Bibel 2000 (B2000)
17

Örnen, cedern och vinstocken

171Herrens ord kom till mig: 2Människa! Ge israeliterna en gåta, berätta en liknelse för dem. 3Du skall säga: Så säger Herren Gud:

En stor örn med väldiga vingar

och långa vingpennor,

med tät och färgrik fjäderskrud,

kom till Libanon.

Han tog cederträdets topp

4och bröt av det översta skottet.

Han förde det till krämarlandet

och satte det i köpmansstaden.

5Sedan tog han en planta som växte i landet

och satte den i fruktbar jord.

Som en strandväxt satte han den

vid ett flödande vattendrag.

6Den skulle spira och bli till en vinstock

med låg och krypande växt.

Rankorna skulle sträcka sig mot örnen,

rötterna växa i hans hägn.

Så blev den till en vinstock,

fick grenar och sköt skott.

7Men ännu en stor örn kom.

Han hade väldiga vingar och tät fjäderskrud.

Mot honom vände vinstocken sina rötter,

mot honom sträckte den sina rankor

från den bädd där den planterats,

för att han skulle ge den vatten.

8Ändå var den planterad i bördig jord

vid ett flödande vattendrag

för att bilda rankor och bära frukt

och bli till en praktfull vinstock.

9Säg: Så säger Herren Gud:

Kommer det att gå den väl?

Kommer inte rötterna att ryckas upp

och frukten att förstöras?

Kommer inte de friska skotten att vissna?

Det krävs varken stor kraft

eller en väldig här

för att skilja den från rötterna.

10Den har planterats.

Kommer det att gå den väl?

Kommer den inte att förtvina

när östanvinden ansätter den,

vissna i bädden där den spirat?

11Herrens ord kom till mig: 12Säg till det motsträviga folket: Förstår ni inte vad detta betyder? Säg till dem: Kungen av Babylonien kom till Jerusalem och tog kungen och furstarna och förde dem till Babylon. 13Sedan utsåg han en man av kunglig börd, slöt förbund med honom och lät honom svära en ed. Stormännen i landet förde han bort. 14Detta skedde för att riket skulle hållas nere och inte resa sig utan hålla fast vid förbundet med honom. Då skulle det få bestå. 15Men kungaättlingen trotsade hans vilja och sände budbärare till Egypten för att få hästar och en väldig här. Kommer det att gå honom väl? Skall han som gjorde detta komma undan? Skall han få bryta förbundet och komma undan? 16Så sant jag lever, säger Herren Gud, i Babylon skall han dö, där den kung finns som gjorde honom till kung, ty han visade förakt för den ed han svurit och bröt det förbund som kungen slutit med honom. 17När belägringsvallarna kastas upp och stormningsramperna byggs och många människor dödas, skall farao inte bistå honom i kriget med sin stora här och sitt väldiga uppbåd. 18Han visade förakt för den ed han svurit och bröt förbundet. Trots att han gett sitt löfte gjorde han allt detta. Han skall inte komma undan.

19Därför säger Herren Gud: Så sant jag lever skall jag låta honom plikta för att han visade förakt för den ed han svurit i mitt namn och bröt förbundet. 20Jag skall breda ut mitt nät över honom, och han skall fastna i mina garn. Sedan skall jag föra honom till Babylon, och där skall jag ställa honom till svars för hans trolöshet mot mig. 21De bästa soldaterna i hans trupper skall falla för svärdet, och de som blir kvar skall skingras för alla vindar. Då skall ni inse att jag, Herren, har talat.

22Så säger Herren Gud: Jag skall bryta en kvist från det höga cederträdets topp, ta ett litet skott från den översta kvisten och själv plantera det på ett högt och mäktigt berg. 23På det höga berget i Israel skall jag plantera det. Och det skall få grenar och bära frukt och bli till en praktfull ceder. Fåglar av alla de slag, en mångfald bevingade varelser, skall bo i dess hägn, i grenarnas skugga skall de ha sina bon. 24Då skall alla markens träd inse att jag, Herren, gör det höga trädet lågt och låter det låga trädet växa högt. Jag låter det friska trädet förtorka och får det torra att skjuta skott. Jag, Herren, har talat, och jag skall göra som jag har sagt.

18

Det personliga ansvaret

181Herrens ord kom till mig: 2Hur kommer det sig att ni använder detta ordspråk i Israel:

När fäderna äter surkart

får barnen ont i tänderna.

3Så sant jag lever, säger Herren Gud, ni skall aldrig mer använda det ordspråket i Israel. 4Allas liv tillhör mig. Faderns liv tillhör mig likaväl som sonens. Det är den som syndar som skall dö.

5Den som är rättfärdig och handlar rätt och rättfärdigt, 6han håller inte offermåltid på bergen och dyrkar inte israeliternas avgudabilder. Han lägrar inte en annan mans hustru, och han ligger inte med en kvinna när hon har sin blödning. 7Han kränker ingen, han återlämnar den skuldsattes pant. Han plundrar ingen, han ger den hungrige bröd och klär den nakne. 8Han lånar inte ut pengar mot ränta, han ockrar inte. Han undviker det som är orätt, han fäller rättvisa domar mellan människor. 9Han håller mina bud och följer mina stadgar och lever efter dem. En sådan man är rättfärdig. Han skall leva, säger Herren Gud.

