla ihop er från de länder dit ni skingrats. 35Sedan skall jag föra er ut i folkens öken för att ställa er till svars, öga mot öga. 36Jag skall ställa er till svars på samma sätt som jag ställde era fäder till svars i Egyptens öken, säger Herren Gud. 37Jag skall låta er gå under herdestaven och räkna er noga, 38och de trotsiga och upproriska skall skiljas ut. Jag skall föra ut dem ur det land där de lever som främlingar, men till Israels land skall de inte få komma. Då skall ni inse att jag är Herren.

39Så säger Herren Gud: Israeliter, ni måste alla förstöra era avgudabilder. Om ni inte lyder mig kommer jag att vredgas. Mitt heliga namn får ni inte längre vanära med era offergåvor och era avgudabilder. 40På mitt heliga berg, det höga berget i Israel, säger Herren Gud, skall hela Israel, alla i landet, tjäna mig. Där skall jag möta er med välvilja och ta emot era gåvor och förstlingsoffer, alla heliga skänker. 41När jag har fört er bort från de främmande folken och samlat ihop er från de länder dit ni skingrats skall jag ta emot er med samma välvilja som ett offer vars lukt gör mig nöjd. Genom er skall jag visa min helighet inför folken. 42Jag skall föra er till Israels land, det land jag svor att ge era fäder. Då skall ni inse att jag är Herren. 43Där skall ni begrunda ert leverne och alla de gärningar som ni orenat er med, och ni kommer att avsky er själva för allt ont ni gjort. 44Jag skall behandla er, israeliter, som det anstår mitt namn och inte som era onda gärningar och ert lastbara leverne har gjort er förtjänta av, säger Herren Gud. Då skall ni inse att jag är Herren.

Profetia mot landet i söder

45Herrens ord kom till mig: 46»Människa! Vänd dig söderut, predika mot sydlandet och profetera mot skogen i söder. 47Till skogen i söder skall du säga: Hör Herrens ord! Så säger Herren Gud: Jag skall sticka dig i brand, och elden skall förtära alla dina träd, både de friska och de torra. De flammande lågorna skall inte slockna. Från söder till norr skall alla ansikten svedas. 48Då skall alla dödliga erfara att jag, Herren, har tänt elden. Den skall inte slockna.« 49Jag svarade: »Ack, Herre, min Gud, de kommer att säga att jag talar i gåtor.«