Bibel 2000 (B2000)
18

Det personliga ansvaret

181Herrens ord kom till mig: 2Hur kommer det sig att ni använder detta ordspråk i Israel:

När fäderna äter surkart

får barnen ont i tänderna.

3Så sant jag lever, säger Herren Gud, ni skall aldrig mer använda det ordspråket i Israel. 4Allas liv tillhör mig. Faderns liv tillhör mig likaväl som sonens. Det är den som syndar som skall dö.

5Den som är rättfärdig och handlar rätt och rättfärdigt, 6han håller inte offermåltid på bergen och dyrkar inte israeliternas avgudabilder. Han lägrar inte en annan mans hustru, och han ligger inte med en kvinna när hon har sin blödning. 7Han kränker ingen, han återlämnar den skuldsattes pant. Han plundrar ingen, han ger den hungrige bröd och klär den nakne. 8Han lånar inte ut pengar mot ränta, han ockrar inte. Han undviker det som är orätt, han fäller rättvisa domar mellan människor. 9Han håller mina bud och följer mina stadgar och lever efter dem. En sådan man är rättfärdig. Han skall leva, säger Herren Gud.

10Men om han får en son som blir en våldsman och mördare eller gör något av allt det 11som han själv aldrig har gjort — håller offermåltid på bergen eller lägrar en annan mans hustru, 12kränker den svage och fattige, plundrar någon och behåller vad han tagit i pant eller dyrkar avgudabilderna och begår vidriga gärningar 13eller lånar ut pengar mot ränta och ockrar — då skall sonen inte leva. Han har gjort dessa vidriga gärningar. Han skall straffas med döden. Skulden är hans egen.

14Men om han i sin tur får en son som ser alla de synder hans far begår, ser dem men själv inte begår dem — 15inte håller offermåltid på bergen och inte dyrkar israeliternas avgudabilder, inte lägrar en annan mans hustru, 16inte kränker någon eller tar pant, inte plundrar någon utan ger den hungrige bröd och klär den nakne 17och undviker det som är orätt, inte tar ränta eller ockrar, en som lever efter mina stadgar och följer mina bud — då skall han inte dö för sin fars synd. Han skall leva. 18Men hans far, som förtryckte och plundrade och som handlade orätt mot sina släktingar, han dog för sin synd. 19»Varför skall inte sonen bära straffet för sin fars synd?« frågar ni. Därför att han har handlat rätt och rättfärdigt, han har hållit alla mina bud och levt efter dem. Han skall leva. 20Det är den som syndar som skall dö. Sonen skall inte bära straffet för faderns synd och fadern skall inte bära straffet för sonens synd. Den rättfärdige skall skörda frukten av sin egen rättfärdighet, den gudlöse frukten av sin egen gudlöshet.

Herrens rättfärdighet

21Om den gudlöse upphör med sina synder och håller alla mina bud och handlar rätt och rättfärdigt skall han leva. Han skall inte dö. 22Alla de brott han begått skall vara glömda. Genom sina rättfärdiga gärningar skall han leva. 23Skulle jag önska den gudlöses död? säger Herren Gud. Skulle jag inte hellre se att han upphörde med sina gärningar och fick leva? 24Men om den rättfärdige upphör att vara rättfärdig, om han börjar handla orätt och begår samma slags vidrigheter som den gudlöse, skall han då leva? Nej, alla hans rättfärdiga handlingar skall vara glömda. För den trolöshet han visat och de synder han begått skall han dö. 25»Det Herren gör är inte rätt«, säger ni. Lyssna, israeliter! Är det jag som handlar orätt? Är det inte ni?

26Om den rättfärdige upphör att vara rättfärdig och börjar handla orätt skall han dö. För den orätt han gjort skall han dö. 27Och om den gudlöse upphör att handla gudlöst och börjar handla rätt och rättfärdigt skall han rädda sitt liv. 28När han kommer till insikt om sina brott och upphör med dem skall han leva. Han skall inte dö. 29»Det Herren gör är inte rätt«, säger man i Israel. Men är det jag som handlar orätt, israeliter? Är det inte ni?

30Alltså skall jag döma er, israeliter, var och en efter hans gärningar, säger Herren Gud. Vänd om! Vänd er bort från era brott, så att de inte får er på fall. 31Sluta upp med alla era brott mot mig. Skapa er ett nytt hjärta och en ny ande. Inte vill ni väl dö, israeliter? 32Jag önskar ingens död, säger Herren Gud. Vänd om, så får ni leva.

19

Sorgesång över kungaätten

191Sjung en sorgesång om Israels furstar:

2Ett lejon var din mor,

en lejoninna bland lejon!

Bland lejonen hade hon sitt läger

och fostrade där sina ungar.

