Bibel 2000 (B2000)
15

Jerusalem, den odugliga vinstocken

151Herrens ord kom till mig: 2Människa! Vad utmärker vinstocken framför de andra träden, vinrankan som ett träd bland andra? 3Kan trä från den användas till något, kan man ens göra en knagg att hänga saker på? 4Och om den har lagts på elden och elden har förbränt ändarna och resten är svedd, duger den då till något? 5Nej, inte ens när den var oskadd gick den att använda till något. Hur skulle den då kunna användas till något när elden har förbränt den och svett den? 6Därför säger Herren Gud: Så som jag av alla träd har lagt vinstocken på elden, så skall jag också göra med Jerusalems invånare. 7Jag skall ta itu med dem. Elden undslapp de, men eld skall förtära dem. När jag tar itu med dem, då skall ni inse att jag är Herren. 8Jag skall göra landet till en ödemark, därför att de har handlat trolöst, säger Herren Gud.

16

Jerusalem, Guds hittebarn och hustru

161Herrens ord kom till mig: 2Människa! Låt Jerusalem höra om det vidriga hon har gjort. 3Du skall säga: Så säger Herren Gud till Jerusalem: Du härstammar från kanaaneernas land, där föddes du. Din far var amoré och din mor en hettitisk kvinna. 4Så gick det till vid din födelse: när du föddes klippte ingen av din navelsträng, du tvättades inte ren med vatten, du gneds inte in med salt och blev inte lindad. 5Ingen förbarmade sig och gjorde något av detta för dig, ingen kände medlidande med dig. Med avsky kastade man ut dig på bara marken när du föddes.

6Jag gick där förbi och såg dig sprattla i ditt blod. »Du skall leva«, sade jag till dig, där du låg i ditt blod. 7Jag lät dig växa upp som en blomma på marken. Du växte upp och blev stor, du blev strålande vacker. Dina bröst blev fasta och du fick hår. Men du var naken. 8Jag gick där förbi och såg att din tid var kommen, tiden för kärlek. Då svepte jag min mantel om dig och skylde din nakna kropp. Jag svor dig trohet och ingick förbund med dig, säger Herren Gud. Så blev du min. 9Jag tvättade dig med vatten, sköljde av dig blodet och smorde dig med olja. 10Sedan klädde jag dig i färggranna kläder och sandaler av delfinskinn, virade fint linne om ditt huvud och gav dig en slöja av skiraste väv. 11Jag prydde dig med smycken, jag satte armband om dina handleder och hängde en kedja kring din hals. 12Jag fäste en ring i din näsa och örhängen i dina öron, jag satte en praktfull krona på ditt huvud. 13Du smyckade dig med guld och silver, dina kläder var av fint linne, av skiraste väv och färggrant tyg. Din föda var vetemjöl, honung och olja. Du var mycket, mycket vacker, du var värdig att vara drottning. 14Ryktet om din skönhet spred sig bland folken. Den fulländades av den prakt jag höljt dig i, säger Herren Gud.

Jerusalem, den otrogna hustrun

15Viss om din skönhet och ditt rykte började du hora. Du bjöd ut dina horkonster åt alla som kom förbi. 16Med dina brokiga kläder bäddade du på offerplatserna och horade där. [---] 17Av dina praktfulla smycken, det guld och silver jag skänkt dig, gjorde du mansfigurer, och med dem horade du. 18Dina färggranna kläder svepte du om dem, och min olja och min rökelse ställde du fram åt dem. 19Den mat du fått av mig — vetemjölet, oljan och honungen jag gett dig att äta — ställde du fram åt dem som ett offer med blidkande lukt, säger Herren Gud. 20De söner och döttrar du fött åt mig offrade du att ätas av dem. Räckte det inte med ditt horande? 21Måste du också slakta mina barn som offer åt dem? 22Du bedrev dessa vidrigheter och horerier utan att någonsin tänka på din ungdom, att du låg naken och sprattlade i ditt blod.

23Och sedan du hade gjort allt detta onda — ve dig, ve dig, säger Herren Gud — 24inrättade du en offerhöjd åt dig och anlade en kulle på varje öppen plats. 25Vid varje korsväg gjorde du dig en kulle. Du drog din skönhet i smutsen, du skrevade med benen för alla som kom förbi, du horade ideligen. 26Du horade med egypterna, dina grannar med stor lem, du horade ideligen, och du väckte min vrede. 27Då lyfte jag min hand mot dig och tog ifrån dig det du haft som ditt. Jag prisgav dig åt de filisteiska kvinnorna, som hatade dig och såg ditt otuktiga levnadssätt som en skam. 28Då horade du med assyrierna, eftersom du inte hade fått nog. Du horade med dem, men du fick ändå inte nog. 29Då horade du med krämarlandet Kaldeen, horade ideligen, men inte heller nu fick du nog. 30Hett brann ditt begär, säger Herren Gud, när du likt den fräckaste hora gjorde allt detta, 31när du inrättade din offerhöjd vid varje korsväg och anlade din kulle på varje öppen plats. Men till skillnad från andra horor tog du inte betalt. 32Äktenskapsbryterskan bedrar sin man med andra. 33Horor får betalt. Men du gav gåvor till alla dina älskare, du betalade dem för att de skulle komma från alla håll och hora med dig. 34När du horade gjorde du tvärtemot vad andra kvinnor brukar. Ingen var ute efter att få hora med dig, och i stället för att ta betalt betalade du. Du gjorde tvärtemot vad andra gör.

