Bibel 2000 (B2000)
10

Keruberna

101Jag såg att det ovanför valvet över kerubernas huvuden fanns något som liknade safir. Något som tycktes likna en tron syntes ovanför dem. 2Han sade till mannen i linnekläder: »Gå in mellan ringarna under keruben och ta händerna fulla med glödande kol från utrymmet mellan keruberna, och sprid dem över staden.« Och jag såg honom gå in. 3Keruberna stod söder om templet när mannen gick in. Och molnet fyllde den inre förgården. 4När Herrens härlighet höjde sig från keruben och flyttade sig till templets tröskel fylldes templet av molnet och förgården av strålglansen från Herrens härlighet. 5Ända ut på den yttre förgården hördes bruset från kerubernas vingar. Det lät som när Gud den Väldige talar. 6Då han befallde mannen i linnekläder att hämta eld från utrymmet mellan ringarna, mellan keruberna, gick mannen in där och ställde sig vid ett av hjulen. 7Keruben sträckte då ut handen mot elden som brann mellan keruberna, tog av glöden och lade i händerna på den linneklädde. Han tog emot elden och gick därifrån. 8Under vingarna på keruberna syntes något som såg ut som människohänder.

9Jag såg att det bredvid keruberna fanns fyra hjul, ett vid varje kerub. Hjulen gnistrade som krysolit. 10Till utseendet var alla fyra likadana. Det var som om ett hjul satt inuti ett annat. 11De kunde röra sig åt alla fyra hållen, men de vände sig inte när de rörde sig. De gick i samma riktning som den främste, och de vände sig inte när de rörde sig. 12Överallt på deras kroppar, på ryggen, händerna och vingarna, och runt de fyra hjulen satt det ögon. 13Det var dessa hjul som jag hade hört kallas ringar. 14Var och en hade fyra ansikten. Det första ansiktet var ett kerubansikte, det andra var ett människoansikte, det tredje ett lejonansikte och det fjärde ett örnansikte. 15Keruberna höjde sig. Det var samma varelser som jag sett vid floden Kevar. 16När keruberna rörde sig, rörde sig också hjulen. Och när keruberna lyfte vingarna för att höja sig från marken rullade hjulen inte bort från dem. 17När de stod stilla, stod hjulen stilla, och när de höjde sig, höjde sig hjulen tillsammans med dem eftersom varelsernas kraft fanns i dem.

Herrens härlighet lämnar templet

18Herrens härlighet lämnade nu templets tröskel och stannade ovanför keruberna. 19Keruberna lyfte vingarna och höjde sig från marken. Och jag såg dem ge sig i väg, och hjulen höjde sig alldeles som de. De stannade vid ingången till den östra tempelporten, och ovanpå dem vilade Israels Guds härlighet. 20Det var samma varelser som jag sett under Israels Gud vid floden Kevar. Och jag förstod att de var keruber. 21Var och en av dem hade fyra ansikten och fyra vingar, och under vingarna satt något som liknade människohänder. 22Deras ansikten såg ut som de ansikten jag sett vid floden Kevar. Var och en av dem gick rakt fram.

11

Dom över Jerusalems ledare

111En andekraft lyfte mig och förde mig till den östra tempelporten, den som vetter mot öster. Vid ingången till porten stod tjugofem män. Bland dem såg jag Jaasanja, Assurs son, och Pelatja, Benajas son, folkets ledare. 2»Människa! Detta är de män som smider ränker och välver onda planer här i staden«, sade han till mig. 3»Det är de som tänker: ’Nu behöver inga hus byggas. Staden är grytan, vi är köttet.’ 4Profetera därför mot dem, människa, profetera!« 5Då föll Herrens ande över mig, och han befallde mig att säga: »Så säger Herren: Så tänker ni, israeliter, jag vet vad som rör sig inom er. 6Många har ni dräpt här i staden, gatorna har ni fyllt med lik. 7Därför säger Herren Gud: De dräpta som ni har hopat här är köttet, staden är grytan. Men er skall jag föra bort härifrån. 8Svärdet fruktar ni, och svärdet skall jag rikta mot er, säger Herren Gud. 9Jag skall föra bort er härifrån och prisge er åt främlingar. Och jag skall verkställa min dom över er. 10För svärd skall ni falla. Vid Israels gräns skall min dom drabba er. Då skall ni inse att jag är Herren. 11Staden skall inte vara en gryta för er, och ni skall inte vara köttet i den. Vid Israels gräns skall min dom drabba er. 12Då skall ni inse att jag är Herren, ni som inte följde mina bud och inte höll er till mina lagar utan till de omgivande folkens lagar.«

13Medan jag profeterade dog Pelatja, Benajas son. Då föll jag ner med ansiktet mot marken och ropade med hög röst: »Ack, Herre, min Gud, tänker du förinta det som är kvar av Israel?«

Trösteord till de bortförda

14Herrens ord kom till mig: 15Människa! Om alla dina bröder och fränder, om hela Israels folk, säger invånarna i Jerusalem: »De är långt borta från Herren. Landet har givits åt oss som arv och egendom.« 16Säg därför: Så säger Herren Gud: Ja, jag har fört dem långt bort bland folken och skingrat dem i främmande länder. Men jag har varit något av en helgedom för dem i de länder där de befinner sig. 17Säg därför: Så säger Herren Gud: Jag skall samla in er bland folken och föra er tillbaka från de länder dit ni skingrats, och åt er skall jag ge Israels land.