3En av ungarna hon födde upp

blev ett starkt lejon.

Han lärde sig riva sitt byte,

människor blev hans rov.

4Men folken bådades upp mot honom.

Han fångades i deras jaktgrop,

han släpades med krokar

bort till Egypten.

5När hon såg att hon väntat förgäves,

att allt hopp var ute,

tog hon en annan av sina ungar

och fostrade honom till ett starkt lejon.

6Han strövade kring med flocken

och blev ett starkt lejon.

Han lärde sig riva sitt byte,

människor blev hans rov.

7Han förstörde deras palats

och lade deras städer i ruiner.

En hel värld kände skräck

när hans rytande hördes.

8Från länderna runt omkring

kallade man samman folk.

De bredde ut sitt nät för honom,

och han fångades i deras jaktgrop.

9De satte på honom halsträ och krokar,

släpade honom till kungen i Babylon

och spärrade in honom där.

Aldrig mer skulle hans rytande höras

på Israels berg.

10Din mor var som en vinstock i vingården,

planterad vid vatten,

rik på rankor och frukt

tack vare det ymniga vattnet.

11Den fick starka grenar

som skulle bli härskarspiror.

Den växte högt upp bland molnen,

den var reslig med täta rankor

och syntes vida omkring.

12Men i vrede rycktes den upp

och kastades på marken,

östanvinden torkade ut dess frukt.

De starkaste grenarna bröts,

de vissnade och förtärdes av eld.

13Nu är vinstocken planterad i öknen,

i torkans och törstens land.

14Från grenarna spreds elden,

den förtärde rankor och frukt.

De starkaste grenarna är borta,

någon härskarspira finns inte mer.

Denna sång är en sorgesång, en sorgesång har den blivit.

20

Återblick på Israels historia

201Under det sjunde året, på tionde dagen i femte månaden, kom några av Israels äldste för att rådfråga Herren. De satte sig framför mig. 2Då kom Herrens ord till mig: 3Människa! Tala till Israels äldste och säg: Så säger Herren Gud: Kommer ni för att rådfråga mig? Så sant jag lever, jag skall inte låta er fråga mig om råd, säger Herren Gud. 4Gå till rätta, gå till rätta med dem, människa! Låt dem få veta vilka vidrigheter deras fäder har gjort! 5Säg till dem: Så säger Herren Gud: Den dag jag utvalde Israel svor jag en ed inför Jakobs ättlingar. I Egypten gav jag mig till känna för dem och sade: »Jag är Herren, er Gud.« 6Jag svor att föra dem ut ur Egypten till ett land som jag hade sett ut åt dem, ett land som flödar av mjölk och honung, det härligaste av alla länder. 7Och jag sade till dem: »Ni måste kasta bort de vidriga avgudar som drar era blickar till sig. Orena er inte med egypternas gudabilder. Jag är Herren, er Gud.« 8Men de var motsträviga och ville inte lyssna på mig. De kastade inte bort de vidriga avgudar som drog deras blickar till sig och övergav inte egypternas gudabilder. Då tänkte jag tömma min vrede och ösa ut mitt raseri över dem i Egypten. 9Men jag handlade som det anstod mitt namn, jag ville inte att det skulle bli vanärat inför de folk bland vilka israeliterna bodde och i vilkas åsyn jag gav mig till känna för dem och förde dem ut ur Egypten.

10Jag förde dem ut ur Egypten, ut i öknen. 11Jag gav dem mina bud och lärde dem mina stadgar — den som håller dem får leva. 12Dessutom gav jag dem mina sabbater till ett tecken som förenar mig och dem, för att de skall inse att det är jag, Herren, som helgar dem. 13Men israeliterna var motsträviga mot mig i öknen. De följde inte mina bud, och de förkastade mina stadgar — den som håller dem får leva. Och mina sabbater vanhelgade de grovt. Jag tänkte tömma min vrede över dem i öknen och förinta dem. 14Men jag handlade som det anstod mitt namn, jag ville inte att det skulle bli vanärat inför de folk i vilkas åsyn jag förde ut dem. 15I öknen svor jag emellertid att inte föra dem till det land som jag hade gett dem, ett land som flödar av mjölk och honung, det härligaste av alla länder. 16De hade ju förkastat mina stadgar och inte följt mina bud. De hade vanhelgat mina sabbater och hållit fast vid sina avgudabilder. 17Ändå visade jag skonsamhet och förgjorde dem inte, jag förintade dem inte i öknen.