Den otrognas straff

35Hör därför Herrens ord, din hora: 36Så säger Herren Gud: Du bjöd ut ditt kön, du blottade ditt sköte, du horade med dina älskare och alla dina vidriga avgudar. Du dräpte dina barn och gav åt dem. 37Därför skall jag samla alla de älskare som har njutit din gunst, vare sig du tyckt om dem eller inte. Från alla håll skall jag samla dem, och jag skall blotta ditt sköte för dem, så att de ser dig i all din nakenhet. 38Jag skall döma dig som man dömer äktenskapsbryterskor och mörderskor. Du skall få känna av min vrede och min svartsjuka. 39Jag skall prisge dig åt dem, och de skall rasera din offerhöjd och jämna dina kullar med marken. De skall slita av dig kläderna och ta dina praktfulla smycken, tills du ligger där alldeles naken. 40De skall båda upp en skara mot dig, som skall stena dig och stycka dig med sina svärd 41och bränna ner dina hus. De skall verkställa domen över dig i många kvinnors åsyn. Jag skall göra slut på ditt horande, och du skall inte längre ge några gåvor. 42När jag har släckt min vrede på dig och min svartsjuka har lagt sig skall jag få ro och inte vredgas mer. 43Du glömde din ungdomstid och väckte mitt raseri med allt du gjorde. Därför får du nu plikta för detta, säger Herren Gud. Din otukt är krönet på alla dina vidrigheter!

Jerusalem jämförs med Samaria och Sodom

44Med ett ordspråk skall man säga om dig: »Sådan moder, sådan dotter.« 45Ja, du är din moders dotter, hon som visade avsky för sin man och sina barn. Du är dina systrars syster, de som visade avsky för sina män och sina barn. Er mor var en hettitisk kvinna och er far var amoré. 46Din äldre syster var Samaria, som bodde med sina döttrar norr om dig. Din yngre syster, som bodde söder om dig med sina döttrar, var Sodom. 47Gick du inte i deras fotspår, handlade du inte lika vidrigt som de? I allt du gjorde var du snart nog mer fördärvad än de. 48Så sant jag lever, säger Herren Gud, din syster Sodom och hennes döttrar handlade inte lika illa som du och dina döttrar. 49Detta var din syster Sodoms synd: hon och hennes döttrar kunde leva storslaget, i överflöd och ostörd ro, men de hjälpte inte den som var svag och fattig. 50De blev övermodiga och bedrev vidrigheter i min åsyn. Som du har sett gjorde jag då slut på dem. 51Och Samaria syndade inte hälften så mycket som du. Du har begått fler vidrigheter än de gjorde. Med alla dina vidriga gärningar har du fått dina systrar att framstå som rättfärdiga. 52Nu får du bära skammen för att du gav dina systrar upprättelse. Eftersom du har begått avskyvärdare synder än de framstår de som rättfärdiga i jämförelse med dig. Nu får du blygas och bära skammen för att du har fått dina systrar att framstå som rättfärdiga.

53Jag skall vända deras öde, Sodoms och hennes döttrars öde, Samarias och hennes döttrars. Samtidigt skall jag vända också ditt öde: 54du skall få bära skammen och nesan för vad du har gjort, det som blev dem till tröst. 55Din syster Sodom och hennes döttrar skall bli vad de en gång var, din syster Samaria och hennes döttrar skall bli vad de en gång var, och du och dina döttrar skall bli vad ni en gång var. 56Du talade ju illa om din syster Sodom under din storhetstid, 57innan din egen ondska blottades. Nu hånas du av Edoms döttrar och alla hennes grannar, filisteernas döttrar, som överallt visar dig sitt förakt. 58Din otukt och dina vidriga gärningar får du själv bära följderna av, säger Herren.