18När de har återvänt dit skall de avlägsna alla vidriga beläten och alla avskyvärda bruk. 19Jag skall ge dem ett nytt hjärta och fylla dem med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på dem och ge dem ett hjärta av kött, 20så att de följer mina bud och håller sig till mina stadgar och lever efter dem. Så skall de vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud. 21Men de som håller fast vid sina vidriga beläten och avskyvärda bruk, dem skall jag låta plikta för vad de har gjort, säger Herren Gud.

Herrens härlighet lämnar Jerusalem

22Keruberna lyfte vingarna och hjulen följde med, och Israels Guds härlighet vilade ovanpå keruberna. 23Herrens härlighet höjde sig och lämnade staden och stannade på berget öster om den. 24En andekraft lyfte mig, och i en syn ingiven av Guds ande förde den mig till Kaldeen, till de bortförda. Sedan försvann synen, 25och jag berättade för dem allt vad Herren låtit mig se.

12

Förutsägelse om deportation

121Herrens ord kom till mig: 2Människa! Du lever bland ett motsträvigt folk. De har ögon att se med, men de ser inte. De har öron att höra med, men de hör inte. De är ju ett motsträvigt folk. 3Därför skall du, människa, mitt på dagen och i deras åsyn göra i ordning en sådan packning som förvisade brukar ha och i deras åsyn dra bort från platsen där du bor till en annan plats. Om de nu lägger märke till det — de är ju ett motsträvigt folk. 4Mitt på dagen och i deras åsyn skall du bära ut din packning som om du skulle förvisas. På kvällen och i deras åsyn ger du dig sedan av som förvisade brukar göra. 5I deras åsyn skall du göra ett hål i muren och bära ut din packning genom det. 6Lyft upp den på axeln i deras åsyn och dra bort med den i skymningen. Täck över ansiktet, så att du inte ser landet. Jag gör dig till ett tecken för israeliterna.

7Jag gjorde så som jag hade blivit befalld. Mitt på dagen bar jag ut min packning som om jag skulle förvisas. På kvällen gjorde jag med händerna ett hål i muren, och i deras åsyn drog jag bort i skymningen med packningen som jag lyft upp på axeln.

8På morgonen kom Herrens ord till mig: 9Människa! Israeliterna, det motsträviga folket, säger ju till dig: »Vad är det du gör?« 10Svara dem: Så säger Herren Gud: Denna profetia gäller Jerusalem och alla israeliter där. 11Säg: Jag är ett tecken för er. Så som jag har gjort, så skall det ske med dem. De skall förvisas, de skall föras bort. 12Fursten som är bland dem skall i skymningen lyfta upp sin packning på axeln och ge sig av. Man skall göra ett hål i muren, så att packningen kan bäras ut, och han skall täcka över ansiktet, så att han inte ser landet. 13Jag skall breda ut mitt nät över honom, och han skall fastna i mina garn. Sedan skall jag föra honom till Babylonien, kaldeernas land, men han kommer inte att kunna se det landet. Och där skall han dö. 14Hela hans följe, hans medhjälpare och hans trupper, skall jag sprida för alla vindar, och jag skall förfölja dem med draget svärd. 15När jag skingrar dem bland folken och sprider ut dem i främmande länder, då skall de inse att jag är Herren. 16Men några av dem skall jag låta undkomma svärd och svält och pest, så att de kan berätta om sina vidriga gärningar för de folk som de kommer till. Då skall de inse att jag är Herren.

17Herrens ord kom till mig: 18Människa! Ät ditt bröd med bävan och drick ditt vatten med oro och ängslan. 19Säg till folket i landet: Så säger Herren Gud om Jerusalems invånare i Israels land: De skall äta sitt bröd i ängslan och dricka sitt vatten i skräck. Ty landet skall ligga öde och folktomt på grund av invånarnas alla våldsdåd. 20Städer där människor bott skall ligga i ruiner och landet skall vara en ödemark. Då skall ni inse att jag är Herren.

Synerna skall bli verklighet

21Herrens ord kom till mig: 22Människa! Vad är det för ett talesätt ni har i Israel: Tiden går och inga syner slår in. 23Säg till dem: Så säger Herren Gud: Jag skall göra slut på det talesättet. Det skall aldrig mer brukas i Israel. Säg i stället till dem: Tiden är inne och alla syner blir verklighet. 24Inga falska syner och insmickrande spådomar skall längre finnas bland israeliterna. 25Vilket ord jag, Herren, än uttalar kommer det att gå i uppfyllelse. Det kommer inte att dröja länge. I er egen tid, motsträviga folk, kommer jag att uttala mitt ord och låta det gå i uppfyllelse, säger Herren Gud.

26Herrens ord kom till mig: 27Människa! Israeliterna säger: »Hans syn gäller en annan tid, det är om en avlägsen framtid han profeterar.« 28Säg till dem: Så säger Herren Gud: Det kommer inte att dröja länge förrän mitt ord, det ord jag uttalar, går i uppfyllelse, säger Herren Gud.