18I öknen varnade jag deras barn: »Lev inte efter samma bud som era fäder, och följ inte deras stadgar. Orena er inte med deras avgudabilder. 19Jag är Herren, er Gud. Håll mina bud och följ troget mina stadgar. 20Håll mina sabbater heliga. De skall vara ett tecken som förenar mig och er, så att ni inser att jag är Herren, er Gud.« 21Men deras barn var motsträviga mot mig. De höll inte mina bud och följde inte troget mina stadgar — den som håller dem får leva. De vanhelgade mina sabbater. Jag tänkte tömma min vrede och ösa ut mitt raseri över dem i öknen. 22Men jag hejdade mig och handlade som det anstod mitt namn, jag ville inte att det skulle bli vanärat inför de folk i vilkas åsyn jag förde ut israeliterna. 23I öknen svor jag emellertid att skingra dem bland folken och sprida ut dem i främmande länder. 24De hade ju inte levt efter mina stadgar. De hade förkastat mina bud och vanhelgat mina sabbater och låtit sig lockas av sina fäders avgudabilder. 25Jag gav dem också bud som inte var goda och stadgar som inte förde till liv. 26Jag gjorde dem orena när de som offergåva överlämnade det första som kom ur moderlivet. Ty jag ville injaga skräck i dem så att de skulle inse att jag är Herren.

27Människa! Tala nu till israeliterna och säg: Så säger Herren Gud: Ännu en gång skymfade era fäder mig med sin trolöshet. 28När jag hade fört dem till det land som jag svurit att ge dem och de såg alla höga kullar och lummiga träd förrättade de sina slaktoffer där, skänkte anstötliga offergåvor, frambar offer med blidkande lukt och utgöt dryckesoffer där. 29Och jag frågade dem: »Vad är det för en plats ni går till med era offer?« (Sedan dess har det hetat »offerplats«.)

30Säg nu till israeliterna: Så säger Herren Gud: Ni orenar er på samma sätt som era fäder och är otrogna med deras vidriga avgudar. 31Ännu i dag orenar ni er med era avgudabilder när ni bär fram offergåvor och offrar era barn på bålet. Skall jag då låta er fråga mig om råd, israeliter? Så sant jag lever, säger Herren Gud, skall jag inte låta er rådfråga mig.

Dom och räddning förutsägs för de deporterade

32»Vi skall vara som folk och stammar i andra länder och dyrka trä och sten.« Det är vad ni tror och säger. Men det skall aldrig ske. 33Så sant jag lever, säger Herren Gud, skall jag med stark hand och lyftad arm och i mäktig vrede vara er konung. 34Med stark hand och lyftad arm och i mäktig vrede skall jag föra er bort från de främmande folken och samla ihop er från de länder dit ni skingrats. 35Sedan skall jag föra er ut i folkens öken för att ställa er till svars, öga mot öga. 36Jag skall ställa er till svars på samma sätt som jag ställde era fäder till svars i Egyptens öken, säger Herren Gud. 37Jag skall låta er gå under herdestaven och räkna er noga, 38och de trotsiga och upproriska skall skiljas ut. Jag skall föra ut dem ur det land där de lever som främlingar, men till Israels land skall de inte få komma. Då skall ni inse att jag är Herren.

39Så säger Herren Gud: Israeliter, ni måste alla förstöra era avgudabilder. Om ni inte lyder mig kommer jag att vredgas. Mitt heliga namn får ni inte längre vanära med era offergåvor och era avgudabilder. 40På mitt heliga berg, det höga berget i Israel, säger Herren Gud, skall hela Israel, alla i landet, tjäna mig. Där skall jag möta er med välvilja och ta emot era gåvor och förstlingsoffer, alla heliga skänker. 41När jag har fört er bort från de främmande folken och samlat ihop er från de länder dit ni skingrats skall jag ta emot er med samma välvilja som ett offer vars lukt gör mig nöjd. Genom er skall jag visa min helighet inför folken. 42Jag skall föra er till Israels land, det land jag svor att ge era fäder. Då skall ni inse att jag är Herren. 43Där skall ni begrunda ert leverne och alla de gärningar som ni orenat er med, och ni kommer att avsky er själva för allt ont ni gjort. 44Jag skall behandla er, israeliter, som det anstår mitt namn och inte som era onda gärningar och ert lastbara leverne har gjort er förtjänta av, säger Herren Gud. Då skall ni inse att jag är Herren.

Profetia mot landet i söder

45Herrens ord kom till mig: 46»Människa! Vänd dig söderut, predika mot sydlandet och profetera mot skogen i söder. 47Till skogen i söder skall du säga: Hör Herrens ord! Så säger Herren Gud: Jag skall sticka dig i brand, och elden skall förtära alla dina träd, både de friska och de torra. De flammande lågorna skall inte slockna. Från söder till norr skall alla ansikten svedas. 48Då skall alla dödliga erfara att jag, Herren, har tänt elden. Den skall inte slockna.« 49Jag svarade: »Ack, Herre, min Gud, de kommer att säga att jag talar i gåtor.«