10Men om han får en son som blir en våldsman och mördare eller gör något av allt det 11som han själv aldrig har gjort — håller offermåltid på bergen eller lägrar en annan mans hustru, 12kränker den svage och fattige, plundrar någon och behåller vad han tagit i pant eller dyrkar avgudabilderna och begår vidriga gärningar 13eller lånar ut pengar mot ränta och ockrar — då skall sonen inte leva. Han har gjort dessa vidriga gärningar. Han skall straffas med döden. Skulden är hans egen.

14Men om han i sin tur får en son som ser alla de synder hans far begår, ser dem men själv inte begår dem — 15inte håller offermåltid på bergen och inte dyrkar israeliternas avgudabilder, inte lägrar en annan mans hustru, 16inte kränker någon eller tar pant, inte plundrar någon utan ger den hungrige bröd och klär den nakne 17och undviker det som är orätt, inte tar ränta eller ockrar, en som lever efter mina stadgar och följer mina bud — då skall han inte dö för sin fars synd. Han skall leva. 18Men hans far, som förtryckte och plundrade och som handlade orätt mot sina släktingar, han dog för sin synd. 19»Varför skall inte sonen bära straffet för sin fars synd?« frågar ni. Därför att han har handlat rätt och rättfärdigt, han har hållit alla mina bud och levt efter dem. Han skall leva. 20Det är den som syndar som skall dö. Sonen skall inte bära straffet för faderns synd och fadern skall inte bära straffet för sonens synd. Den rättfärdige skall skörda frukten av sin egen rättfärdighet, den gudlöse frukten av sin egen gudlöshet.

Herrens rättfärdighet

21Om den gudlöse upphör med sina synder och håller alla mina bud och handlar rätt och rättfärdigt skall han leva. Han skall inte dö. 22Alla de brott han begått skall vara glömda. Genom sina rättfärdiga gärningar skall han leva. 23Skulle jag önska den gudlöses död? säger Herren Gud. Skulle jag inte hellre se att han upphörde med sina gärningar och fick leva? 24Men om den rättfärdige upphör att vara rättfärdig, om han börjar handla orätt och begår samma slags vidrigheter som den gudlöse, skall han då leva? Nej, alla hans rättfärdiga handlingar skall vara glömda. För den trolöshet han visat och de synder han begått skall han dö. 25»Det Herren gör är inte rätt«, säger ni. Lyssna, israeliter! Är det jag som handlar orätt? Är det inte ni?

26Om den rättfärdige upphör att vara rättfärdig och börjar handla orätt skall han dö. För den orätt han gjort skall han dö. 27Och om den gudlöse upphör att handla gudlöst och börjar handla rätt och rättfärdigt skall han rädda sitt liv. 28När han kommer till insikt om sina brott och upphör med dem skall han leva. Han skall inte dö. 29»Det Herren gör är inte rätt«, säger man i Israel. Men är det jag som handlar orätt, israeliter? Är det inte ni?

30Alltså skall jag döma er, israeliter, var och en efter hans gärningar, säger Herren Gud. Vänd om! Vänd er bort från era brott, så att de inte får er på fall. 31Sluta upp med alla era brott mot mig. Skapa er ett nytt hjärta och en ny ande. Inte vill ni väl dö, israeliter? 32Jag önskar ingens död, säger Herren Gud. Vänd om, så får ni leva.

19

Sorgesång över kungaätten

191Sjung en sorgesång om Israels furstar:

2Ett lejon var din mor,

en lejoninna bland lejon!

Bland lejonen hade hon sitt läger

och fostrade där sina ungar.

3En av ungarna hon födde upp

blev ett starkt lejon.

Han lärde sig riva sitt byte,

människor blev hans rov.

4Men folken bådades upp mot honom.

Han fångades i deras jaktgrop,

han släpades med krokar

bort till Egypten.

5När hon såg att hon väntat förgäves,

att allt hopp var ute,

tog hon en annan av sina ungar

och fostrade honom till ett starkt lejon.

6Han strövade kring med flocken

och blev ett starkt lejon.

Han lärde sig riva sitt byte,

människor blev hans rov.

7Han förstörde deras palats

och lade deras städer i ruiner.

En hel värld kände skräck

när hans rytande hördes.

8Från länderna runt omkring

kallade man samman folk.

De bredde ut sitt nät för honom,

och han fångades i deras jaktgrop.

9De satte på honom halsträ och krokar,

släpade honom till kungen i Babylon

och spärrade in honom där.

Aldrig mer skulle hans rytande höras

på Israels berg.

10Din mor var som en vinstock i vingården,

planterad vid vatten,

rik på rankor och frukt

tack vare det ymniga vattnet.

11Den fick starka grenar

som skulle bli härskarspiror.

Den växte högt upp bland molnen,

den var reslig med täta rankor

och syntes vida omkring.

12Men i vrede rycktes den upp

och kastades på marken,

östanvinden torkade ut dess frukt.

De starkaste grenarna bröts,

de vissnade och förtärdes av eld.

13Nu är vinstocken planterad i öknen,

i torkans och törstens land.

14Från grenarna spreds elden,

den förtärde rankor och frukt.

De starkaste grenarna är borta,

någon härskarspira finns inte mer.

Denna sång är en sorgesång, en sorgesång har den blivit.