Herrens nya förbund med Jerusalem

59Så säger Herren Gud: Jag skall handla med dig så som du själv har handlat, då du visade förakt för den ed du svurit och bröt förbundet. 60Men sedan skall jag minnas förbundet jag slöt med dig i din ungdom, och jag skall upprätta ett evigt förbund med dig. 61Och du skall minnas hur du har levat och känna skam när jag tar dina systrar, både dem som är äldre och dem som är yngre än du, och gör dem till dina döttrar. De skall inte stå utanför förbundet. 62Jag skall upprätta mitt förbund med dig. Då skall du inse att jag är Herren. 63När jag ger dig förlåtelse för allt vad du gjort skall du minnas och blygas, så att du inte kan öppna munnen av skam, säger Herren Gud.

17

Örnen, cedern och vinstocken

171Herrens ord kom till mig: 2Människa! Ge israeliterna en gåta, berätta en liknelse för dem. 3Du skall säga: Så säger Herren Gud:

En stor örn med väldiga vingar

och långa vingpennor,

med tät och färgrik fjäderskrud,

kom till Libanon.

Han tog cederträdets topp

4och bröt av det översta skottet.

Han förde det till krämarlandet

och satte det i köpmansstaden.

5Sedan tog han en planta som växte i landet

och satte den i fruktbar jord.

Som en strandväxt satte han den

vid ett flödande vattendrag.

6Den skulle spira och bli till en vinstock

med låg och krypande växt.

Rankorna skulle sträcka sig mot örnen,

rötterna växa i hans hägn.

Så blev den till en vinstock,

fick grenar och sköt skott.

7Men ännu en stor örn kom.

Han hade väldiga vingar och tät fjäderskrud.

Mot honom vände vinstocken sina rötter,

mot honom sträckte den sina rankor

från den bädd där den planterats,

för att han skulle ge den vatten.

8Ändå var den planterad i bördig jord

vid ett flödande vattendrag

för att bilda rankor och bära frukt

och bli till en praktfull vinstock.

9Säg: Så säger Herren Gud:

Kommer det att gå den väl?

Kommer inte rötterna att ryckas upp

och frukten att förstöras?

Kommer inte de friska skotten att vissna?

Det krävs varken stor kraft

eller en väldig här

för att skilja den från rötterna.

10Den har planterats.

Kommer det att gå den väl?

Kommer den inte att förtvina

när östanvinden ansätter den,

vissna i bädden där den spirat?

11Herrens ord kom till mig: 12Säg till det motsträviga folket: Förstår ni inte vad detta betyder? Säg till dem: Kungen av Babylonien kom till Jerusalem och tog kungen och furstarna och förde dem till Babylon. 13Sedan utsåg han en man av kunglig börd, slöt förbund med honom och lät honom svära en ed. Stormännen i landet förde han bort. 14Detta skedde för att riket skulle hållas nere och inte resa sig utan hålla fast vid förbundet med honom. Då skulle det få bestå. 15Men kungaättlingen trotsade hans vilja och sände budbärare till Egypten för att få hästar och en väldig här. Kommer det att gå honom väl? Skall han som gjorde detta komma undan? Skall han få bryta förbundet och komma undan? 16Så sant jag lever, säger Herren Gud, i Babylon skall han dö, där den kung finns som gjorde honom till kung, ty han visade förakt för den ed han svurit och bröt det förbund som kungen slutit med honom. 17När belägringsvallarna kastas upp och stormningsramperna byggs och många människor dödas, skall farao inte bistå honom i kriget med sin stora här och sitt väldiga uppbåd. 18Han visade förakt för den ed han svurit och bröt förbundet. Trots att han gett sitt löfte gjorde han allt detta. Han skall inte komma undan.

19Därför säger Herren Gud: Så sant jag lever skall jag låta honom plikta för att han visade förakt för den ed han svurit i mitt namn och bröt förbundet. 20Jag skall breda ut mitt nät över honom, och han skall fastna i mina garn. Sedan skall jag föra honom till Babylon, och där skall jag ställa honom till svars för hans trolöshet mot mig. 21De bästa soldaterna i hans trupper skall falla för svärdet, och de som blir kvar skall skingras för alla vindar. Då skall ni inse att jag, Herren, har talat.

22Så säger Herren Gud: Jag skall bryta en kvist från det höga cederträdets topp, ta ett litet skott från den översta kvisten och själv plantera det på ett högt och mäktigt berg. 23På det höga berget i Israel skall jag plantera det. Och det skall få grenar och bära frukt och bli till en praktfull ceder. Fåglar av alla de slag, en mångfald bevingade varelser, skall bo i dess hägn, i grenarnas skugga skall de ha sina bon. 24Då skall alla markens träd inse att jag, Herren, gör det höga trädet lågt och låter det låga trädet växa högt. Jag låter det friska trädet förtorka och får det torra att skjuta skott. Jag, Herren, har talat, och jag skall göra som jag har sagt.